Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osten-Sacken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1059
Ostiarius-Ostindiska kompanier
1060
minnes tider erhöll man där salt i de långsträckta,
grunda lagunerna på ömse sidor om flodens utlopp. 0.,
den äldsta romerska kolonien, anlades enligt sagan
af Ancus Marcius; det uppblomstrade snart och vann
under republikens tid allt större betydelse som
hamn för dels transport- och handelsfartyg, dels
krigsflottan. På grund af den ständigt fortgående
uppslamningen och andra olägenheter visade sig den
gamla hamnen efter hand otillräcklig för världsstaden
Rom, hvarför kejsar Clau-dius år 42 e. Kr. för
oerhörda kostnader anlade en ny, den s. k. Portus
Augusti (nuv. Porto) 4 km. längre in.; intill denna
anlade Trajanus en annan, Portus Trajani, hvarjämte
en präktig kanal gräfdes från Tiber till hamnen
och hafvet; denna s. k. fossa Trajani utgör nu den
segelbara högra armen af Tiber. Under kejsartiden en
blomstrande stad och omtyckt badort, sjönk 0. efter
Alariks och andras angrepp allt mer. Omfattande
ruiner och
Euiner af magasinen utmed hufvudgatan i romartidens
Ostia.
konstverk från romartiden (se fig.) ha vid senare
tiders utgräfningar kommit i dagen nära nuv. 0.,
en liten by med ett par hundra invånare, belägen
omkr. 4 km. från den nuv. kusten, som på grund af
uppslamningen årligen växer med ett par m. 0. är
biskopssäte, ett af de äldsta och mest ansedda
i den katolska kristenheten. Se R. Fisch, "Eine
wanderung nach den trummern von Ostia" (1898).
H. Sgn.
Ostiarius (lat., dörrvaktare), i den gamla kristna
kyrkan namn på den kyrkotjänare, som stod vid ingången
till gudstjänstlokalerna, afhöll obehöriga från att
inträda och anvisade de gudstjänstbesökande deras
platser. I den västerländska kyrkan kallades denne
tjänare äfven jänitor, i den österländska thyroro’s
1. pylorofs. J- P.
Ostinato [åstinätå], it., mus. Se Basso osti-n a t o.
Ostindien. Se Indien och östra indiska halfön.
Ostindiska arkipelagen. Se Indiska arkipelagen.
Ostindiska billen (eng. India bill) kallas dels
det lagförslag rörande förvaltningen af Ostindiska
kompaniets besittningar i Indien, som 1783 framlades
af Ch. J. Fox, men föll i öfverhuset, dels
det året därpå af W. Pitt d. y. genom drifna
lagförslaget i samma ämne. Se Fox, sp. 1040, och
Indien, sp. 528-529.
Ostindiska kompanier, bolag, som med privilegier
af regeringen i den stat, där de bildats, drefvo
handel på Ostindien. Det äldsta och viktigaste af
dessa handelskompanier var Engelska ostindiska,
som bildades 1600; därnäst kom Holländska ostindiska
kompaniet (1602). Se vidare art. Handelskompani och
Indien (sp. 527–531).
Det danska ostindiska kompaniet stiftades 1616. En
stor expedition, under befäl af Ove Gjedde (sedermera
riksamiral), afgick 1618 från Danmark för att
främja kompaniets syften. Landområde inköptes
på Koromandelkusten, och Trankebar grundlades
(1620). Men redan 1634 måste detta kompani
upplösas. Det återupprättades visserligen 1670, men
måste – djupt skuldsatt – 1729 afstå sina besittningar
till staten. Då upprättades 1732 ett nytt sällskap,
Det danske asiatiske kompani, som visserligen i
någon mån utvidgade de danska besittningarna och
i Bengalen grundlade Serampur (Frederiksnagor),
men fann sig föranlåtet att 1777 afstå sina områden
till danska staten. Under perioden 1770–1807 var
den danska ostindiska handeln i ett synnerligen
blomstrande skick. Från 1775 till 1784 afsändes från
Danmark 106 fartyg, som hemförde varor för omkr. 51
mill. riksbankdaler. Kriget med England i 1800-talets
början medförde våldsamt afbräck i framgångarna,
och ostindiska handeln i Danmark kom sig aldrig
mer. 1845 sålde Danmark för bortåt 1 mill. rbd. sina
besittningar i Ostindien till Engelska ostindiska
kompaniet.
I Sverige planlades väl under 1600-talet åtskilliga
handelskompanier efter de då nybildade utländska
mönstren; men dels var deras framgång tvifvelaktig
och af kortvarig art, dels riktades deras verksamhet
mot nejder, som förbjuda deras klassificering som
ostindiska kompanier. Det var först ett stycke in
på 1700-talet, som Sverige verkligen erhöll ett
ostindiskt kompani. Med stor sannolikhet kan dess
stiftande betraktas som en följd af det öde, som
drabbade det af kejsar Karl VI 1722 privilegierade
Ostendekompaniet. De utlänningar, som genom detsamma
hoppats bli delaktiga i den vinstgifvande ostindiska
handeln, måste efter dess suspension (1727) och
upplösning (1731) se sig om efter en annan plats
för sina planers realisering, och så föll blicken på
Sverige. Efter åtskilliga föregående underhandlingar,
såväl inom regeringen som vid riksdagen, utfärdades
14 juni 1731 den för 15 års tid afsedda första
oktrojen. Det var visserligen en svensk man,
kommissarien i Stockholm Henrik König, som vid dessa
förberedelser uppträdt som underhandlare, men det
lider intet tvifvel, att utländskt kapital till
betydlig mån var intresseradt i företaget. Genast i
början af sin tillvaro möttes kompaniet af vidrigheter
dels från utländska konkurrenter, dels från inhemska
vedersakare. Det först utsända skeppet uppbringades
af holländarna i Sunda-sundet, men blef dock snart
åter frigifvet. Det försök, som under nästföljande
expedition gjordes att vinna fast fot i Porto Novo
på Koromandelkusten, utföll ännu olyckligare, i det
att England och Frankrike i sällsynt broderlig sämja
sammanslöto sig mot den nyuppträdande medtäflaren;
och vid riksdagarna ifrades väldeligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
