Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olde ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historia. I slutet af 1000-talet nämnes en viss
Egilmar som "en mäktig grefve i gränsområdet mellan
friser och sachsare"; från honom härstammar den ännu
regerande storhertigätten, och hans stamborg "Olde
borg" (den gamla borgen) är den kärna, kring hvilken
den oldenburgska staten uppvuxit. Omöjligt är ej att,
som traditionen uppger, ätten härstammar från Karl
den stores motståndare Widukind. Egilmars ättlingar
voro vasaller under de mäktige sachsiske hertigarna;
då efter hertig Henrik Lejonets fall (1180) O. kom
under bremisk öfverhöghet, innebar detta öfvergången
till en faktisk, om ock först på 1500-talet formligen
fastslagen riksomedelbarhet. Vid midten af 1200-talet
byggde grefve Johan I borgen Delmenhorst, efter
hvilken hans efterkommande kallade sig "grefvar af
O. och Delmenhorst". Men Delmenhorst styrdes ofta
af bilinjer och förenades varaktigt med O. först
under 1600-talet. – I norra och västra delarna af
det nuv. O. bodde friser och stedinger, med hvilka
de oldenburgske grefvarna under medeltiden förde
en mängd fejder. Stedingerna förlorade i slaget vid
Altenesch 1234 en stor del af sitt land åt O.; genom
strider i början af 1500-talet vanns från friserna
bl. a. landet mellan Jadebukten och Weser. En af
grefve Didrik den lyckliges (se d. o.) söner, Kristian
VIII, valdes 1448 till konung af Danmark, hvarpå han
1454 öfverlämnade sin andel af O. åt sin yngre broder
Gerhard den stridbare (se denne). Dennes sonson Anton
I (d. 1573), som från 1526 regerade tills. med sina
äldre bröder (en af dem var den från Sveriges historia
bekante Kristofer; se d. o.), men efter 1529 faktiskt
ensam, införde reformationen, men bistod kejsaren i
Schmalkaldiska kriget och tog (1531) sitt grefskap
formligen i län af kejsaren, hvarefter grefvarna af
O. och Delmenhorst hade säte och stämma på westfaliska
kretsdagen. Antons sonson Anton Günther (1603–67)
förenade Delmenhorst för alltid med O. (1647), och
äfven de sista frisiska herrskapen, Jeverland (1575)
och Kniphausen (1623), förenades med O. Han regerade
med kraft och klokhet samt lyckades under Trettioåriga
krigets stormar bevara en nästan ostörd fred. Af
kejsaren erhöll han äfven rätt till den indräktiga
Wesertullen. Som han var den siste af sin ätt,
tillföll O. efter hans död enligt en traktat konungen
af Danmark, medan Jeverland tillföll furstarna af
Anhalt-Zerbst. Enligt en öfverenskommelse af 1
juni 1773 med den i Ryssland och Holstein-Gottorp
regerande linjen af huset O. bortbytte Danmark O. och
Delmenhorst mot den hertigliga delen af Holstein,
hvarvid intet förbehåll gjordes för den i Sverige
regerande holstein-gottorpska linjens eventuella
arfsrätt – en sak, som Gustaf III uppfattade som en
förolämpning och som förmådde honom att i dec. 1773
hos tyske kejsaren anmäla ett förbehåll för sina
och sina bröders rättigheter. Emellertid tog den då
regerande holstein-gottorpske hertigen och ryske
storfursten Paul (sedermera kejsar Paul I) O. och
Delmenhorst i besittning, men öfverlät dem redan
s. å. (1773) till sin farfars kusin Fredrik August
(d. 1785), furstbiskop af Lübeck, af den yngre
gottorpska linjen, som 1774 af kejsar Josef II
upphöjdes till hertig af O. (En broder till denne,
Adolf Fredrik, hade 1751 blifvit svensk konung.) Som
dennes son, Peter Fredrik Vilhelm (d. 1823), var
sinnessvag, sköttes regeringen under hans lifstid af
hans kusin, Peter Fredrik Ludvig, biskop och sedan
1803 furste af Lübeck. 1803 lades till O. en del af
det sekulariserade biskopsdömet Münster. Till följd
af det regerande husets förbindelse med Ryssland
besattes O. 1806 af fransmän och holländare. Vid
freden i Tilsit fick hertigen sitt land tillbaka och
inträdde 1808 i Rhenförbundet. Men då han icke ville
gå in på Napoleons förslag att utbyta sitt land mot
Erfurt, besatte Napoleon landet 1810 och införlifvade
det med franska kejsardömet, en omständighet,
som viktigt bidrog till den slutliga brytningen
mellan Frankrike och Ryssland. Wienkongressen återgaf
honom O., ökadt med Birkenfeld (en del af det franska
dep. Saar). 1818 afstod kejsar Alexander af Ryssland
Jeverland. 1823 blef Peter Fredrik Ludvig regent
äfven till namnet och efterträddes af sin son Paul
Fredrik August (1829–53), som 1829 antog den redan
af Wienkongressen bestämda titeln storhertig. 1836
slöt O. med Hannover och Braunschweig en gemensam
tullförening, den s. k. steuerverein, som 1853
anslöt sig till den under Preussens ledning stående
Tyska tullföreningen. Under revolutionsåret 1848
egde inga allvarsamma oroligheter rum i O., och
storhertigen gaf landet 1849 en liberal författning,
som 1852 reviderades i mera konservativ anda. August
efterträddes af sin äldste son Nils Fredrik Peter
(1853–1900), som afgjordt slöt sig till Preussens
politik. Han afstod 1853 ett stycke land vid
Jadeviken för anläggning af en preussisk krigshamn,
ingick i tullföreningen och protesterade 1863
mot Kristian IX:s tronbestigning i Danmark. Han
försökte visserligen också göra sin egen arfsrätt
i hertigdömena gällande, men stod 1866 troget på
Preussens sida. I kriget med Österrike ställde
han sina trupper till Preussens förfogande, och
18 aug. s. å. ingick O. i Nordtyska förbundet. 1867
afstod storhertigen sina schleswig-holsteinska anspråk
till Preussen för 1 mill. thaler och det holsteinska
amtet Ahrensböck. 1871 inträdde O. i Tyska
riket. Peter efterträddes af sin son, den regerande
storhertigen Fredrik August (f. 16 nov. 1852). Genom
en traktat af 1903 afstod Ryssland sina arfsanspråk
på Oldenburg till förmån för hufvudmannen för huset
Schleswig-Holstein-Sönderborg-Glücksborg.
Litt.: Runde, "Oldenburgische chronik" (3:e
uppl. 1863), Rüthering, "Oldenburgische
geschichte" (2 bd, 1911, urspr. afsedd att
bli en omarbetning af Halems "Geschichte des
herzogtums Oldenburg", 3 bd, 1794–96), Pleitner,
"Oldenburg im 19. jahrhundert" (2 bd, 1899–1900).
(J. F. N.) N. H-tz.
Oldenburg [å’l-], hufvudstad i storhertigdömet
Oldenburg, ligger vid den segelbara Hunte, 3 km. n. om
Hunte–Ems-kanalen samt vid järnvägar till Bremen,
Osnabrück, Wilhelmshaven m. fl. orter. 30,242
inv. (1910), däraf 4/5 protestanter. Den inre,
gamla staden omges af vattenfyllda grafvar och
af avenyer (som efterträdt de gamla vallarna),
utanför hvilka ligga de nya stadsdelarna med
villor, parker och trädgårdar. Bland framstående
byggnader, alla moderna, må nämnas storhertigliga
slottet, konstindustrimuseet, det storhertigliga
museet Augusteum, med storhertigens tafvelgalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
