- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
325-326

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peeskill - Peel - Peel, de - Peel. 1. Sir Robert P. - Peel. 2. Sir Robert P.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

325

Peel

326

Högre skolor (bl. a. krigsskola), maskinfabriker
och gjuterier.

Peel [pl’l], hamnstad på västra kusten af
brittiska ön Man, förenad med staden Douglas
genom järnväg. 2,605 inv. (1911). Sillfiske. På
en ö, S:t Patrick’s isle, utanför staden ligga
ruinerna af Peel castle, fordom säte för earlerna
af Derby, samt af katedralen S:t German.

Peel [pel], de, träsk i Limburg (se
d. o. 1). Peel [pi’l]. 1. Sir Kobert P.,
engelsk indu-striidkare och politiker, f. 25
apr. 1750 i Lancashire, d. 3 maj 1830 på sitt
gods Drayton park i Staffordshire, var son
till en fabriksegare Robert P., som på sin
bomullstygsfabrik invid Blackburn införde
kalikåtryckningen i Lancashire. Sonen ökade
väsentligt den fäderneärfda förmögenheten
och tillämpade tidigt och framsynt vid sina
fabriker samtidens tekniska förbättringar
på textilindustriens område. Han blef 1790
led. af underhuset för valkretsen Tamworth,
stödde ifrigt Pitts politik och togs ofta af
denne till råds i kommersiella frågor. Han
uppsatte 1798 under kriget mot Frankrike 6
kompanier frivilliga och upphöjdes 1800 som lön
därför till baronet. P. genomdref 1802 en lag,
som kan sägas förebåda den senare engelska
arbetarskyddslagstiftningen.

2. Sir Robert P., den föregåendes son, engelsk
statsman, f. 5 febr. 1788 i Lancashire,
d. 2 juli 1850 i London, uppfostrades i
Harrow, där Byron var hans skolkamrat,
och Oxford i stränga torygrundsatser;
fadern sag redan från hans skoltid i honom
landets blifvande premiärminister. Redan
1809 blef P. underhusmedlem (för en af hans
fär inköpt irländsk valkrets), 1811 utnämndes
han till understatssekreterare för krigs- och
koloniärenden under lord Liverpool i Percevals
ministär, och 1812-18 var han minister för Irland
i Liverpools ministär. Som sådan lade han i dagen
stor administrativ duglighet, framför allt genom
nyskapelsen af det irländska polisväsendet. 1819
blef han ordförande i det parlamentsutskott, som
skulle utreda myntfrågan, och bragte s. å. till
stånd en lag, enligt hvilken Englands bank åter
skulle med guld inlösa sina sedlar. Denna reform
("cash payment") var det första framstående
prof vet på P :s utmärkta finansiella förmåga;
dess genomförande kallades af Canning det
största under han bevittnat inom den politiska
världen. Sedan P. 1822 som inrikesminister
inträdt i Liverpools kabinett, genomdref han
bl. a. en serie lagar, som inneburo en omfattande
mildring af den barbariska strafflagen. De
upphäfde omkr. 250 gamla lagar och förordningar,
som bl. a. stadgat dödsstraff äfven för en
rad rätt obetydliga förbrytelser, hvarför de
till men för lagens helgd delvis ej på länge
kunnat tillämpas. Både som minister för Irland
och inrikesminister hade P. varit regeringens
främste talare i de ofta återkommande debatterna
om katolikernas eman-

cipation, och hans i motståndet mot detta af
O’Con-nell, Canning m. fl. framställda reformkraf
visade protestantiska nit hade 1817 föranledt
hans val till Oxforduniversitetets representant i
underhuset. Då Canning 1827 blef premiärminister,
ansåg sig P. på grund af meningsskiljaktighet
med denne i emancipationsfrågan böra afgå,
dock utan att deras personliga förbindelser
därför afbrötos. När hertigen af Wellington
efter Cannings död och efterträdaren Goderichs
af gång blef premiärminister (aug. 1828), blef
P. ånyo inrikesminister och kabinettsledamot
och genomdref 1829, kraftigt understödd af
Wellington, mot konungens och högtories’ sega
motstånd lagen om katolikernas emancipation,
hvarvid han öppet erkände, att han alltjämt
principiellt ogillade denna reform, men ansåg
den vara ett mindre ondt än det inbördes
krig på Irland han väntade, om reformen
ytterligare fördröjdes. Till denna period af
P :s statsmannabana höra äfven konsolideringen
af de många lagarna om våld mot person (1828)
samt det för allmänna säkerheten i hufvudstaden
epokgörande inrättandet af den londonska
poliskåren, som 1829 aflöste den föråldrade
säkerhetsvakten. 1830 störtades Wellingtons
kabinett, och P., som, utan att vara dess synlige
chef, framstått som dess ypperste statsman, tog
för första gången sin plats på oppositionens
sida i underhuset. Med ifver bekämpade han
den 1831 af lord Greys liberala ministär
föreslagna stora representationsförändringen,
och just därför att han så gjort, vägrade han
1832 under stridens sista kritiska fas sin
medverkan till upprättande af en af konungen
önskad toryministär, alldenstund en sådan skulle
själf få taga itu med den oundvikliga reformen.

När reformen väl var genomförd, tog P. statsklokt
och fördomsfritt konsekvenserna däraf, uttalade
sig för en moderat reformpolitik på de nya
parlamentariska grundvalarna och vann snart genom
sin stora personliga auktoritet ett inflytande i
underhuset, som vida öfversteg det hans partis
ringa antal kunde förläna. Då Vilhelm IV i
nov. 1834 af skedade whigministären Melbourne,
ställdes P., som i hast tillkallades från en resa
i Italien, i spetsen för det nya kabinettet,
hvari han blef både förste skattkammarlord
och finansminister (skattkammarkansler). Det
manifest, som han vid parlamentsupplösningen
ställde till sina valmän i Tamworth (the Tamworth
manijesto), angaf riktlinjerna för det moderna
"konservativa" parti, som under hans ledning
framvuxit ur det ålderdomssvaga högaristokratiska
torypartiet. P. lyckades emellertid ej erhålla
majoritet i underhuset och afgick därför redan
i apr. 1835. Hans inflytande växte emellertid
alltjämt under den svaga andra ministären
Melbourne. En ministerkris inträdde 1839,
men den unga drottning Viktorias motstånd mot
P:s kraf på, att några hofdamer, tillhörande
whigpartiet, skulle vid ministärskiftet
ersättas med konservativa sådana (the bedchamber
question), föranledde P. att uppge försöket att
bilda ministär. Vid whigministärens slutliga
fall (aug. 1841) bildade P. emellertid ett
starkt kabinett, som vid de nya valen till
underhuset erhöll en betydande majoritet. Om han
redan förut visat, huru litet han egde af de
ultrakonserva-tives ande, så blef detta efter
1841 ännu tydligare. Sedan han 1843 med kraft
och framgång inskridit mot O’Connells väldiga
"repeal’’-agitation på Ir-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free