Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opladen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka till Europa 1894. Bland hans icke vidare
betydande skrifter må nämnas On the classification of
languages (1879), On the weapons, army, organisation
and political maxims of the ancient Hindoos (1880),
Lists of sanskrit manuscripts in Southern India
(2 bd, 1880-85), Contributions to the history
of Southern India (1882) och On the original
inhabitants of Bharatavarsha of India (1893). Han
utgaf "Nitiprakaçikas" (1882), "Çukranitisara"
(bd I, text 1882) och "Çakatayanas grammatik" (bd I,
1893). 1. H. A.* 2. K. F. J.
Opphämta L. Käppaklä, en svensk allmogeväfnad,
hvars mönster framställas genom upplyftning af
käppar, på hvilka halfva solf, som lagts omkring
varptrådarna, äro uppträdda i viss ordning. När en
eller flera dylika käppar blifvit "opphämtade"
(man begagnar äfven vanliga skaft, i hvilka man
inredt trådarna ofvanför solfögonen), inväfves ett
mönster- eller fasonskott af tjockt bomulls- eller
ullgarn, vanligen kulört, hvarefter ett eller flera
bottenskott af finare bomulls- eller ullgarn inväfvas
med tillhjälp af två trampor och två skaft, som ha så
långa solfögon, att opphämtaskälen däri kunna öppnas.
G. A. W.
Oppia. Lex oppia. Se Oppius 1.
Oppianos (grek. Οππιανος, lat. Oppianus),
grekisk författare från Cilicien, lefde i midten
af 2:a årh. e. Kr. och efterlämnade en lärodikt
(Halieutika) i 5 böcker om fiskarnas lefnadssätt
och metoderna för deras fångande. - En annan O.,
från Syrien, måhända en efterbildare, som falskeligen
antagit detta namn, lefde något senare, författade en
lärodikt om jakten (Kynegetika). Den bästa upplagan
af dessa skrifter är utgifven af Lehrs i samlingen
"Poetæ bucolici et didactici" (1846 och 1868).
A. M. A.
Oppidan [å’pidən], pl. -n s, eng. (eg. stadsbo),
halfpensionär; vid brittiskt college lärjunge, som
bor ute i staden (jfr Eton, sp. 999).
Oppidum Batavorum. Se Nijmegen.
Oppius, namn på en fornromersk plebejisk släkt.
- 1. Gajus O., folktribun 215 f. Kr., som lyckades
genomdrifva lex oppia, en af de romerska lagarna
mot öfverflöd (leges sumptuariæ), som var riktad
mot kvinnornas lyx och förbjöd dem att ega mera än
en ytterst ringa mängd guld, att bära mångfärgade
kläder och åka i Rom, utom då de begåfvo sig till
offren. 195 blef detta för svårt för kvinnorna; de
ställde till en stor demonstration samt bemäktigade
sig Forum och domstolslokalerna. Cato d. ä. talade
för lagens bibehållande, men folktribunen Valerius
uppträdde som damernas riddare; plebs och kvinnorna
segrade. - 2. Quintus O., romersk fältherre,
tillfångatogs af Mithradates år 88 f. Kr. - 3. Marcus
O. proskriberades af triumvirerna 43 f. Kr., men
räddade sig själf och sin far, som han på sina axlar
bar ut ur staden. Denna sonliga kärlek gjorde att, när
han blef edil 37, sammansköts genom allmän insamling
den stora summa, som behöfdes för festspelen. -
4. Gajus O., Julius Cæsars vän och ombudsman i Rom,
författade en skrift om Cæsars lif, som anföres
af senare författare: däremot torde han ej, såsom
påståtts, vara författare till beskrifningarna öfver
Cæsars krig vid Alexandria, i provinsen Afrika och
i Spanien. l-4. J. C.
Oppler [å’pp-], tyska konstnärer. 1. Edwin O.,
arkitekt, f. 1831 i Schlesien, d. 1880,
studerade i Hannover samt för Viollet-le-Duc, som
han arbetade hos vid restaureringen af domkyrkan i
Amiens, och var sedermera verksam i Hannover. Han
byggde palats och villor samt synagogor i Hannover
och Breslau. Framför allt på det dekorativa området
liksom inom rumsinredningen var hans verksamhet
af betydelse. Han var äfven skriftställare i
konstindustriella ämnen. - 2. Ernst O., målare,
f. 1867 i Hannover, studerade i München, bosatt i
Hannover, London, Holland och sedan 1905 i Berlin
Han målar porträtt, interiörer och friluftsbilder
med motiv från danslokaler, sportlif, badortslif,
fiskarfolkets lif - senast Vid stranden i stormväder
(1912). Hans behandlingssätt är käckt, bredt och
färgstarkt. Han är representerad i det moderna
galleriet i Venezia (Minnen, 1893), i Nya pinakoteket
i München (Nätbinderskan, 1903), i Oldenburg,
Wiesbaden, Hannover m. fl. st. -3 Alexander O.,
den föregåendes broder, skulptör, f 1869, studerade
i München och är numera bosatt i Berlin. O. väckte
uppseende med statyn Drucken Herkules. En mansbyst
i brons finns i Glyptoteket i München. 1-3. G-g N.
Oppmanna, socken i Kristianstads län, Villands
härad. 5,230 har. 1,701 inv. (1912). O. bildar med
Vånga ett pastorat i Lunds stift, Villands kontrakt.
Oppmannasjön, insjö i nordöstra Skåne, Villands härad,
Kristianstads län, 8 m. ö. h., 16,2 kvkm. Den utgör
samlingsbäcken för Arkelstorpsån och några andra
obetydliga vattendrag och rinner vid Bäckaskog ut
i Ifösjön.
Oppolie, po. Se Oppeln.
Oppolzer [å’ppåltser]. 1. Johann von O., österrikisk
läkare, f. 1808 i Böhmen, d. 1871 i Wien, blef
med. doktor 1835 i Prag och ord. professor i medicin
1841 där, 1848 i Leipzig och 1850 i Wien, där han
till sin död utvecklade betydande verksamhet som
läkare och lärare. Oe. var en klinisk lärare af första
rang och bidrog i väsentlig mån till det rykte,
hvaraf den dåv. Wienskolan var i åtnjutande. Som
medicinens yttersta uppgift uppställde han hvarken
den vetenskapliga forskningen i och för sig eller
den säkra diagnosen och dennas bekräftelse genom
liköppningen, utan botandet af sjukdomen. På grund
däraf fördömde han den nihilism i terapien, som då
hade gjort sig gällande inom Wienskolan, under det
han å andra sidan utgick från den grundsatsen,
att läkaren måste försöka att med de enklaste
medel komma till målet, och sålunda bekämpade den
motsatta ytterligheten. O:s litterära verksamhet var
jämförelsevis obetydlig. Hans måg Stoffela utgaf hans
Vorlesungen über specielle pathologie und therapie
(I, II,i, 1866-72).
2. Theodor von O., den föregåendes son, österrikisk
astronom, f. 1841 i Prag, d. 1886, promoverades 1864
till med. doktor och egnade sig, sedan han för sin
räkning låtit uppföra ett väl utrustadt observatorium,
åt astronomien, till hvars främsta representanter
under 1800-talet han räknades. Sedan 1875 var han
ord. professor i astronomi vid universitetet i
Wien, hvars vet. akad. han tillhörde. O:s första
arbeten utgjordes af banbestämningar för kometer och
planeter. Frukterna af sina studier och upptäckter
inom denna gren af astronomien samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
