- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1243-1244

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pahr ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Slotten i Güstrow, Uppsala (och troligen Borgholm)
ha många öfverensstämmelser i sin regelbundna
anläggning, sina loggieomgifna gårdar (liknande
äfven i Brieg), sin på en gång krigiska och festliga
arkitektur i kraftfull putsrustik. Den listramade
fasadbehandlingen synes jämte en flitig användning
af stuckaturdekoration i interiörerna ha varit
karakteristisk för familjen P. Medan Hahr vill göra
gällande, att karaktären af slotten i Güstrow och
Uppsala bör anses själfständig och oberoende af
den franska renässansen, men med utgångspunkt i den
norditalienska, ha andra forskare, t. ex. A. Haupt
och A. Komdahl, framhållit sammanhanget mellan
nämnda slott och samtidigt uppförda franska. I
alla händelser ha bröderna P. haft stor betydelse
för den nordtyska och svenska renässansen genom
sin förmåga af konsekvens, storstilad komposition
och säkra behärskning af detaljerna. De införde i
landet det nya italienska befästningssystemet, de
medverkade till införandet af en ny byggnadskonst i
renässansens tecken, och de hade i sitt följe eller
införskrefvo till riket en mängd tyska och italienska
’’ämbetsmän", hvilka med sin ofta mycket framstående
konstskicklighet likaledes bidrogo till införandet af
renässansens former i byggnadsväsendet. - Se A. Hahr,
"Studier i Johan IILs renässans" (1907) och "Studier
i nordisk renässanskonst" (1913).

L. W:son M. A. L. R.

Paian, Paie’on, Paio’n (grek. Παιαν, Παιηων,
Παιων
, lat. Pæan). 1. Grek. myt., en helande eller
räddande gudomlighet. I de homeriska sångerna är
ordet (under formen Paieon) namnet på de olympiske
gudarnas läkare, hvilken helår de sår, som de
stundom erhålla i striderna. Dessutom nyttjas det
som tillnamn eller hederstitel för andra gudar
(Asklepios, Dionysos och i synnerhet Apollon),
hvilka tänktes såsom hälsogifvare och räddare i nöd
och faror. - 2. En högtidlig, religiös sång, som
man egnade åt någon af de som hjälpare kände gudarna
antingen för att utbedja sig hans bistånd eller för
att tacka honom efter erhållen hjälp. Företrädesvis
hörde dessa sånger till Apollons dyrkan, och ordet
paian är därför ofta liktydigt med en böne- eller
lofsång till Apollon. Paiansången beledsagades
af kithara och af en kör, hvilken oftast tillika
dansade kring gudens altare. I likhet med grekernas
öfriga korlyrik odlades denna sångart hufvudsakligen
inom den doriska stammen och i allvarsam dorisk
stilart. Paian kallades äfven den stridsbön, som
hos spartaner och kreter hären brukade uppstämma,
då den framryckte mot fienden. Under förfallets
tid blef det brukligt att egna paianer äfven åt
konungar, furstar och andra högt uppsatta män.
A. M. A.

Paiçaci. Se Indiens språk och litteratur, sp. 546.

Paidogenesis. Se Fortplantning, sp. 942.

Paidotribes, grek. Se Gymnasium, sp. 780.

Paieon. Se Paian.

Paignton [pei’ntən], stad och badort i engelska
grefsk. Devon, vid Torbai. 11,241 inv. (1911).

Paijeb Kaitumjaure. Se Pajep Kaitumjaure.

Paijkull (Paykull), svenska adliga ätter, som utgrenat
sig från den redan från början af 1500-talet med
Hans Paykull kända, i Estland blomstrande
adelssläkten (Paijkul). Kusinerna Jöran
(se P. 1) och Fabian gingo i svensk krigstjänst. Den
förre blef 1651 friherre, men hans ätt utslocknade
redan 1676 med hans son. Fabians sonsons son Karl
Fredrik naturaliserades 1756 som svensk adelsman,
och dennes son Gustaf (se P. 3) erhöll 1818 friherrlig
värdighet med namnet von P.

1. Jöran P., friherre, krigare, f. 2 maj 1605
i Reval, d. l febr. 1657 i Stockholm, passerade i
Gustaf Adolfs armé krigaryrkets olika grader och var
öfverste för ett fotregemente, då Lennart Torstenson
1642 mottog öfverbefälet i Tyskland. Sedan denne i juni
s. å. intagit Olmütz, lämnade han P. befälet i
denna viktiga fästning, hvars tappra försvar under
en flerårig belägring emot de kejserliges makt gaf
P. en ärofull plats bland 30-åriga krigets hjältar. På
hans stränghet, kraftfullhet och djärfhet berättas
åtskilliga prof. Sålunda bestraffade han en upptäckt
stämpling bland borgarna till österrikarnas förmån
med 28 deltagares halshuggning samt anförarens
sönderslitande mellan 4 hästar. En gång, mars 1643,
berättar Chemnitz, hade ett utsändt parti af P:s
folk blifvit omringadt af fienden och kvarhållet
i ett närbeläget slott. P. förbjöd då borgarna
i Olmütz vid lifsstraff att lämna sina hus,
tog sedan med sig besättningen därstädes, utom
80 man, och befriade de sina. Till belöning för
sina i Olmütz visade tjänster utnämndes P. 1647
till generalmajor af infanteriet. 1648 deltog
han i intagandet af Prag. Efter hemkomsten till
Sverige blef han 1651 generallöjtnant, assessor
i Krigskollegium och friherre, med Vöråberg
(Österbotten) till friherreskap, äfven sistnämnda
utmärkelse uttryckligen gifven till belöning för
försvaret af Olmütz. 1652 utnämndes P. till guvernör
i Wismar och 1654 till riksråd.

2. Otto Arnold P., krigare, alkemist, föddes i
Livland, troligen 1662, blef 1677 page hos kurfursten
af Sachsen och tjänade sedermera vid kurfurstens
garde. 1681 var han i fransk tjänst. 1686 gifte han
sig med sachsiske generallöjtnanten v. Minckwitz’
dotter och fick därigenom medel att reda ut de
intrasslade affärerna efter fadern, som dött 1684.
P. sålde 1692 sitt fädernegods i Livland och slog
sig ned på sin i Mark Brandenburg inköpta egendom.
1698 medverkade han till sin landsman Patkuls
förbindelser med August den starke och Flemming
samt fick i slutet af följande år som generalmajor
befälet närmast under Flemming för den till Samogitien
och Kurland förlagda sachsiska krigsstyrka, som var af
sedd att vid jultiden genom öfverraskning taga Riga.
Flemmings dröjsmål att anlända och taga ledningen
hejdade företaget, förberedelserna väckte emellertid
misstankar hos den svenske generalguvernören
Erik Dahlbergh, hvilka blott stärktes genom de skarpa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:12:45 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free