Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norström, Johan Vitalis Abraham, filosof, akademisk lärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norström
42
lingen betecknar den börjande befrielsen från
den dogmatiska intellektualismen, den senare
visar det fulla genombrottet. Där tar N. bestämdt
afsked af Boström. Han finner en annan uppgift för
filosofien och hänvisar på ett annat sanningsbegrepp,
som får sin uttryckliga formulering i Hvad -är
sanning? (1899), intagen i Tankelinier (1905). Detta
sanningsbegrepp kallar N. pragmatiskt. Men N:s
pragmatism, den kritiska och transcendentala, har
ingenting gemensamt med den angloamerikanska, utan
är den rena och fulla konsekvensen af Fichtes lära
om det praktiska förnuftets primat. N. har bedrifvit
djupgående Platonstudier, hvilkas irukt föreligger
i Till Platos idélära (1899), en kritik af den
Zellerska uppfattningen och tillika ett intressant
och skarpsinnigt nytt uppslag med afseende på Platons
lära om förhållandet mellan Gud, idéerna och det godas
idé. Vid slutet af 1890-talet riktade sig N:s intresse
på Nietzsche, af hvilken han rönte ett starkt intryck,
dock mera på gemytet än på tanken, men af icke ringa
vikt med afseende på den kulturkritik, som senare
bildar ena grenen af hans författarskap. I detta
sammanhang bör nämnas det otvifvelaktiga inflytande
Eucken utöfvat just med afseende på uppfattningen
af kulturen och religionen. För utbildningen af
de kunskapsteoretiska tankarna ha däremot Langey
Liebmann och Eickert varit af större betydelse. Från
början af 1900-talet fördelar sig N:s arbete tydligt
på två linjer, en mera populär med hufvuduppgiften i
kulturkritik och en vetenskaplig med samma uppgift i
logik och kunskaps-lära. De mest betydande litterära
produkterna i förra af seendet äro Ellen Key’s
tredje rike (öfv. till ty.), Radikalismen ännu en
gång och Mäss-kultur. I det senare af seendet äro
framför allt att nämna Den religiösa kunskapen,
Till kritiken aj sanningsbegreppet - alla de
nämnda arbetena utom "Masskultur" äro intagna i
"Tankelinier" -, Naturkunskapens själjbesinning
(1907) samt Religion och tanke (1912), hvilket arbete
innehåller det hittills mest fulländade uttrycket
för N:s filosofi. Den populärt kulturkritiska och den
vetenskapligt kunskapsteoretiska linjen sammanhänga
ytterst i det kritiska sanningsbegreppet med dess
hänvisning på religionen som all kunskaps och
all kulturs yttersta grund. Gentemot den af E. Key
representerade "radikalismen" framhåller N., att blott
kärleken till något, som står öfver människotillvaron,
skänker vårt lif, både privat och samhälleligt, en
förnuftig mening. Grundtanken i kulturkritiken är,
att nutidskulturen, såsom en väsentligen kvantitativ
"masskultur", har söndersplittrat grundvärdet
och därigenom förlorat i halt, hvad den vunnit
i omfattning. Men behof vet af förnyelse kännes
allt starkare. Nutidskulturen bär nedgångs-och
urartningsprägel. I fråga om denna kultur är därför
N. pessimist. Men å andra sidan få vi fatta vårt
nuvarande kulturlif som en nödvändig regress till
en ny princip för både tänkande och viljande. Vår
kultur är ej blott masskultur, utan röjer ett inre
väsen i personlighetens kamp för frihet, mot massa,
mekanik och själlöshet.
N. har i sina strängt vetenskapliga arbeten
sökt befria filosofien från döda och öfvervunna
problem-formers tyngande barlast och sökt ge den
förnyelse i frågor och tankar, som springa fram
ur lifvets
eget behof af klarhet öfver sig själft. Denna
förnyelse har han kunnat skänka genom att anknyta
spekulationen å ena sidan till den kritiska
filosofiens ursprungskällor hos Kant och Fichte,
å den andra till den aktuella forskningen i de
särskilda fack-vetenskaperna. Filosofien är icke
längre verklighetsforskning, som resulterar
i en världsförklaring, utan kategori- eller
vetenskapslära. Filosofien vänder sig icke direkt
till realiteterna, utan till vetenskaperna. Af
dessa finns det tre typer: den naturvetenskapliga,
den matematisk-logiska och den historiska. Till någon
af dessa hänför sig all kunskap. I vetenskaper af den
första typen stöder sig tanken på åskådning och leder
genom induktion fram till ett erfarenhetssammanhang,
som får sitt uttryck i orsakslagen. I vetenskaper
af den andra typen är tänkandet relativt frigjordt
från åskådningen och grundar sammanhanget på
identitetslagen. I den tredje typens vetenskaper
slutligen anknyter sig tänkandet väsentligen till
känslo- och viljelifvet, och sammanhanget är ett
innehållssammanhang, som dock icke grundar sig på
vara, utan på böra. Filosofien återigen är det
vetenskapliga arbetets s j älf med vetande, är
den inre enheten i allt kunskaps- och tankelif. Det
vetenskapliga medvetandets kritiska s j älf besinning
visar, att all kunskap hör till medlens, icke till
ändamålens värld. All kunskap står i lifvets tjänst,
och dess högsta uppgift är att ställa medvetandet
i negativt förhållande till den gifna verkligheten
och leda öfver till det väsentliga lifvet. Veta har
mening och betydelse endast i förhållande till en
vilja, och då viljan alltid syftar till det ur någon
synpunkt goda, blott i förhållande till en vilja, som
vill det goda, d. ä. vill främja lifvet. Sanningen
är ingen kopia af verkligheten, utan en funktion
af en transcendental vilja. Verkligheten är därför
aldrig något, som vetenskapen närmar sig, rättar sig
efter eller åstadkommer, utan är det "omedelbara
hela", som utgör all kunskaps såväl ursprung som
gräns. Vetenskapen förutsätter således å ena sidan en
omedelbart föreliggande, osöndrad verklighet såsom en
enkel totalitet, å den andra det universella lifvets
absoluta enhet, som upplefves blott i religionen som
en känsla. Sanningen har sin mening i förhållande till
kultur viljan, men kultur-viljan har sin djupaste
rot i religionen. Den religiösa vissheten är den
vetenskapliga sanningens kärna och därför tillika
dess förklaringsgrund.
N:s framsteg öfver Boström är väsentligen, att han
fattar det absoluta ej som kunskapsobjekt, utan som
kunskapsförutsättning, hvilken uppenbaras i känslan
och blir det ledande grundvärdet. Detta bryter sig i
de tre idéerna: det goda, det sanna och det sköna. De
äro bilder af det ena, outsägliga och öfverlogiska,
under det att Gud är "bild" af det ideella, men
likaväl fullt ut "verklig". Hans verklighet är knuten
till den gifna åskådningsvärldens enhet. Problemet om
Gud är: finnes det en inre lefvande och real enhet
i historien? Kunskapskällan är vår egen psykiska
enhet. För denna enhet, både i dess kunskaps- och
vilje-lif, är den öfvergripande enheten transcendental
förutsättning. Naturen får sin begriplighet
i historien, men Gud är princip för historiens
begriplighet. Gud är vardande, kämpande, relativ,
knuten till vår värld och hänvisar i sin ordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
