Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Panseron, Auguste Mathieu - Panslavism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vis ännu tillmäter stort värde, en harmonilära
(Traité de l’harmonie pratique et des modulations,
1855) samt Mois de Marie, utgörande l-3-stämmiga
motetter, hymner och mässor. A. L.*
Panslavism (af grek. pan, allt), slavernas sträfvan
efter sammanslutning i politiskt, religiöst,
språkligt och kulturellt hänseende. Den första
känslan af slavernas samhörighet och behofvet
af en sammanslutning mellan de olika slaviska
stammarna väcktes redan i medeltiden af polska
historieskrifvare (Pulkawa, Miechowita, Dlugosz,
Paprocki m. fl.), som fingo efterföljare i det
sydslaviska Dalmatien (Mauro Ordini, "Regno degli
slavi", 1601). Men först i slutet af 1700-talet fick
panslavismen en historisk-filologisk grund i Böhmen,
där Josef Dobrovsky (se d. o.) blef den slaviska
filologiens fader. Såväl i Ryssland som i Böhmen
sträckte sig det lärda intresset till samtliga
slaviska stammar. Under 1830- och 1840-talen
upprättades vid de ryska universiteten lärostolar
för slaviska språk, hvilkas innehafvare vanligen
genom studieresor bland stamförvanterna utanför
Ryssland förberedde sig till sitt kall. Så utbreddes
bland de bildade klasserna kunskap om och deltagande
för de icke-ryske slaverna. Bland de vetenskapsmän
(hörande till olika slaviska stammar), som egnade
sig åt den slaviska filologiens tjänst, verkade
de fleste utan praktisk-panslavistiska syften,
somliga t. o. m. fientligt stämda mot dylika. Men
dels ur den kunskap om slavisk historia och slaviska
traditioner, som förmedlades genom dessa forskare,
dels ur den nationella rörelse, som i början af
1800-talet genomgick alla Europas folk och som på
slavisk botten gaf upphof åt den slaviska renässansen,
framväxte den praktiska (litterära eller politiska)
panslavismen. Blodsband och gemensamma minnen å
ena sidan, å andra sidan behofvet af skydd för
nationaliteten mot de faror, som hotade från en
öfvermäktig främmande odling i förbund med främmande
herrar, födde tanken på en yttre sammanslutning
mellan de slaviska folken; och då det egentligen var
de mindre väst- och sydslaviska stammarna, som kände
sig hotade i sin nationella tillvaro (genom tyskar,
ungrare, greker och turkar), måste de helt naturligt
sätta sitt hopp till det i yttre afseende mäktiga
ryska riket. Alltefter olika förhållanden måste
naturligtvis den samslaviska idén te sig i något
olika form.
I Ryssland står panslavismen historiskt i förbindelse
med slavofilernas mystisk-spekulativa, på hegelianism
och romantik byggda läror om slaverna som "det utvalda
folket", kalladt att grundlägga en ny civilisation,
sedan "den utlefvade västerländska odlingen gjort
bankrutt". Naturligtvis måste de katolske slaverna
återvinnas för den "rätta tron". För politisk
agitation fanns visserligen under Nikolaus I (1825-55)
ingen plats. Men Pogodin utvecklade programmet i
förtroliga meddelanden till grefve Uvarov. Sevyrev,
bröderna Kirjejevskij, Chomjakov, Samarin, Hilferding,
K. Aksakov o. a. bearbetade den allmänna meningen
i tidningar och tidskrifter, Jazykov, Tiutjev och
Chomjakov jämväl i lyrisk form. Efter Krimkriget
och Nikolaus’ död fick rörelsen luft. Dess förnämsta
språkrör blef tidskriften "Russkaja beseda". Småningom
utbredde sig de panslavistiska idéerna äfven utanför
slavofilernas trängre krets. I det polska
upproret (1863) framträdde i en för den stora
allmänheten fattlig form motsatsen mellan det latinska
Västerlandet och det "heliga Ryssland" ; den gamla
fiendskapen skärptes genom Katkov, representanten för
"gammalryssarna". 1867 års etnografiska utställning
i Moskva, som på särskild inbjudning besöktes af syd-
och västslaver (särskildt hade många tjecher infunnit
sig), blef naturligtvis utförligt kommenterad i både
den slaviska och den västerländska pressen. Till de
slaviska välgörenhetssällskapen och kommittéerna
i Moskva, Petersburg, Kiev och Odessa inflöto
ansenliga summor, som gingo dels till Turkiet, dels
till underhåll af unga bulgarer och serber af båda
könen i ryska läroanstalter. Panslavistisk agitation
från rysk sida bidrog att framkalla den bulgariska
resningen och ledde slutligen till rysk-turkiska
kriget 1877-78 samt bulgarernas befriande. I
Ryssland drifves panslavistisk propaganda med mycken
energi genom de slaviska välgörenhetssällskapens
"meddelanden" och "årsböcker" samt genom tidningar,
och i historiska och geografiska läroböcker lämnas
ej något tillfälle obeaktadt att framhålla ryssarna
gentemot Västerlandet och att tala om de förtryckte
bröderna under främlingsoket. Emellertid är den nya,
från romantiskt svärmeri frigjorda ryska panslavismen
i själfva verket panrussism: väst-och sydslaver
böra antaga ryska som vetenskapens och den högre
bildningens språk, de katolske slaverna måste afsvärja
sitt "latinska" kätteri, alla böra hylla bykommunen
("mir" eller "obstjina") och tsarens envälde. Bland
mera bemärkta pan-slavister under sista tiden böra
nämnas Lamanskij (se denne), I. Aksakov (se denne),
Danilevskij, Dostojevskij, Orest Miller, Budilovitj
och Grot junior. - Bland lillryssarna i Ryssland har
den storryska panslavismen inga sympatier. Deras
språk undertryckes i Ryssland (se Ukrajnska
språket), och deras steg bevakas med misstänksamma
ögon. Lillryssarnas ideal är en förbundsförfattning,
i hvilken deras nationalitet skulle fritt få
utveckla sig jämte andra på den gemensamma grunden
(se Kostomarov). - Sydslaverna (serber och bulgarer)
åter sågo i Ryssland befriaren från det turkiska oket
och ha faktiskt till väsentlig del ryssarna att tacka
för sin nuvarande ställning. Men sedan de vunnit
den efterlängtade friheten, ha de icke visat någon
synnerlig lust att kasta sig i Rysslands armar. Såväl
i Bulgarien som i Serbien äro sympatierna för och emot
Ryssland delade. - De österrikiske slaverna hotades af
fullständig germanisering. Historiska och filologiska
studier i förening med romantikens allmänna strömning
väckte hos tjecherna förhoppningar om nationell
nyfödelse och fortsatt nationell tillvaro. Dessa
förhoppningar stärktes genom idén om slavernas
enhet och solidaritet. Safafiks omfattande arbeten
vidgade blicken. Den medvetna panslavismens apostel
blef Kollar (se denne) genom sin diktsamling "Slavy
dcera" (Slavas dotter, 1824), som hade ett omätligt
inflytande på samtidens tänkesätt. Den litterära
panslavismens program utvecklade han i en broschyr
(1837, "Uber die litera-rische wechselseitigkeit
zwischen den verschiedenen stämmen und mundarten der
slavischen nation"). Han tänkte sig den litterära
gemenskapen förmedlad af de faktiskt befintliga
språken: de olika folken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
