Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 1341-1342 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palma Christi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

H. B. Palmaer. Efter ett af Maria Röhl handritadt porträtt.

nistern W. H. Taft som provisorisk
guvernör öfvertog styrelsen, och sina
sista år tillbragte han i privatlifvet.
V. S-g.

Palma Christi, bot. Se Gymnadenia.

Palmacites Brongn., paleobot., provisoriskt namn för de fossila
palmstammar, hvilka ej erbjuda sådana karaktärer,
att de kunna hänföras till något bestämdt släkte.
A. G. N.

Palmae, bot. Se Palmer.

Palmaer. 1. Henrik Bernhard
P., författare och tidningsman, f. 21 aug. 1801 i
Hjorted, Kalmar län, d. 7 juli 1854 i Linköping,
blef student i Uppsala 1819 och filos. magister
1830. Han hade då redan uppträdt på den vittra
banan med några dikter i "Poetisk kalender" (1822),
hvilka gingo i den vanliga romantiska stilen. Men han
hade äfven vid ett par tillfällen gifvit prof på det
satiriska lynne och det trots, som voro utmärkande för
honom. P:s ovanliga, af samtida vitsordade insikter
i kemi skaffade honom 1832 plats som adjunkt i detta
ämne vid Karolinska institutet; men hans vårdslöshet
i att sköta befattningen, en följd af hans stora
tröghet och maklighet, blef slutligen en anledning
till hans afskedande, 1835. Dessförinnan hade
P. emellertid gjort sig bekant genom bidrag till
"Aftonbladet", bland hvilka fyra Bref till Svenska
Minerva under pseudonymen Nils Nilsson Nyberg
(1834) väckte stort uppseende för den bitande
kvickhet och den grofva hänsynslöshet, med hvilka
Tegnér angreps för sina häftiga uttalanden mot den
liberala oppositionspressen. För öfrigt anföll han
äfven Atterbom med våldsamma smädelser, men lämnade en
särdeles lofordande anmälan af Nicanders "Hesperider"
m. m. "Aftonbladets P." gjorde sig dock snart omöjlig
där genom sin alltmer tilltagande oförmåga af arbete,
och med 1835 upphörde hans medarbetarskap. Han
begaf sig då till Linköping, där han 1836 sökte en
lärarbefattning, men blef förbigången, sannolikt på
grund af sitt kända författarskap. Som en sista utväg,
både till utkomst och hämnd på sina motståndare i
konsistoriet, blef P. i stället tidningsredaktör.
"Östgötha correspondenten", som började utges hösten
1838, gjorde epok i landsortspressens historia genom
sin kvickhet och den cyniska öppenhet, med hvilken
utgifvaren anföll dem, som voro honom misshagliga. Med
Yttersta domen i Kråkvinkel, en rent personlig satir
mot biskop Hedrén, nådde denna hans taktik "att
slå mynt af sina fiender" sin höjdpunkt. Tidningen
sekvestrerades och åtalades, men P:s glänsande försvar
friade honom. Någon egentlig politisk tidning var
emellertid "Östgötha correspondenten" ej under P:s
ledning; och snart tröttnade utgifvaren äfven på
denna sysselsättning. K. F. Ridderstad blef från
okt. 1840 medegare i tidningen, och från aug. 1841
upphörde P. att lämna bidrag till den.
Han begynte kort därefter månadsskriften
"Herr Lars" (1841, 1842), och sedan den
upphört, innehade han 1844 – 47 lärarplatsen i
åkerbrukskemi vid Sjögestads landtbruksskola.
– Som boktryckare i Linköping (från 1839)
valdes P. till ledamot af borgarståndet för
denna stad och Vimmerby vid riksdagen 1847 – 48.
Han visade under denna jämförelsevis stor flit,
frambar åtskilliga motioner och deltog ej sällan
i öfverläggningarna. Efter slutet af riksdagen
kvarstannade han några år i Stockholm, lämnande bidrag
till "Friskytten" och "Stockholms dagblad". Han utgaf
äfven under denna tid En liten lustresa, skildrad i
bref (1848) och Bref från Stockholm under riksdagen
1847 – 48 (1849) samt flygbladet "Gazetten" (s. å.).
1853 återvände P. till Linköping och begynte där
utge veckobladet "Östgöta-gazetten" (1854),
af hvilket dock blott 19 n:r hunnit utkomma, när
han afled. – Med alla egentliga publicister delar
P. den lotten, att hvad han skrifvit på grund af sin
aktualitet alltmer hemfaller åt glömskan.
Den samling af hans uppsatser, som A. Ahnfelt
1876 utgaf under titel "Eldbränder och gnistor.
Humoresker" (3:e uppl. 1886), bevisar detta jämte
hans ovanliga fyndighet och styrka i satiren.
Han var icke någon synnerligen originell natur;
efter den tyska filosofiska satiren hos Lichtenberg,
Jean Paul, Börne och Heine utbildade han sin egen
metodiska och tämligen abstrakta kvickhetsstil,
hvars utomordentliga tillspetsning och romantiska
cynism voro särdeles effektfulla. Ett litet urval
af P:s skrifter utgafs 1900 af R. G:son Berg i serien
"För skola och hem". Jfr lefnadsteckning af A.
Ahnfelt (i "Eldbränder och gnistor") och J.
Mortensen, "Från Aftonbladet till Röda rummet"
(1905). –

2. Knut Vilhelm P., af samma släkt
som P. l, kemist, f. 26 aug. 1868 i
Forsvik, Skaraborgs län, vardt student
vid Stockholms högskola 1885, filos. kand.
i Uppsala 1887, filos. doktor och docent
där 1895, vardt 1898 extra lärare, 1902
lektor i elektrokemi vid Tekniska högskolan
och är sedan 1907 professor i oorganisk
och elektrokemi där, dessutom sedan 1900 sekreterare
i Vetenskapsakademiens Nobelkommittéer. Utom vid
Stockholms högskola (1885 – 86) och Uppsala universitet
(1887 – 95) idkade han studier äfven i Göttingen 1897
samt har företagit åtskilliga studieresor, bl.
a. till Tyskland, Frankrike och Schweiz
(1900), England (1909) och norra Amerika
(1912). P:s gradualafhandling Om iridiums
ammoniakaliska föreningar (1895) är ett
grundligt och värdefullt arbete. Hans Über
das verhältniss zwischen inversionsgeschwindigkeit
und stärke der verdünnten säuren (1897) och hans
1897 hos Nernst i Göttingen påbörjade
och sedan i Stockholm fortsatta arbete angående
droppelektroder och Über das absolute potential der
kalomel-elektrode (1907) ha tillvunnit sig
förtjänt uppmärksamhet som stöd för de moderna
lösningsteorierna. Jämte T. Aurén fortsatte han en
af denne påbörjad noggrann undersökning af metallers
lösningshastighet i syror (1901, 1903 och 1906). På
senare tid har P. hufvudsakligen egnat sitt arbete
åt elektrokemiens tekniska tillämpningar, såsom i
afdelningen "Elektrokemisk industri" i Uppfinningarnas
bok (l:a och 2:a uppl. 1897 och 1902), i uppsatserna
Om Cowper-Coles elektrolytiska metod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>