- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1495-1496

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Papiljotter ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Wallensteins fall öfvertog befälet öfver den kejserliga
armén, utnämndes P. till kejserlig fältmarskalk. Det
blef P:s uppgift att innesluta Magdeburg, medan
Tilly till en början egnade sin upmärksamhet åt
operationerna mot Gustaf II Adolf, och äfven sedan
öfverbefälhafvaren förenat sig med belägringsarmén,
dref han med hänsynslös energi på verket. Yid
stadens stormning (10 maj 1631) tillföll honom en
hufvudroll. I slaget vid Breitenfeld brötos hans
våldsamma kavallerianfall mot svenskarnas högra
flygel; efter nederlaget påstods det, att hans
framryckning varit förhastad och väsentligt bidragit
till den olyckliga utgången af slaget. Emellertid hade
samarbetet mellan Tilly och P. blifvit allt sämre, och
Maximilian fann sig slutligen föranlåten att anvisa
den sistnämnde en själfständig verksamhet. Han sände
honom till nordvästra Tyskland för att öfvertaga
befälet öfver de där kvarlämnade, ej obetydliga
katolska stridskrafterna. P:s närmaste uppgift
var att omintetgöra svenskarnas förhoppningar
att få exploatera dessa landsdelars resurser;
han förespeglade sig emellertid äfven att kunna
samla tillräckliga krafter för att draga Gustaf
Adolfs uppmärksamhet från Syd-Tyskland. Genom att
koncentrera sina stridskrafter bakom Weser vann han
en tryggad utgångspunkt, hvarifrån han genom djärfva
ströftåg tillfogade de olika svenska kårbefälhafvarna
allvarsamma förluster, så mycket lättare, som inbördes
oenighet och händelserna på hufvudkrigsskådeplatsen
omintetgjorde deras samverkan. P:s försök att
undsätta det af holländarna belägrade Maastricht
misslyckades däremot. Då Wallenstein genom sitt
infall i Sachsen drog Gustaf Adolf efter sig mot
norr, förenade sig P. med hufvudarmén, men skilde
sig snart åter från denna för att företaga ett nytt
ströftåg västerut. Underrättelsen att Gustaf Adolf
angripit Wallenstein vid Liitzen förmådde honom att
vända om. Han nådde slagfältet tidigt nog för att
genom ett verksamt anfall täcka den kejserliga härens
återtåg; själf fördes han dödligt sårad därifrån
och afled följande dag. - Litt.: Hess, "G. H., graf
z. P." (1855), Röckl, "Quellenbeiträge zur geschichte
der kriege-rischen thätigkeit P:s", I-III (1889-93),
och Herold, "G. H., graf z. P." (1906).

Pappenheim, Max, tysk rättslärd, f. 2
febr. 1860 i Berlin, blef 1881 juris doktor
där och 1888 professor i Kiel. Bland hans
skrifter, hvilka till väsentlig del beröra
nordisk rätt, särskildt rättshistorien, må
nämnas Die altdänischen schutzgilden (1885),
Ein altnorwegisches schutzgildestatut (1888),
Die schwedischen gesetzentwürfe vom jahre
1890 betreffend das gesellschaftsrecht (1892),
äfvensom en af P. jämte norrmannen Kr. Johannsen
(1895) utgifven tysk öfv. af norska sjölagen,
jämförd med den svenska och den danska. Åtskilliga
tidskriftsuppsatser af P. ha ytterligare ådagalagt
hans intresse för nordisk rättsvetenskap. I tysk rätt
har han skrifvit bl. a. Handbuch des seerechts, l
(1906).

Pappenheimare, kyrassiärer i Pappenheims (se d o.)
regemente. Ordet användes ironiskt i betydelsen
blindt trogna anhängare, pålitliga stallbröder
(efter ty. Däran erkenn ich meine pappenheimer,
en vers ur Schillers "Wallensteins tod").

Papper (fr. o. ty. papier, eng. paper) har fått sitt
namn efter växten Cyperns Papyrus, hvaraf
de gamle egypterna framställde sin tids förnämsta
skrifmaterial, papyrusrullen (se Cyperus och
Papyrus). Vårt nuvarande papper är en filtartad
produkt, som framställes därigenom, att en våt, fibrös
massa, pappersmassan, beredd genom sönderrifning
i vatten af vegetabiliska (mera sällan animaliska)
ämnen, utskakas på metallduk. Växternas cellväfnad,
cellulosan, utgör hufvudbeståndsdelen i de flesta
papperssorter. Öfriga beståndsdelar hos växterna
äro öfverflödiga för pappersfabrikationen och bli
med större omsorg aflägsnade, i samma mån papperet
önskas starkt eller hvitt och fint. Jämte den mer
eller mindre rena cellulosan förekommer i papperet,
alltefter dess beskaffenhet, äfven limämne (för att
helt och hållet eller till väsentlig del borttaga
pappersbladets benägenhet att läska), färgämne
(för att färga eller ge det hvita papperet en
för ögat behaglig färgnyans) samt mineralämnen,
som kaolinlera, talk m. m. i olika syften: för att
öka ogenomskinligheten hos papperet, tryckbarheten
eller dess vikt m. m. Af yllelump till en del eller
h. o. h. framställdt papper eller papp tjänar numera
hufvudsakligen till golf- eller takpapp. Papper af
ungefär samma slag som vårt nuvarande framställdes
i Kina redan ett par århundraden f. Kr. af
pappersmullbärsträdet (Broussonetia papyrifera)
och andra ämnen, såsom nässelbast, gräs m. fl.,
hämtade direkt ur växtriket. Från Kina utbredde sig
konsten att tillverka papper småningom västerut. På
600-talet e. Kr. var Samarkand i Buchara en
hufvudort för papperstillverkningen. Sedermera
uppblomstrade den i Bagdad och spred sig därifrån
till länderna kring Medelhafvet. Grekerna lärde sig
pappersmakarkonsten direkt i Asien på 800-talet. På
900-talet blef Kairo i Egypten en hufvudplats för
papperstillverkning, därefter följde Damaskus i
Syrien, Tabris i Persien, Danlatabad i Indien,
Fes i norra Afrika, som säten för en utvecklad
pappersfabrikation. Araberna, som redan omkr. 750
börjat förfärdiga papper af linnelump, införde på
1000-talet denna fabrikation i Spanien, hvarifrån
papperstillverkningen fick insteg i Frankrike, där
den erhöll en hög utveckling. Korsfararna lärde i
Orienten känna papperstillverkningen och öfverförde
konsten till Italien, där Fabriano i provinsen Ancona
blef kändt för sitt goda papper. Detta skedde under
1100-talet. 1200 fanns ett handpappersbruk i Bologna,
och sedan spred sig papperstillverkningen till
andra italienska städer. Fabrianerna hade på sin tid
omkr. 40 handpappersbruk, sålde öfverallt papper och
satte i sin stads vapen mottot Cartam olim undique
Judit ("sprider papper sedan gamla tider åt alla
håll"). På 1300-talet fick papperstillverkningen
insteg i Tyskland och vann där sedermera med
boktryckarkonstens utbredning allt säkrare
fotfäste. Hvad Sverige vidkommer, påstås det,
att biskop Brask i Linköping låtit anlägga ett
pappersbruk vid Tannefors på 1520-talet. Gustaf I lät
vid Norrström i Stockholm anlägga en papperskvarn,
som fanns kvar där till 1612, då den flyttades till
Uppsala. Ända till början af 1800-talet formades
papperet arkvis och för hand. Men på 1820-talet
började den redan 1799 af fransmannen Louis
Robert uppfunna, sedermera i England fullkomnade
fourdrinier-pappersmaskinen, som formar papperet i
lång bana,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0792.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free