Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peiraieus - Pierce, Benjamin - Peirene. Se Korint - Peiresc, Nicolas Claude Fabri de - Peireskia - Peireskioideæ, bot. Se Peireskia - Peirithoos - Peisandros - Peisistratiderna - Peisistratos - Peisithanatos. Se Hegesias 1 - Peitho - Peitho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Peirce-Peitho
344
P. uppehölls 1909 af 2;844 ångare med 3,863,224
reg. ton (af hvilka 28,4 proc. kommo på den
grekiska flaggan). Från forntiden finnes icke
mycket kvar: spår af befästningar, vågbrytare
och ett par teatrar. Åtskilliga mindre fynd
förvaras i ett litet museum vid Karaiskosgatan.
A. M. A. (J. C.)
Peirce [pä’s], Benjamin, nordamerikansk
astronom och matematiker, f. 4 apr. 1809
i Salem, Massachusetts, d. 6 okt. 1880 i
Cambridge, blef 1833 professor i matematik och
1842 professor i matematik och astronomi vid
Harvard-universitetet i Cambridge, var 1867-74
öfverintendent vid Förenta staternas "Coast
survey". - Som författare behandlade P. en mängd
olika frågor inom skilda delar af astronomien
och matematiken. Så var handen förste, som
beräknade Neptunus’ perturberande inverkan på
Uranus, utförde matematiska undersökningar öfver
Saturnusringens konstitution, öfver frågor
inom probabilitetskalkylen m. m. P. utgaf
dessutom elementarläroböcker i algebra,
trigono-metri, geometri och mekanik, utmärkta
genom klarhet i framställningssättet och
skärpa i bevisföringen. Bland hans skrifter må
nämnas Tables of the moon (1853; ny uppl. 1865)
och Physical and cele-stial mechanics (1855).
(B-d.)
Péirëne. Se Korint.
Peiresc [päre’sk], Nicolas Claude Fabri de,
fransk lärd, f. 1580, d. 1637, parlamentsråd
i Aix, förde med sin tids lärde i nästan alla
länder en omfattande brefväxling och skaffade
sig stora vetenskapliga samlingar. 1888-98
publicerades af Tamizey de Larroque 7 bd af P:s
brefväxling i "Collections des documents inédits
sur l’histoire de France".
Peire’skia Plum., bot., ett busksläkte inom
fam. Cactaceæ, bildande underfam. Peireskioideæ,
som af viker från öfriga kakteer därigenom,
att stammen är trind och försedd med köttiga,
glatta, verkliga örtblad vid basen stödda
af taggar. P. aculeata tillhör Antillerna,
där dess sötaktigt syrliga, välsmakande bär
("amerikanska krusbär") äro högt värderade.
O. T. S. (G. L-m.)
Peireskiofdeæ, bot. Se Peireskia. Peiri’thoos
(grek. IleiQtäoo?, lat. Pirithöus), grek. myt.,
sagokonung öfver de tessaliske lapi-terna,
son af Dia med Zeus eller med Ixion. Ryktbar
är den vid hans förmälning med Hippodameia
(1. Deidameia) utbrutna striden mellan lapiter
och centaurer (se Centaurerna), hvilken
slutade med de senares förjagande. I förening
med sin vän och vapenbroder Theseus utförde
P. många djärfva dåd. Men då de slutligen
nedstego till underjorden för att bortröfva
själfva Persefone, växte de fast vid en
där befintlig klippa. Theseus befriades
af Herakles, men P. måste stanna kvar.
A. M. A.
PéTsandros (grek. IIsiõavÕQo?, lat.
Pisa’nder),
f örn grekisk episk skald från Kameiros
på Rhodos, lefde på 600-talet f. Kr. Han
efterlämnade ett nu förloradt epos, Herakleia,
behandlande Herakles’ 12 storverk. De
alexandrinske lärde satte P. högt och gåfvo
honom i de episke skaldernas kanon en plats
närmast Homeros och Hesiodos. A. M. A.
Peisistratiderna kallades envåldshärskaren
i Aten Peisistratos’ (se d. o.) båda söner;
(se H i p-parchos l och Hippias 1.
Peisi’stratos (grek. neiotmQaxos,
lat. Pisisträtus), envåldshärskare
(ty’rannos) i Aten, tillhörde Filai-dernas
högadliga ätt och var på mödernet besläktad
med Solon. Efter sin fader, Hippokrates,
hade han ärft en ansenlig förmögenhet och
hade lysande personliga egenskaper, bland
hvilka ärelystnad, och handlingskraft i
förening med smidighet, vältalighet och
ett vinnande sätt voro framstående drag. I
sin tidigaste ungdom hade P. tillfälle att
bevittna de lidelsefulla partistrider, som
före den solonska författningens införande
sönder-sleto den attiska staten och hvilka
genom denna författning ingalunda fullständigt
bilades. Han trädde i spetsen för diakrierna
(det radikala, hufvudsakligen af de fattigaste
medborgarna bestående partiet) och lyckades
genom sin frikostighet och sitt folkvänliga
uppträdande i hög grad tillvinna sig den stora
massans bevågenhet. Enligt en något sagolik,
men af flera forntidsförfattare samstämmigt
meddelad berättelse framträdde han en dag på
torget, blödande ur några sår, hvilka han själf
tillfogat sig, och anropade folket om skydd
emot sina politiska motståndare, som traktade
efter hans lif. Trots Solons varningar lät
menigheten dåra sig af detta grofva gyckelspel
och beviljade honom en lif vakt af 50 man,
med tillstånd att ytterligare öka den. Med
tillhjälp af denna väpnade styrka besatte han
borgen och gjorde sig till envåldshärskare (560
f. Kr.),. Två gånger måste han enligt den gängse
sägnen vika för sina politiska motståndare och
i utlandet tillbringa ena gången 5 och andra
gången 11 år. Han lyckades dock ånyo upprätta
sitt välde, som han sedan behöll till sin död
(527) och äfven lämnade i arf åt sina söner
Hip-parchos och Hippias (se Hipparchos l
och Hippias 1), efter fadern ofta betecknade
med namnet ’Peisistratiderna". P. regerade
med klokhet och hofsamhet. Solons lagar
bibehöllos i alla tillämpliga delar. Landets
materiella förkofran främjades, och storartade
byggnadsföretag gåfvo arbetsförtjänst åt de
fattige, på samma gång som konst och vetenskap
vid det nya furstehofvet rönte frikostig och
insiktsfull uppmuntran (genom Ono-makritos lät
P. samla och ordna de homeriska sångerna), och
hela staten njöt ett välbehöfligt lugn efter
de föregående tidernas politiska slitningar.
A. M. A.
Peisithänatos. Se Hegesias 1.
Peitho, astron., en af småplaneterna.
Peitho (grek 77«$c6, "öfvertalning"), hos
forntidens greker namnet på öfvertalningskonstens
gudinna. Hon förekom i sällskap med
kärleksgudinnan, Afrodite, som äfven betecknas
som hennes moder eller själf bär tillnamnet P.,
med chari-terna (se d. o.), till hvilkas antal
hon stundom räknas, och med Hermes, tänkt som
vältalighetens gud (å fig. Helena öfvertalas af
Afrodite, sp. 287 i bd 11, synes P. öfverst). I
Sikyon hade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
