Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olde ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
figurerar han i det före 1588 skrifna skådespelet
"The famous victories of Henry V", underlaget för
Shaksperes "Henrik IV", där han motsvaras af
Falstaff, ett namn, som insattes först i den tryckta
upplagan i st. f. det ursprungliga 0. Jfr W. Baeske,
"Oldcastle-Falstaff in der englischen literatur
bis zu Shakespeare" (i "Palæstra ’. 1905), och
en biografisk uppsats af W. T. Waugh i "English
historical review", vol. XX. V. S-g.
Olde [å’l-],
Emanuel Mattias, språklärd, universitetslärare, f. 8
sept. 1892 i Stockholm, d. 2 aug. 1885 vid Ängelholm,
blef student i Uppsala 1818, filos, magister 1830 och
e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket 1831. Efter
en utländsk studieresa blef han 1833 lärare i
moderna språk vid Nya elementarskolan i Stockholm,
hvilken befattning han innehade till 1846, då han
utnämndes till e. o. adjunkt i franska och engelska
vid Uppsala universitet. 1850 erhöll han professors
titel och var 1860-76 professor norbergianus i
ny-europeisk lingvistik och modern litteratur vid
Lunds universitet. O. är hufvudsakligast känd som
framstående läroboksförfattare. Af hans arbeten må
nämnas Öfversigt af det franska språkets formlära
(1833; 3:e uppl. 1857), Engelsk pronociationslära
(1840; 8:e uppl. 1889), Fransk språklära (1843;
9:e uppl. 1878; fullständigt omarb. af G. Gullberg
och E. Edström 1892, ny uppl. 1894), Franska läs-
och skriföfningar (1846; 9:e uppl. 1883), hvilkas
värde bevisas af den omständigheten, att de i öfver
50 år kunde bibehålla sig vid våra läroverk. -
0. författade dessutom recensioner i "Frey",
program samt Om de skandinaviska runornas omedelbara
ursprung från det äldsta feniciska alfabetet (1871).
-rn. (R. N-n.)
Olden [å’l-], en för sin naturskönhet berömd dalgång
i Indvikens härad innerst vid Nordfjord, N. Bergenhus
amt, Norge. 281,38 kvkm. 1,145 inv. (1910). Fjälldalen
0. skär från fiskeläget Oldören vid fjordens innersta
vik in mot Jostedalsbræens snömassor. Genom dalen
går det 8,4 kvkm. stora, ganska smala, af höga
fjäll omgifna Oldenvatn, ett jökelvatten. S. v. om
vattnet leder fjällpassagen Oldenskaret till
Stardalen i Jölster, och rakt s. ut finnas flera
passager öfver Jostedalsbræen (se d. o.) till Sogn.
K. V. H.
Ol<b></b>den [å’l-], Fanny, tysk operasångerska. Se Bertram
2 och Moran-Olden.
Oldenbarnevelt [å’l-] 1. Oldenbarneveld [-felt], af
samtida ofta kallad Barnevelt, Johan van, holländsk
statsman, f. 25 sept. 1547 i Amersfoort inom en
ansedd adlig familj, slog sig efter utländska
resor ned som advokat i Haag. Vid nederländska
frihetskrigets utbrott slöt sig 0., som till sin
religiösa öfvertygelse var moderat kalvinist, till
frihetsrörelsen och kämpade som frivillig bl. a. vid
Leidens försvar 1573-74. 1576 utnämndes han till råd
och "pensionaris" (ledande magistrats-
person) i Rotterdam; denna post, som medförde
ledamotskap i prov. Hollands ständer, gaf honom
möjligheten att spela en betydande roll, och hans
stora energi, statsmannaförmåga och vältalighet
gåfvo honom inom kort en ledande ställning inom
provinsen. Han blef Vilhelms af Oranien främste
rådgifvare och medhjälpare i befrielseverket. Han
medverkade bl. a. till bildandet af unionen i Utrecht
(1579). Hans mest lysande tid inföll emellertid
efter Vilhelms död (1584), då bördan att leda den
nederländska fristatens politik under de synnerligen
svåra förhållanden, som då uppstodo, föll på honom
ensam. Det var på hans bedrifvande, som den unge
Morits af Oranien valdes till Hollands ståthållare
och generalkapten. Under den från England till
Nederländernas hjälp sände Leicesters guvernörstid
var han ledare för de holländska ständernas motstånd
mot Leicesters cen-tralisationssträfvanden, hvilka
bl. a. togo sig uttryck i försök att genomdrifva den
kalvinistiska lärans uteslutande herravälde. Häfdande
af provinsernas själfständighet var öfver hufvud
ledstjärnan för O:s inre politik. 1586 utsågs
0. till Hollands "landsadvokat"; i denna egenskap
var han egentligen de holländska provinsständernas
underordnade ämbetsman, men tack vare hans
personliga inflytande och stora skicklighet kom
ämbetet att medföra ledningen af provinsens både
yttre och inre angelägenheter; såsom den mäktigaste
provinsens förste minister kom O. att få ett
bestämmande inflytande äfven i generalstaterna
(de förenade nederländska provinsernas gemensamma
representation) och blef sålunda faktiskt hela
för-bundsrepublikens styresman. Morits följde länge i
allt O:s fingervisningar. O. förmådde äfven de ifrige
kalvinisterna att underkasta sig hans inflytande,
Leicester beröfvades all makt och lämnade landet
(1587). Under de kritiska år, som nu följde, framstodo
O:s statsmannagåfvor på det mest lysande sätt. Han
löste den svåra uppgiften att bevara en nödtorftig
sammanhållning mellan de af partistrider uppfyllda
provinserna, och i det han egnade sin oerhörda
arbetsförmåga åt skötseln af styrelsens alla grenar,
ersatte han bristen på centralmyndighet. Han bidrog
i väsentlig mån till organisationen af den här,
hvarmed Morits vann sina segrar. Utrikespolitiken
blef dock det viktigaste fältet för hans verksamhet,
öppnandet af underhandlingar med Spanien 1606 om fred
eller stillestånd ledde till nya partistrider inom
republiken, då Morits och de ifrige kalvinisterna voro
för krigets fortsättning, under det att 0., som på sin
sida hade den mäktiga borgararistokratien i Holland,
önskade fred. Då 0. emellertid under förhandlingarna
lyckades genomdrifva så godt som alla de holländska
önskemålen, bröts motståndet mot traktaten, och ett
stilleståndsfördrag slöts 1609. Nu togo partistriderna
i den nederländska republi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
