- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
999-1000

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osborne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Arfprinsen erhöll 26 jan. s. å. af sin adoptivfarfader, Karl XIII, samma titel, som denne själf burit: hertig af Södermanland.

Prins O., som åtföljts till Sverige af sin franske lärare Le Moine, fick genast en lärare i svenskan och gjorde snabba framsteg, så att han snart kunde göra tjänst som sin faders tolk. 1812 fick prinsen en svensk guvernör, friherre G. L. Cederhielm, en högt bildad man, som efter det kungliga statsstrecket 1789 lämnat statstjänsten. Kronprinsen aflät till guvernören en skrifvelse, som offentliggjordes och i hvilken han anger målet för den uppfostran han önskar sin son samt bestämmer hans arbetstimmar och dagliga lefnadssätt. ”Upprepa för honom alltid”, heter det, ”att en svag regent är ett af de största straff, hvarmed himlen kan hemsöka ett folk.” Redan 1811 på sommaren hade kronprinsessan Desideria återvändt till Frankrike och sin syster Julie. Prins O. återsåg henne först efter 11 år. Under tiden växte han upp bland sina kavaljerer och lärare, ofta sin fader följktig på resor, öfverallt hälsad med tillgifvenhet, ej sällan med hänförelse. Inom armén utnämndes han 1812 till öfverstelöjtnant vid de tre gardena, 1815 till öfverste, 1817 till generalmajor. Han åtföljde sin fader under kampanjen i Norge 1814 och mottog med honom stortingets hyllning, hvarefter en lärare i norska språket fogades till hans talrika lärarstab. I militära ämnen såväl som i humanistiska, i administration och statsrätt, i vetenskap och konst erhöll han af dugande lärare god underbyggnad. Den hufvudsaklige informatorn var N. M. af Tannström. Atterbom undervisade prinsen i tyska, Berzelius i kemi, J. O. Wallin i lutherska religionen, hvari han 1815 konfirmerades. Några år senare hade han till handledare i juridiska ämnen J. G. Richert. Westin var prinsens lärare i målning, A. F. Lindblad längre fram i musik. Vid faderns tronbestigning, 1818, blef O. Sveriges och Norges kronprins. Han utnämndes 1819 till general i svenska och norska arméerna, befälhafvare för lif- och hustrupperna, generalbefälhafvare i Skåne, generalfälttygmästare och chef för Sveriges och Norges artilleri, chef för en kavalleribrigad m. m. samt valdes 1818 till kansler för universitetet i Uppsala, där han tillbragte höstterminen och åhörde föreläsningar af Geijer, Biberg, J. Svanberg och Rabenius. Han lefde där i angenämt umgänge med lärare och lärjungar och väckte hos de senare formlig entusiasm. Han hade då utvecklat sig till en ståtlig ung man från den svage yngling, om hvars hälsotillstånd oroande rykten spridts. En framstående norrman antecknade vid prinsens besök i Kristiania 1815: ”Hans ansigt er gulblegt, hele hans figur er spinkel og röber kraftlöshed, og i hvad han siger spores ikke nogen aand". Nu var det helt annat. Men för Norge blef han fortfarande främmande, under det man i Sverige jublade, hvar han framgick, och våra största skalder, genomträngda af framtidshopp, strängade för honom sina lyror. Konungen såg detta jubel med varm tillfredsställelse och gjorde allt för att låta kronprinsen taga del i offentliga värf. Hans förmälning sysselsatte en tid den svenska politiken, och efter åtskilliga förberedelser anträdde prinsen 1822 sin friarfärd, under hvilken han i Aachen sammanträffade med sin moder. Sedan hans förlofning med Josefina af Leuchtenberg, dotter till prins Eugène och hertiginnan Augusta af Bajern, blifvit ingången i Eichstätt, styrdes färden till Italien, och på hemvägen lyckades prinsen göra ett besök i Verona under den pågående kongressen och mottogs synnerligen välvilligt af de där församlade furstarna och statsmännen. Hans biläger firades i Stockholm 19 juni 1823, en festdag, hvars glans länge lefde i minnet. I febr. 1824 utnämndes kronprinsen till vice-konung i Norge. 11 april anlände O. och Josefina till Kristiania, där storting pågick. Hela stortinget uppvaktade fursteparet, som under de närmaste månaderna höll hof i den norska hufvudstaden. 11 okt. nedlade O. vice-konungavärdigheten och återvände till Stockholm. Följande år var han för första gången ordf. i Sveriges regering, under konungens besök i Norge. 1826 utnämndes han till ordf. i en kommitté för sjöförsvarets ordnande och 1 dec. s. å. till storamiral. Han kom därigenom i samarbete med B. B. von Platen, som gjorde allt för att vinna honom för sina åsikter om bästa sättet att ordna sjöförsvaret. B. von Beskow blef O:s handsekreterare 1824 och påverkade väsentligt utvecklingen af hans artistiska intressen och anlag inom måleriets såväl som musikens område. Under en följd af år var O. kansler för Akademien för de fria konsterna, en kort tid äfven chef för K. teatern. Kansler för Lunds universitet var han från 1824, för Kristianias (ehuru endast till namnet) från 1822.

Ett godt förhållande hade dittills rådt emellan den gamle konungen, som alltid förblef en främling i sina riken, hvilkas språk han ej kunnat lära, och hans son, som växt upp bland ländernas barn. Men ju äldre fadern blef, dess lättare väcktes hans misstänksamhet mot ”det unga hofvet”. Kronprinsen sändes 1830 till Petersburg, en artighetsbetygelse mot kejsar Nikolaus, som af allmänna opinionen i Sverige ingalunda sågs med gillande. Som vice-konung i Norge vistades han några månader 1833 i Kristiania och Bergen samt deltog 1834 i riksdagsbearbetningar och i ”Statstidningens” dirigerande, men aflägsnades efter riksdagen, i samma mån andra inflytanden på den gamle konungen gjorde sig kraftigare gällande. Kronprinsen sysslade i stället med målning och litografiering, med sångöfningar och musikkompositioner (t. ex. musik till ord af V. Hugo, Tegnér m. fl., partier af Brendlers sångspel ”Ryno”, marscher, t. ex.”Svenska arméns tapto” m. m.), med utarbetande af militära handböcker o. s. v. och vistades i Tyskland en stor del af sommaren 1837. Men 1838 blef spänningen emellan Karl Johan och oppositionen starkare än någonsin, dock lyckades kronprinsen mot slutet af året af böja ett tilltänkt åtal för ”majestätsbrott”. Karl Johan begaf sig till Norge och lät O. som ordf. i en tillförordnad regering deltaga i riksstyrelsen under ett halft år (dec. 1838–juni 1839). Under denna tid rådplägade åtskilliga af riddarhusoppositionens ledare med både tidningsmän och missnöjda högre förtroendemän om gemensamt uppträdande vid den stundande riksdagen och under förberedelserna för denna, och det antogs, att kronprinsen ej var alldeles främmande för denna ”koalition”, som skulle söka framtvinga en ministärförändring, kanske – abdikation. Oppositionen fick vid 1840–41 års riksdag en alldeles särskild häfstång för sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free