Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paxos - Pax romana - Paxt. - Pax tecum - Paxton - Paxton, sir Joseph - Pax vobiscum! - Payen, Anselme - Payena - Payer, Jean Baptiste - Payer, Julius von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nomos Kerkyra, med sammanlagdt
4,120 inv. (1907). - (J. F. N.)
Pax romana, lat., "romersk fred", kallades det
tillstånd af lugn, med undantag af gränsfejder,
som, sedan kejsardömet enat nästan hela
västerlandet och en del af österlandet, nästan
under två århundraden rådde i den romerska
världen. En härmning af detta uttryck är det nu
för tiden ej sällan, särskildt om tillståndet
i Indien under engelsmännens välde, begagnade
ordstäfvet pax britannica.
Paxt., vid växtnamn förkortning för engelske
botanisten sir Joseph Paxton (se d. o.).
Pax tecum, lat., "frid (vare) med dig!". Jfr
Pax vobiscum.
Paxton [pä’kstn], stad i nordamerikanska staten
Illinois. 2,912 inv. (1910).
Paxton [pä’kstn], sir Joseph, engelsk
trädgårdsodlare och botanist, f. 1801 i Milton
Bryant, Bedfordshire, d. 1865 i London, var en af
sitt lands förnämsta trädgårdskonstnärer. Under
hans ledning blefvo de vidsträckta trädgårdarna
och parkerna vid Chatsworth (Derbyshire) de
mest lysande i England. P. vann sin största
ryktbarhet som upphofsman till den originella
utställningsbyggnaden i Hyde park för den första
världsutställningen 1851 l. Kristallpalatset,
som sedermera återuppfördes vid Sydenham. Han
var medlem af parlamentet 1854-65 och adlades
1851. Utom andra trädgårdsbotaniska verk utgaf
P. Magazine of botany, and register of flowering
plants, l-16, 768 taflor (1834-39) och (jämte
Lindley) Paxton’s flower garden, 1-3 (1853).
C. Lmn.
Pax vobiscum!, lat., "frid (vare) med eder!",
en katolsk hälsnings- och välsignelseformel
(efter Joh. 20: 19).
Payen [pajä’], Anselme, fransk kemist,
f. 1795 i Paris, d. 1871, arbetade först
i industriens tjänst, vardt professor i
industriell kemi vid Ëcole des arts et métiers
i Paris 1842 och s. å. medlem af Franska
institutet. P. lämnade betydelsefulla bidrag
till den organiska tekniska kemiens framsteg
och inlade stora förtjänster om kännedomen af
näringsmedlen. Hans Des substances alimentaires
(1853, 3:e uppl. 1856; "Menniskans näringsämnen",
1857) räknas som ett klassiskt verk. Hans för
botaniken viktiga arbeten äro Mémoire sur l’amidon
(1839) och Mémoires sur le développement des
végétaux (1842). Han visade, att växtens fasta
stomme (eller cellernas väggar) alltid består
af en och samma grundsubstans eller cellulosa,
ehuru denna i olika fall är på mångfaldigt
sätt förändrad genom inlagring af andra ämnen,
som antingen kunna utdragas genom kemiska medel
eller isoleras genom cellulosans förbränning.
(C. Lmn. G. H-r.)
Payena A. DC., bot., trädsläkte af
fam. Sapotaceæ med läderartade blad och
små blommor i bladvecken. Af de 16 arterna
på indomalajiska området märkes särskildt
P. Leerii på Malakka, Sumatra och Borneo,
ett träd, som lämnar utmärkt guttaperka.
G. L-m.
Payer [pajär], Jean Baptiste, fransk botanist,
f. 1818 i Asfeld (Ardennes), d. 1860 i Paris,
blef lärare i geologi och mineralogi i Rennes
1840, förflyttades till Paris 1841 som lärare i
botanik och Mirbels ställföreträdare vid Sorbonne
samt blef professor i växtorganografi 1852, P. var
en klarsynt och fördomsfri iakttagare inom
morfologien och en mästerlig framställare
af sina resultat i teckningar, hvilket han
i främsta rummet ådagalagt i de stora verken
Botanique cryptogamique (1,105 bilder, 1850; ny
uppl. 1868) och Traité d’organogénie végétale
comparée de la fleur (151 taflor, 1857).
C. Lmn.
Payer [pa’j-], Julius von, österrikisk
ishafsfarare, f. l sept. 1842 i Schönau invid
Teplitz, blef 1859 officer i österrikiska armén,
verkställde svåra mätningar af Ortler-alperna
och publicerade i "Petermanns mitteilungen’’
den vetenskapliga behållningen af dessa sina
alpvandringar. 1869-70 deltog han i den andra
tyska nordpolsexpeditionen under Koldewey,
nådde under en slädfärd längs grönländska
kusten 77:e breddgraden och upptäckte Frans
Josefs fjord på Grönlands östra kust. 1871
företog han på "Isbjörnen" tillsammans med
Weyprecht en rekognosceringsfärd från Tromsö i
riktning mellan Spetsbergen och Novaja Zemlja,
hvarvid de uppnådde 79° n. br. och öfverallt
funno öppet vatten. Uppmuntrade däraf,
anträdde de i juni 1872 från Bremerhafen på
"Tegetthoff" den märkliga österrikisk-ungerska
polarexpeditionen. Vid 76° 30’ n. br. inneslötos
de n. om Novaja Zemlja af is och drefvo mot n.,
misslyckades på sommaren 1873 i sina försök att
befria sig och stannade på hösten i närheten
af ett okändt bergland, Frans Josefs land Utan
skydd af hamnplats, gjorde de därefter den andra
öfvervintringen under 79° 51’ n. br. och 59°
ö. lgd fr. Greenw. Därunder företog P. på våren
1874 en längre slädfärd, som sträckte sig till
82° 5’ n. br. och medförde upptäckten af, att
Frans Josefs land i själfva verket var en stor
ögrupp. 20 maj öfvergafs "Tegetthoff", och de
oförskräckte upptäcktsfararna anträdde hemfärden
med båtar och slädar. De nådde efter 96 dagar
fritt vatten vid 77° 40 V upptogos vid Novaja
Zemljas kust af ryske skepparen Fedor Voronin
på skonaren "Nikolaj" samt anlände 9 dagar
därefter till Vardö. Efter hemkomsten bosatte
P. sig som privatman i Frankfurt a. M., senare i
Paris. Utom en mängd monografier i "Petermanns
mitteilungen" och "Mitteilungen der wiener
geograpischen gesellschaft" har han utgifvit
Die österreichisch-ungarische nordpolexpedition
1872-74: (1876; innehållande tillika en skiss
af den 2:a tyska nordpolsexpeditionen 1869-
70 och af 1871 års rekognosceringsexpedition;
svensk bearb, af Th. M. Fries under titeln
"Upptäcktsresor i norra polarhafvet",
1877). Under senare år har P. egnat sig
åt konsten och i München utbildat sig till
historiemålare. Som sådan har han gjort till
sin uppgift att i en tafvelcykel skildra den
franklinska nordpolsexpeditionens öde. Den mest
bekanta af dessa målningar, Dödens vik (1884;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
