Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleontologisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besvärlig. Temperaturen är mycket olika i de olika
landsdelarna. I kustlandet är medeltemperaturen
17,5° C., i Jerusalem 15,9°, i Jordandalen råder ett
tropiskt klimat. För bergstrakterna utmärkande är
dessutom den stora skillnaden mellan dag och natt;
där faller stundom snö, som dock snart smälter. –
Floran är också olika i de olika delarna af landet;
kustlandets växtvärld är i stort sedt densamma,
som utmärker Medelhafsländerna, berglandet utmärkes
af stäppvegetation, Jordandalens tropiska flora
erinrar om Abessiniens och Nubiens. Af kulturväxter
förekomma hvete, hvaraf icke obetydligt utföres, och
korn, som vanligen användes till kreatursfoder och
endast af de fattigare males till bröd. Vinodlingen,
som i gamla tider stod högt, men alltsedan den
arabiska invandringen nästan dött ut, har åter
med godt resultat upptagits af de tyske och
judiske kolonisterna. Dessutom förekommer oliv-
och fikonträdsodling. I Jafa odlas och exporteras
(för 3 1/2 mill. frcs årligen) apelsiner. Af husdjur
förekomma får (vanligen fettsvansade), getter, kor
(vanligen af liten och dålig ras). Kamelen användes
hufvudsakligen af ökenstammarna. De vanliga
åsnorna stå vildåsnorna närmare än de i Europa
förekommande. De ädla arabiska hästarna uppfödas af
beduinerna. Af vilda djur må nämnas rådjur, björn (på
Hermon och i Basan och Gilead, sällsynt), panter (i
trakten af Döda hafvet, sällsynt), stenbock; schakal,
vildsvin och gasell äro vanliga. Den afrikanska
krokodilen har någon gång påträffats, däremot är
lejonet sedan korsfararnas tid försvunnet. Af ormar
räknar man ej mindre än 33 arter, af hvilka flera äro
mycket giftiga. Jordan och Genesarets sjö äro rika
på fisk, man räknar 44 arter, af hvilka flera eljest
förekomma endast i de tropiska ländernas sjöar. –
3. Historia, politisk indelning. Genom de sista
årens arkeologiska forskningar har det ådagalagts,
att P. varit bebodt 4500–5000 år f. Kr. Den yngre
stenåldern, med en något mera utvecklad kultur, räknas
från 3500 till 2500, och inbyggarna ha under denna tid
åtminstone delvis utgjorts af arier, af hvilka en del
öfvat likbränning, medan en annan del, som trott på
människans fortvaro efter döden, anses ha efterlämnat
bl. a. de märkliga stendösar, stenkretsar och
monoliter, som uppträda de förra särskildt i landet
ö. om Jordan. Semiter torde samtidigt ha funnits i
landet, men först omkr. 2500 synes P. ha blifvit
öfvervägande semitiskt, då amoriterna inträngde
från Arabien i detta land, liksom i Assyrien och
Babylonien. Omkr. 1550 torde den första hebreiska
invandringen ha skett (Abraham). Ungefär vid samma tid
började Egypten utsträcka sitt välde öfver länderna i
n. ö., och med Thotmes III (omkr. 1459) härskade det
öfver alla folk i Syrien och P. ända upp till Eufrats
norra lopp. Den politiska ställningen omkr. 1400, då
det egyptiska herradömet öfver P. redan är försvagadt,
belyses ingående af de s. k. Amarna-brefven (se
Amarna och Israel). – Det ofvan beskrifna
området innehades af Israel icke ens under dess
blomstringstid fullständigt. G. T. saknar därför ett
för alla tider fastslaget namn på Israels land, och
olika författare använda olika beteckningssätt (jfr
Kanaan). På åtskilliga ställen (t. ex. 4 Mos. 13:
22; 34: 3 ff.) anges visserligen landets gränser,
men de äro uppdragna efter ideellt mått
och motsvara icke verkligheten, hvilket bäst
bevisas däraf, att andra ställen uppräkna de orter
och trakter, som israeliterna icke kunde eröfra
(t. ex. Jos. 13: 2 ff., Dom. 1). I allmänhet
opererade de särskilda stammarna hvar för sig och
hade möda att hålla sig kvar i bergstrakterna. Detta
tillstånd fortfor i stort sedt äfven under den
s. k. domartiden. Först med konung David, som af
de skilda stammarna gjorde ett folk, fick landet
fastare gränser (jfr 2 Sam. 24: 5 ff och 1 Kon. 8:
65, som gäller Salomos tid). Sedan riket delats,
förlorade nordriket (under omriderna) åtskilliga
områden till araméerna i Damaskus och till moabiterna
(jfr 1 Kon. 22, 2 Kon. 9 och Mesa), förluster,
som emellertid Jerobeam II sedan godtgjorde, ehuru
endast för en kort tid (2 Kon. 14: 25). 734 gjordes
största delen af landet ö. om Jordan och norra
delen af landet v. om Jordan till assyrisk provins
(2 Kon. 15: 29), och 722 undergick resten af Israels
rike samma öde. Efter denna tid återstod af det gamla
Israel endast det södra riket (Juda). Gränsen mellan
detta och det norra riket var vacklande, men gick
i allmänhet s. om Betel. 586 drabbades Juda rike
af samma öde som Israel. Men 538 fingo de i Babel
fångne judarna tillåtelse att vandra hem och uppbygga
sin hufvudstad. Den persiska provinsen Juda tyckes
till en början i s. ha sträckt sig till det gamla
rikets gräns, men sedan inträngde edomiterna i dessa
trakter. I v. syns området ha sträckt sig till Lakis,
i ö. till Jeriko och i n. ett stycke in på det gamla
Efraim, där samariternas (se d. o.) biandfolk nu
bodde. Småningom utbredde sig judarna dock både till
landet ö. om Jordan och till landet n. om Samarien,
för hvilket Galiléen med tiden blef den vanliga
beteckningen. Under det macedonisk-grekiska herradömet
(333–167) uppstod, i följd af den hellenistiska
kulturens framträngande, utefter Medelhafvets kust
och i landet ö. om Jordan en rad hellenistiska städer
med själfständig författning, hvilka sedan kommo att
få stor betydelse för judarnas följande historia (se
Dekapolis). Landet stod till 198 under ptolemaierna,
därefter under seleuciderna. Makkabéernas tid (167–63)
medförde högst betydande förändringar i judarnas
område och maktställning. Efter hvarjehanda smärre
eröfringar i n. och s. och eröfring bl. a. af Joppe
(Jafa; 147/6), hvarigenom judarna för första gången
fingo tillträde till Medelhafvet, bemäktigade de
sig under Johannes Hyrkanos iduméernas område i
s. och samariternas i n., hvartill Aristobulos I lade
Galiléen, och under Alexander Jannai utvidgade de
riket, så att det nu ej blott hade samma omfång som
under David–Salomos tid, utan äfven omfattade flera
f. d. hellenistiska fristäder längs Medelhafvet och
t. o. m. fästningar i det gamla Moab. Det romerska
herradömet (63 f. Kr.–135 e. Kr.) började med
Pompejus’ eröfring af Jerusalem, hvarigenom de siste
makkabéerna (se d. o.) blefvo beroende af romarna,
fortsattes under Herodes den store och hans närmaste
efterträdare (se Herodianska dynastien) och slöts
därmed, att landet i sin helhet ställdes under Roms
omedelbara förvaltning. P. var på denna tid deladt i
1. Judéen (se d. o.) och Iduméen (se art. Edom);
2. Samarien (se d. o.); 3. Galiléen (se d. o.), som
delades i södra och norra Galiléen; och 4. Peréen (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
