- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
971-972

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ortodoma ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

971

Ortodoma-Ortoepi

972

Ortodoma, krist., gemensamt namn för positivt och
negativt hemidoma (se Kristall o-grafi, sp. 1338).
A. Hng.

Ortodonti (af grek. orthofs, rät, och us,
genit. odo’s, tand), vetenskapen om och behandlingen
af afvikelser från den normala ställningen af tänderna
i de båda tandbågarna. Ugn.

OrtodorX (grek. orthofdoxos, af ortho’sy rätt, sann,
och dofxa, mening), rätt troende, "renlärig", den, som
noga ansluter sig till sitt kyrkosamfunds troslära; i
öfverförd betydelse begagnas ordet äfven om politisk,
social eller ekonomisk trosbekännelse. Motsats:
heterodox, heretisk (heretiker), kättare. - Ortodoxi,
renlärighet, öfverensstämmelse i tro och lära
med ett kyrkosamfunds genom bekännelseskrifterna
fastställda troslära. Enligt kyrkomötena i Nicaea
(325), i Konstantinopel (381) och i Kalcedon (451)
var ortodoxi detsamma som sträng anslutning till
den af kyrkan på dessa kyrkomöten formulerade
läran om treenigheten och Kristi person. Under
bildstriden i den österländska kyrkan (726-842)
kallades den åsikten, att bilderna borde tillbedjas,
ortodoxi, och denna åsikts seger firades 842 med
"ortodoxiens fest’’ (se Bilddyrkan). Efter schismen
mellan den romerska och den grekiska kyrkan (1054)
kallar sig den senare "den ortodoxa kyrkan".
J. P.

Ortodoxa anatoliska kyrkan. Se Grekiskkatolska kyrkan.

Ortodoxa kyrkan (se Ortodox). Se Grekisk-katolska
kyrkan.

Ortodoxa skolan, nationalek. Se Nationalekonomi,
sp. 512.

Ortodoxi. Se Ortodox.

Ortodoxism (se Ortodox), för långt gående,
fanatisk ortodoxi (renlärighet). Man brukar tala
om "1600-talets ortodoxism", hvarmed då menas den
fanatiska renlärighetsifvern under detta den lutherska
dogmbildningens tidehvarf. Denna ortodoxism utmärkte
sig genom ofördragsam förföljelse ända till blods
mot olika tänkande och karakteriseras därigenom,
att den, i st. f. att bilda sitt dogmatiska system
efter bibeln, i själfva verket sökte i bibeln
efter stöd för sitt, delvis oberoende af bibeln,
förut spekulativt färdiggjorda system. Ifrigt
åberopande sig på Luther, hade ortodoxismen af honom
i grunden endast namnet. Jfr Dogmatik, sp. 623.
J-P-

Ortodrom [-åm; af grek. ortho’s, rak, och drofmos,
lopp]. Se Kartprojektion, sp. 1176.

Ortoepi (af grek. orthofs, rät, och efpos,
ord, tal), språkv.j konsten att rätt uttala ett
(främmande) språk; lärobok i denna konst. Ett
språks ortoepi innefattar två moment: 1) kännedom
om (resp. beskrifning af) språkets enkla element,
språkljuden, och det sätt, på hvilket de i talet
förbindas till stafvelser, ord o. s. v., språkets
artikula-tionsbas, accentuering o. d.; 2) kännedom
om (resp. redogörelse för), hvilka språkljud
ingå i hvarje faktiskt förekommande ord och hur de
förbindas eller - med hänsyn till den konventionella
ljudskriften - kännedom om, hvilka olika tecken i
olika fall beteckna ett visst gifvet språkljud eller
en ljudföreteelse, eller hvilka olika ljud i olika
fall utmärkas med ett visst tecken. För de flesta

språk användas nämligen väl skrifsätt, som
till sitt syfte äro att anse som ljudskrift,
men dessa konventionella skrifsätt återge på ett
så ofullkomligt, dels groft, dels felaktigt sätt
det verkliga uttalet, att de endast undantagsvis
ge nödig ledning för uttalet, äfven om man känner
språkljuden och deras syntes. För de språk, hvilka
(som t. ex. sanskrit och finska) ha konsekvent
genomförd ljudskrift, reduceras det andra momentet
till en enkel uppgift om det tecken, som utmärker ett
visst ljud eller en viss egenskap hos ljuden i talet
(längd, accent o. s. v.). I sådana språks ortoepi
åter som det franska och det engelska spelar kännedom
om den oregelbundna korrespondensen mellan ljud
och tecken en stor roll. Så behöfver t. ex. Walker
485 regler för att upplysa om bokstäfvernas uttal
i engelska. - Ortoepiens första (och viktigaste)
moment, undervisningen om språkljuden och deras
förbindningssätt, med hänsyn till språkverktygens
verksamhet för ljudens frambringande och deras
intryck på örat, var länge alldeles försummad. Man
nöjde sig med att hänvisa till efterhärmning på
måfå af lärarens uttal eller gaf några ometodiska,
oftast oriktiga anvisningar om bildningssättet. På
denna ståndpunkt befann sig "uttalsläran" ännu i
våra språkläror under större delen af 1800-talet och
i det stora hela alla äldre ortoepiska handböcker
(för franska af Malvin-Cazal, Lesaint, Ploetz, Benecke
m. fl.; för engelska af Walker, Schmitz, Olde m. fl.;
för tyska af Eimele och Ber-ger). Till dem slöto
sig de äldre uttalsordböckerna (för eng. af Walker,
Smart, Nuttall, Stormonth-Phelp m. fl.). Man går i
dessa böcker från bok-stafven till ljudet. I samma
mån som fonetikens läror börjat finna tillämpning i
språkundervisningen, gör sig den åsikten gällande, att
man skall utgå från ljudet, talet, och alltså börja
med en efter lärjungens ålder afpassad framställning
af ljudsystemet, af språkljudens bildningssätt. Först
på detta stadium får lärjungen veta, att t. ex. fr. j
är vanligt sje-ljud med tillsats af sångton, får
veta, huru han skall sätta tungan för att åstadkomma
t. ex. eng. l o. s. v. Naturligtvis skall denna
teoretiska undervisning åtföljas af praktiska
öfningar. Ortoepien blir sålunda tillämpad eller
praktisk fonetik.

Redogörelser för uttalet af modernt-vetenskaplig
hållning finnas för svenska af S w e e t,
"Sounds and forms of spöken swedish" (1877-79),
Lytt-kens’ och Wulff ("Svenska språkets ljudlära
och beteckningslära", 1885, äfven i "Kortfattad
framställning" s. å.), af Noreen i "Vårt språk",
I (1903-07, s. 406 ff.) och D a n el l ("Svensk
ljud-lära", 1911); för tyska af Vi et or ("Die
aus-sprache des schriftdeutschen", med uttalsordbok,
8:e uppl. 1911), och Br e m e r ("Deutsche phon-etik";
1893); för holländska af D i j k s t r a (1903); för
engelska af Sweet ("Elementarbuch des gesprochenen
englisch", 1885, "A primer of spöken english",
1890, "The sounds of english", 1908), Western
("Englische lautlehre", 5:e uppl. 1912), D. Jones
("The pronunciation of english", 2:a uppl. 1912),
Rippmann ("The sounds of spöken english", 1907),
Dunstan ("Englische phonetik", 1912), Lloyd ("Northern
english", 1899); för franska af P. Passy ("Les sons
du francais", 7:e uppl. 1913; "Abrégé de prononcia-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:13 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free