- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
161-162

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya sångsällskapet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

and economic" (1912) samt officiella publikationer,
bl. a. "Yearbook of N." (årligen).
J. F. N.

Nya sångsällskapet. Se Musiksällskap.

Nya sällskapet i Stockholm (i dagligt tal men
oriktigt kalladt Adelsklubben) bildades 1874
för att åt sina medlemmar, som utgöras af män i
mera mogen ålder, bereda tillfälle till gemensamt
umgänge i intimare krets, än (Stora) Sällskapet
erbjuder. Som reglerna för inval äro ganska stränga,
blir klubbens karaktär något exklusiv. Sällskapet
består af högst 200 ständiga led. (f. n., 1913, är
deras antal 178, däri inberäknadt 10 här ackrediterade
beskickningschefer). Ett stort antal är riksdagsmän,
godsegare och andra utom Stockholm boende personer,
för hvilka klubben är ett värderadt tillhåll i
hufvudstaden. För ständig led. är inträdesafgiften
150 kr. och årsafgiften 150 kr. N. har egen lokal vid
Västra trädgårdsgatan. En första radens avant-scen
å K. teatern är permanent abonnerad af sällskapet.

Nya teatern. Se Stockholms teatrar.

Nya testamentet (grek. he kaine diathe’ke,
lat. Novum testamentum), kallas den del af bibeln,
som är författad efter Kristi död. Det innehåller en
framställning af Kristi lif, död och uppståndelse
samt af hans lära och hans betydelse icke blott
för mänskligheten, utan för hela den skapade
världen. Någon systematiskt ordnad religionslära
innehåller N. T. dock lika litet som G. T. Dogmatiken
inom de olika kristna kyrkosamfunden är ett försök
till en systematisering af dess lära. – N. T. lär,
liksom G. T., att Gud är en enda personlighet, som
af fri vilja skapat allt. Men N. T:s gudsbegrepp
är andligare än G. T:s. Och till skillnad från
såväl den gammaltestamentliga som den hedniska
uppfattningen af Gud sammanfattar N. T. alla Guds
egenskaper i ordet "Gud är kärlek" (I Joh. 4: 8,
16). I detta ord jämte ordet "Fader vår" (Matt. 6: 9),
äfvensom i ordet "Gud är ande och de, som tillbedja
honom, måste tillbedja i anda och sanning", kan det
nytestamentliga gudsbegreppet sägas vara uttryckt. –
Uppfattningen af människan hvilar h. o. h. på
G. T:s framställning. Af Gud skapades hon god, men
föll i synd genom missbruk af sin fria vilja. Detta
"syndafall" är förutsättningen för frälsningen genom
Kristus, hvilken genomgår N. T. som den röda tråden. I
N. T. framställes denna frälsning som ett fullbordadt
faktum, då den däremot i G. T. i profetians mer eller
mindre dunkla form förebådas som något kommande. Genom
personlig tillegnelse af denna frälsning eller
genom personlig förening med Frälsaren, hvilken
inre afgörelse N. T. kallar "tro", blir människan
"förnyad till hans beläte, som har skapat henne",
d. v. s. den genom syndafallet förlorade likheten
med Gud återställes. Härigenom blir hon ett "Guds
barn" och en medlem af "Guds folk", hvilket begrepp
i N. T. således icke är, såsom i G. T., fäst vid ett
visst folk i etnografisk mening. Verkliga Abrahams
barn, förklarar N. T., äro icke de, som i jordisk
mening äro Abrahams afkomlingar, utan de, som "ha
Abrahams tro". G. T:s partikularism blir på detta
sätt förvandlad i N. T:s universalism. – Läran om
det ondas princip är i N. T. utvecklad och bestämd,
hvilket ej är fallet i G. T. I N. T:s första och
sista bok uppträder djäfvulen (Matt. 4) som en
personlig ond makt, som den från Gud affallne
öfverängeln, hvilken är Guds och människors
fiende. Själfva änglaläran är i N. T. vida mer
bestämd än i G. T. – I läran om tillståndet
efter döden står N. T. i klarhet och bestämdhet
ojämförligt öfver G. T. Genom Kristi uppståndelse
har det hemlighetsfulla dunkel, som i G. T. hvilar
öfver döden och tillvaron efter döden, gett vika
för den troendes fröjdefulla visshet att efter
döden få "vara med Kristus" (Fil. 1: 23). Betraktas
i G. T. döden som ett ondt och ett långt lif
på jorden som en belöning af Gud, så betraktas
däremot i N. T. döden som "en vinning" (Fil. 1:
21). Den fullkomliga saligheten inträder dock först
vid "uppståndelsen", då de dödes kroppar förenas
med själarna. Ang. tillståndet mellan döden och
uppståndelsen (det s. k. "mellantillståndet") är
däremot N. T. fåordigt och hemlighetsfullt. Men
bestämdt uppdrages gränsen mellan salighet och
fördömelse, t. ex. i Matt. 25, där det omtalas, att
domaren vid den slutliga stora domen öfver jorden på
"den yttersta dagen" skall säga "till dem, som äro på
hans högra sida": "Kommen, I min faders välsignade,
och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt
från världens grundläggning" (v. 34), då han däremot
skall säga "till dem, som äro på hans vänstra sida":
"Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga
elden, som är tillredd åt djäfvulen och hans änglar"
(v. 41). Emellertid har man på spekulationens väg sökt
visa, hurusom denna slutliga dualism icke är förenlig
med N. T:s åskådning, att "allt skall sammanfattas
i Kristus, både det som är i himmelen och det som är
på jorden" (Ef. 1: 10), och att slutligen "Gud skall
blifva allt i alla" (1 Kor. 15: 28), hvarför således
fördömelsen skulle vara blott ett genomgångsstadium
och icke "evig" i detta ords stränga betydelse. Denna
åsikt kan som ett ganska starkt filologiskt stöd
åberopa, att det grekiska ord i N. T. (ajånios), som
brukar öfversättas med "evig", efter sin härledning
ej har denna betydelse i vanlig svensk mening. Ordet
kommer af ajå’n (eo’n), som betyder "tidsålder",
och så är öfversatt på flera ställen i de nya öfv. af
N. T. (1907 och 1912), t. ex. Matt. 12: 32; 13: 39,
40: 49 o. s. v., hvarför den ordagranna öfv. af
ajånios vore "tidsåldrig", d. v. s. "sträckande
sig genom en tidsålder eller flera tidsåldrar"
(eoner). När ordet står om Gud, hans rike och lifvet
där, om saligheten, då är nog "evig" den riktiga öfv.,
ty dessa verkligheter tänker sig N. T. fortvara i
alla kommande tidsåldrar. Men i andra fall är det
svårt att veta, när och om ordet har den betydelsen,
t. ex. om i Matt. 25:41 den rätta öfv. är "den eviga
elden" eller "den tidsåldriga l. eoniska elden",
d. v. s. den, som brinner i tidsåldrar (eoner) och
sedan slocknar. Likaså kan Matt. 25: 46, i stället
för den häfdvunna lydelsen: "Och dessa skola då gå
bort till evigt straff, men de rättfärdige till
evigt lif", fullt språkriktigt ha denna lydelse:
"Och dessa skola då gå bort till eonisk tuktan (=
till tuktan under tidsåldrar), men de rättfärdige till
eoniskt lif", det senare då helt visst detsamma som
evigt. Sant är, att N. T:s framställning slutar med
ofvannämnda dualism; men å andra sidan utsträcker
N. T. frälsningens återställande betydelse icke
blott till hela människovärlden, utan äfven till hela
skapelsen, i hvilken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:37 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free