Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olympia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(pythiska spel) och på Isthmos (isthmiska spel),
men de olympiska spelen stodo dock långt framför de
öfriga i anseende. Om de olympiska spelens första
stiftande ha de grekiska fornsagorna synnerligen
förvirrade och stridiga uppgifter, men äro dock
ense om att förlägga det till den aflägsnaste
urtid. Enligt en saga skola de ha inrättats af Zeus
själf med anledning af hans seger öfver sin fader,
Kronos, som förut egde en helgedom i Olympia. En annan
berättelse knyter uppkomsten af dessa spel vid sagan
om hjälten Pelops, hvilken som friare till den sköna
Hippodameia täflade i kappkörning med hennes fader,
konung Oinomaos i Pisa, samt därmed förvärfvade
brud och rike. Äfven Herakles nämnes af sagorna som
de olympiska spelens stiftare. På gränsen till den
historiska tiden står sägnen om spelens förnyande
genom Ifitos, konungen i Elis, samt det af honom
med Lykurgos och spartanerna ingångna fördraget
om vidmakthållandet af en gudsfred eller helig
vapenhvila (ekecheiría) under den månad, då spelen
firades. Därmed var ett betydelsefullt steg taget
till de olympiska spelens utveckling från en elisk
lokalfest till en allmänt hellenisk. Fullt historiskt
bestyrkt är spelens tillvaro från 776 f. Kr., då man
började anteckna segervinnarnas ("olympionikernas")
namn, ett bruk, som sedermera oafbrutet fortfor och
bildar grundvalen för tidräkningen efter olympiader
(se d. o.). Täflingarna, som utfördes på den med
djup sand beströdda vädjobanan (stadion) af 192
m. längd, bestodo från början i enkel fotlöpning, men
antogo med tiden allt mångfaldigare former. Sålunda
tillkom i 14:e olympiaden (724 f. Kr.) den dubbla
fotlöpningen (diaulos, två gånger banans längd),
i 15:e ol. (720) det s. k. "långloppet" (dolichos,
ända till 24 gånger banans längd), i 18:e ol. (708)
brottning och "femkamp" (pentathlon, en sammansättning
af löpning, hoppning, diskus- och spjutkastning
samt brottning), i 23:e ol. (688) knytnäfskamp och
i 33:e ol. (648) "allkamp" (pankration, kombinerad
brottning och knytnäfskamp). Den "gymniska agonen"
(se Agon), till hvars alla former efter hand äfven
gossar fingo tillträde, var därmed fullständig (jfr
idrottsbilderna fig. 1–8 å följande illustrationssida;
se ock fig. i art. Gymnasium), men vid sidan däraf
infördes redan i 25:e ol. (680) äfven "hippisk agon"
under form af kappkörning med fyrspann (fig. 9),
hvilken sedermera vann större omväxling genom de
tid efter annan införda formerna af kappkörning
med tvåspann af hästar eller mulåsnor samt
kappridning. Alla täflingar af detta slag utfördes
på en särskild vädjobana (hippodromos) af större
dimensioner. Någon "musisk agon", d. v. s. täflan
i skaldekonst och musik, förekom icke i Olympia,
ty en i 96:e ol. (396 f. Kr.) införd täflan mellan
trumpetare och härolder afsåg blott styrkan hos deras
lungor. Men väl hände det, att skalder och författare,
utan att täfla om något pris, uppträdde och läto höra
sig af det i Olympia församlade helleniska folket. Så
skall Herodotos där ha uppläst en del af sin historia
om kriget mot perserna. Den olympiska täflingsfesten
firades vid första fullmånen efter sommarsolståndet
och upptog under äldre tider blott en enda dag, men
utsträcktes efter den 77:e ol. (472 f. Kr.) till 5
dagar, af hvilka de
tre mellersta voro egnade åt täflingsspelen,
den första och femte åt offringar, processioner,
prisutdelning och festmåltid. Segerpriset var
en krans af olivkvistar, hvilka en gosse, hvars
båda föräldrar voro vid lif, med en gyllene knif
afskar från det invid Zeustemplet växande heliga
olivträdet. Vid dess öfverlämnande utropade en härold
segervinnarens tillika med hans faders och hemorts
namn. Denna enkla olivkrans gällde bland grekerna
som den högsta utmärkelse, hvilken kunde komma någon
dödlig till del. "Segrare i de olympiska spelen"
(grek. olympionikes) var en hederstitel, som spred
glans icke blott öfver dess bärare, utan äfven öfver
hans släkt och den stat, som han tillhörde. Vid
återkomsten till sin hemort mottogos segervinnarna
med de utomordentligaste hedersbetygelser, och det
skall t. o. m. ha förekommit, att man för deras
högtidliga intåg nedrifvit en del af stadsmuren. I
Aten åtnjöto de under hela sin återstående lifstid
fri spisning i Prytaneion, hedersplats på teatern,
frihet från skatt till staten o. s. v. Hos spartanerna
tillerkände man dem hedersplatsen vid konungarnas
sida i striden. Äfven voro de berättigade att i
själfva Olympia uppställa en bildstod till minne
af sin seger, men (enligt Plinius) först efter tre
vunna segrar sin egen porträttstaty. Varaktigare voro
dock de ärestoder, som restes åt dem i skaldernas
sång. Pindaros’ berömda "segersånger" utgöras
just af lofkväden öfver segervinnarna i Olympia
och vid de öfriga stora nationalspelen. Rättighet
att deltaga i täflingarna tillkom hvarje friboren
och oförvitlig grekisk man och under det romerska
herraväldets dagar naturligtvis äfven hvarje romersk
medborgare. Festligheternas ordnande och ledning
tillhörde från början staden Pisa, på hvars område
Olympia var beläget, men öfvergick redan tidigt på
hufvudstaden Elis. Festordnare var i äldre tider
den eliska statens härskare, men från 50:e ol. (580
f. Kr.) valdes för sådant ändamål särskilda ämbetsmän,
kallade hellanodiker. De voro till en början blott
två, men deras antal ökades efter hand till 9, 10 och,
för någon tid, 12, motsvarande antalet af de stammar
(fyler), i hvilka det eliska landet var deladt. De
sista med säkerhet kända olympiska spelen firades
393 e. Kr. Följande år upphäfdes de officiellt genom
ett edikt af kejsar Theodosius. Litt.: Bötticher,
"Olympia, das fest und seine stätte" (2:a uppl. 1886),
Mommsen, "Über die zeit der Olympien" (1891),
Förster, "Die sieger in den Olympischen spielen"
(s. å.), Hachtmann, "Olympia und seine festspiele"
(i "Gymnasialbibliothek", 1898), Centerwall,
"Olympia och de olympiska spelen" (1903), Norman
Gardiner, "Greek athletic sports and festivals"
(1910), Brising, "Hellenisk idrott. Olympiska
spelen i det gamla Grekland" (1912), och Hedén,
"Hellas’ olympiska spel" (i "Ord och bild", 1912).
A. M. A.
De moderna olympiska spelen.
De upptäckter, som fornforskarna under slutet af
1800-talet gjorde genom gräfningarna i Olympia,
förde fram tanken på återupplifvandet af de väldiga
täflingsspelen där. Den var dock icke alldeles ny. I
England instiftades nämligen 1604 af kapten R. Stower
(d. 1641) ett slags olympiska spel. De förbjödos af
puritanerna 1644, men återupplifvades under Karl
II:s regering (1660–85)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
