Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmstierna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
principalatsfrågan. I striden mellan hattrådet
och Adolf Fredrik tog P. lifligt del, och under
den däraf föranledda rättegången mot O. v. Dalin
ville han 1757 skärpa dennes straff till vatten
och bröd. Då regeringen befarade oroligheter med
anledning af motgångarna i pommerska kriget, i hvars
utbrott P. äfven haft en väsentlig del, tillsattes en
utomordentlig kommission med uppdrag att uppspåra och
döma förrädiska stämplingar. Som dennas ordförande
fick P. ett utmärkt tillfälle att tillfredsställa
sin förföljelseifver. Med anledning af några tämligen
betydelselösa stämplingar i Dalarna blefvo omkr. 100
personer underkastade rannsakning, 238 vittnen hördes,
tortyr användes, och 7 personer dömdes till döden
(de benådades dock med andra straff). Därigenom
ådrog P. sig emellertid allmän förbittring;
och då hattarna vid 1760 års riksdag hotades med
efterräkning för kriget, uppoffrades han af sina egna
partivänner och förklarades, sedan man förgäfves
sökt förmå honom att frivilligt vika för stormen,
28 febr. 1761 förlustig ständernas förtroende. Kedan
s. å. återkallades han dock i rådet, men vägrade med
stolthet att efterkomma kallelsen. 1747 hade han fått
friherrlig värdighet. P. var 1752–61 kansler för Lunds
universitet och visade sig äfven på denna plats som en
kraftig styresman och ifrig partiman. Han blef 1740
ledamot af Vet. akad. och har till dess handlingar
lämnat åtskilliga bidrag.
2. Nils Fredrik P., friherre, den föregåendes
sonson, diplomat, f. 1 dec. 1788 på Kaflås, d. 11
juni 1863 i Hamburg, blef 1804 fänrik vid Bohusläns
regemente och 1805 student i Uppsala, där han
1806 aflade kansliexamen; 1812 blef han kapten vid
Bohusläns regemente. Från denna beställning tog han
afsked 1821; han var då redan öfverste i armén och
avancerade där 1835 till generalmajor och 1843 till
generallöjtnant samt blef 1828 öfverstekammarjunkare.
Redan 1809 hade P. gjort sitt inträde på den
diplomatiska banan, såsom andre sekreterare i
kabinettet för utrikes brefväxlingen. Han var
sedermera 1810–16 legationssekreterare i Berlin,
1816–18 chargé d’affaires och 1818–20 envoyé i Wien
samt 1820–45 envoyé i Petersburg. Om P:s mission
till Baden 1816 för att söka få den för högmålsbrott
åtalade O. Natt och Dag utlämnad se V. Söderberg,
"Otto Natt och Dag" (i "Hist. tidskr." 1910).
Som svensk-norskt sändebud i Petersburg företrädde
P. de förenade rikenas intressen i Ryssland med kraft
och heder. Han tillhörde vid riksdagen 1844–45 den
konservativa riddarhusoppositionens ledande män,
och Oskar I:s missnöje därmed tog sig uttryck i P:s
rappellerande från Petersburg 1845. Han var sin
återstående lefnad bosatt i Hamburg.
3. Karl Otto P., friherre, den föregåendes broder,
statsman, f. 27 nov. 1790 på Årebergs bruk
i Västergötland, d. 19 nov. 1878 i Stockholm,
bestämdes tidigt för den militära banan
och fick omedelbart efter genomgången
Karlbergskurs inträda i krigets skola, först i
Pommern (1807), därefter i striderna vid
norska gränsen (1808–09), slutligen i Tyskland och
Norge (1813–14), samt avancerade därunder
till kapten (1813). Efter Norges förening med
Sverige anställdes P. som adjutant hos den förste
riksståthållaren, hans morbroder grefve H. H. v.
Essen,
och erhöll 1816 plats som kapten i generalstaben, där
han 1828 avancerade till öfverste. 1835 utnämndes han
till öfverste och chef för Västmanlands regemente,
men kallades sedan af konungens förtroende in
på nya banor. Vid 1817–18 års riksdag hade han
börjat deltaga i riksdagsförhandlingarna, som han
alltsedan ända t. o. m. 1859 träget bevistade. Redan
under sina första riksdagar frambar han åtskilliga
bemärkta motioner i praktiska frågor särskildt
på det finansiella området; hans duglighet vann
också erkännande och förde honom gång på gång till
viktiga platser i utskotten (1828–30 var han ledamot
samt 1834–35, 1844–45 och 1850–51 ordförande i
statstutskottet) och vid statsrevisionerna (1832,
1837). Karl Johan, som länge uppmärksammat hans
verksamhet och af hvars politiska systems allmänna
riktning P. i det hela taget var en nitisk och duglig
försvarare, ehuru han ingalunda hörde till dem, som
alltid uppträdde för regeringens förslag, utnämnde
honom 1836 till landshöfding i Östergötlands län och
vid 1840–41 års viktiga riksdag till landtmarskalk,
på hvilken post hans fasthet väsentligt bidrog
att bryta den framstormande oppositionens häftiga
angrepp. Vid 1844–45 års riksdag ledde han i
samråd med A. von Hartmansdorff och sin broder
riddarhusets utskottsval i konservativ riktning och
råkade därigenom i åtskilliga misshälligheter med
den numera liberalare regeringen. Sedan Oskar I åter
mera närmat sig de konservative, blef emellertid en
ännu större verkningskrets öppnad för P., i det att
han i okt. 1851 kallades till statsråd och chef för
Finansdepartementet. Bland märkliga åtgärder, som
tillhöra detta skede af hans verksamhet, må nämnas:
införandet af medelporto, elektriska telegrafer och
järnvägar, ny banklagstiftning, 1855 års brännvinslag
och förordning om skatteförenkling. Sina enskilda
tankar i sistnämnda ämne hade han motionsvis
förfäktat redan 1828–29 och 1834 uttalat i skriften
Om beskattningens tilstånd i Sverige. Däremot var
han motståndare till frihandelssystemet. Kort efter
uppnådd pensionsålder afsade sig P., hvars hälsa ej
var stark, 1856 sina civila och militära befattningar,
men fann i nitisk vård om ett vidlyftigt landtbruk ett
godt fält för den ännu lifliga verksamhetshågen. De
politiska förhållandena följde han alltjämt med
uppmärksamhet och utgaf 1865 två bemärkta ströskrifter
mot det nya representationsförslaget, hvaribland
Ö. P. M. ang. representationens ombildning. Sina
sista år tillbragte han i Stockholm. – P. var i sin
politiska verksamhet en utmärkt representant för
den konservativa riktningen, men han var dock ej
så ensidig, att han ej i åtskilliga fall så i ord
som i handling erkände det berättigade i motsidans
kraf, så t. ex. i det af honom 1846 framlagda
förslaget om inskränkning i ridderskapets och adelns
själfskrifvenhet. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
