- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
275-276

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paulus - Paulus, Heinrich Eberhard Gottlob - Paulus, Eduard - Paulus, Nikolaus - Paulus' bref. Se Paulus, sp 273 ff. - Paulus Diaconus - Paulus från Egina - Paulus från Samosata - Paulus Heliæ. Se Povl Helgesen - Pauluslitteratur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundsats, ligger den andra och den förnämsta
betydelsen af hans verk. Den erfarenhet, som
P. själf upplefvat på vägen till Damaskus,
öfvertygade honom fullständigt därom, att Gud
själf i den upphöjde Frälsaren gripit honom
med en så omedelbar styrka och fasthet, att
det icke längre kunde få finnas någon annan
religiös förmedling, den månde nu bestå i
Mose lag eller änglamakter. Därför kämpar han
med sådan häftighet mot dem, som i Galatien
vilja skjuta in lagen som mellanlänk mellan
de kristne och deras Gud, och mot dem, som i
Kolosse och Efesus vilja göra änglaväsen till nya
medlare. Härigenom har P. som ingen annan gjort
gällande kristendomen såsom en själfständig
religiös makt, som gjort både judendomen och
all annan religion öfverflödig. – P:s verk och
åskådning ha behandlats i flera själfständiga
monografier, af hvilka här må anföras blott
Baur, "P. der apostel" (2:a uppl. 1866),
Hausrath, "Der apostel P." (2:a uppl. 1872),
Pfleiderer, "Der paulinismus" (2:a uppl. 1890),
Farrar, "P., hans lif och verksamhet" (sista sv. uppl. 1903),
Clemen, "P., sein leben und wirken" (2 bd, 1904), och
Deissmann, "P., en kultur- och religionshistorisk skiss" (sv. öfv. 1911).
Rörande kronologien se
Harnack, "Chronologie der altchristlichen litteratur" (I, 1897, s. 233 ff.) och i
"Sitzungsberichte der königl. preuss. akademie der wissenschaften" (1912, s. 673 ff.),
rörande P:s omvändelse
Lietzmann i "Zeitschrift für wissenschaftliche theologie" (1911, s. 343 ff.).
Jfr Pauluslitteratur.

E. S–e.

Paulus, Heinrich Eberhard Gottlob, rationalismens
mest typiske representant på exegetikens område
f. 1761 i Leonberg i Württemberg, d. 1851 i
Heidelberg, blef 1789 professor i orientaliska
språk i Jena och 1793 teol. professor där.
1803 blef han teol. professor i Würzburg,
och efter att under mellantiden ha beklädt
olika befattningar mottog han 1811 kallelsen
till teol. professor i Heidelberg, där han
tjänstgjorde till 1844. P. representerar
en strängt förståndsmässig riktning i
sina många skrifter, bland hvilka märkas
Philologischkritischer kommentar über das Neue testament (4 bd, 1800–04; 2:a uppl. 1804–08) och
Exegetisches handbuch über die drei ersten evangelien (3 bd, 1830–33).
I dessa arbeten söker han t. ex. vid alla de i
evangelierna förekommande underberättelserna
göra gällande den s. k. "naturliga interpretationen",
i det han förklarar uppfattningen af ifrågavarande
tilldragelser som underverk bero blott på
missförstånd af det skildrade sakförhållandet.
P:s kommentar underkastades redan under författarens
lifstid en dräpande kritik af Strauss, som i st. f.
den naturliga förklaringen gjorde gällande den
mytiska. – P. stod hela sin lefnad igenom som den
renodlade rationalismens banerförare, utan att
beröras af de djupgående filosofiska, etiska och
religiösa förändringar, som han fick bevittna. Jfr
v. Reichlin-Meldegg, "P. und seine zeit" (2 bd, 1853).

H. W. T. (G. A–n.)

Paulus, Eduard, tysk reseskildrare och
konstskriftställare, f. 1837 i Stuttgart, d. där
1907 som "oberstudienrat", skref humoristiska
reseskildringar m. m., bl. a.
Bilder aus Italien (1866; 3:e uppl. 1878),
en del af texten till praktverken
Italien (sv. öfv. 1875–77) och
Aus dem Schwabenland (1877) samt dikter
(Gesammelte dichtungen, 1892).

Paulus, Nikolaus, katolsk teolog och historiker,
f. 1853 i Elsass, präst, teol. doktor, sedan
1885 i München, f. n. en af de främste katolske
kännarna af den lutherska reformationshistorien
samt medeltidens aflatslära, har skrifvit
talrika uppsatser härom i katolska tidskrifter
samt därjämte
Hexenwahn und hexenprozess (1910),
Protestantismus und toleranz im 16. jahrhundert (1911)
m. fl. arbeten.

Hj. H–t.

Paulus’ bref. Se Paulus, sp. 273 ff.

Paulus Diaconus, langobardisk historieskrifvare,
föddes omkr. 720 i Friuli, tillhörde en förnäm
släkt och vistades länge vid det kungliga hofvet
i Pavia. Vid framskriden ålder inträdde han
i det andliga ståndet och vistades i klostren
Civitate och Monte Cassino. 782 begaf sig P. till
frankiska riket för att hos Karl den store
inlägga förböner för sin broder, som blifvit
förd i fångenskap till Tyskland. Hans mission
lyckades, och han blef därjämte af Karl den
store omfattad med synnerlig välvilja. Efter
någon tid återvände han till sitt kloster
i Italien, där han egnade sig åt litterära
sysselsättningar. Hans dödsår är obekant. –
P:s förnämsta arbeten äro
Historia romana,
en bearbetning af Eutropius’ sammandrag
af Roms historia, och
Historia langobardorum,
hvari han under sina sista lefnadsår skildrade
sitt eget folks öden intill 744. Att dessa
båda verk utgjorde en utomordentlig insats i
medeltidens bokliga lif, bevisas bl. a. däraf,
att de förefinnas i ett mycket stort antal
handskrifter. Likasom P:s historia om biskoparna
af Metz,
Gesta episcoporum mettensium,
äro de i tryck bäst återgifna i "Monumenta Germaniæ
historica". På uppdrag af Karl den store
ombesörjde P. en ryktbar samling homilier
(se Homiliarium). Dikter, bref samt några
teologiska skrifter af P. finnas i behåll. Hans
arbeten utmärka sig för sanningskärlek,
ett förståndigt användande af källorna och
en tämligen god latinsk stil. Jfr
Manitius, "Geschichte der lateinischen literatur des mittelalters", I: 257 ff.

(S. T–g.)

Paulus från Egina, grekisk läkare i 4:e eller 7:e
årh., en längre tid bosatt i Alexandria, skref
ett medicinskt kompendium, hvars kirurgiska
del eger själfständigt värde. Det utgafs
först i Venezia 1528 och i Basel 1538. Bland
öfversättningar märkes en engelsk af Adams
(1844–48).

Paulus från Samosata [-må-], biskop af Antiokia
från omkr. 260, den mest betydande representanten
för den s. k. dynamistiska monarkianismen
(jfr Antitrinitarier och Kristologi). Enligt
honom förenade sig vid Jesu födelse Guds
logos (Guds förnuft eller vishet), hvilken
icke tänktes personligt skild från Gud, med
människan Jesus, som eljest till sin natur är
"nedifrån". Den historiske Jesus är "bättre"
än andra människor, då logos’ inneboende i
honom är – visserligen icke till arten skildt,
men – till måttet annorlunda än hos öfriga
människor. P. blef dömd som kättare på en synod
i Antiokia, sannolikt 268, och afsatt 272.

G. A–n.

Paulus Heliæ. Se Povl Helgesen.

Pauluslitteratur (oäkta). Liksom legenden till
aposteln Petrus’ namn anknutit en ansenlig
apokryfisk litteratur af olika slag, har äfven
Paulus’ namn förknippats med flera apokryfiska
skriftalster. Det i Kol. 4: 16 af Paulus omtalade
brefvet af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:55 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free