Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelit - Peljekaise nationalpark - Peljuöarna. Se Palau - Pell, John - Pella - Pellagra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Pelit-Pellagra
370
expeditioner, af hvilka den mot Ouled-Kiahs
stam, som han lät röka ihjäl iDahra-grottan
(1845), väckte uppmärksamhet i hela den bildade
världen. Grymheten förklarade han nödvändig,
för att fransmännen icke skulle förlora sin
ställning bland de infödda stammarna. S. å. blef
P. maréchal de camp (med generals värdighet)
och tillförordnad guvernör i Algeriet. I
början af 1855 sändes han till Krim, där han
först fick befälet öfver l :a armékåren och
i maj s. å. efterträdde marskalk Can-robert
som öfverbefälhafvare, hvarefter stormningen
af Malakov och staden Sevastopols intagande
följde 8 sept. och inbragte P. marskalksstafven,
hertigtitel och en större penningbelöning. Efter
att 1858-59 ha varit ambassadör i England blef
han 1860 generalguvernör i Algeriet, hvilken
plats han innehade till sin död. P. var en
djärf och duglig soldat, men ytterligt envis
och högdragen. Se biogr, af Grandin (1902).
C. O. N.
Pelit, petrogr., äldre, stundom använd
benämning för stoftfina eller lerartade
klastiska bergarter i motsats till sandiga
eller gröfre sådana. Jfr Psammit och P se f it.
E. E.
Pe’ljekaise nationalpark i Arjepluogs socken
af Norrbottens län har i enlighet med beslut
af 1913 års riksdag afsatts af oafvittrad
kronomark å fjället Peljekaises sydvästra
sluttning. Dess gränser ha noggrant bestämts
genom k. br. af 13 juni 1913. Nationalparken, som
har en areal af 146 kvkm., är dels belägen inom
björkregionen och dels ofvan trädgränsen. Den
afser att framvisa ett område med orörd
löfängsnatur inom nordsvenska fjällområdet.
S-r.
Peljuöarna. Se P a l a u.
Pell [pe’l], John, engelsk matematiker, f. 1610,
d. 1685, 1643-52 professor i matematik i
Amsterdam och Breda, utgaf bl. a. An idea of
ma-thematics (1650). Han är mest känd genom
den efter honom uppkallade "Pells ekvation",
en obestämd ekvation af 2:a graden af formen
ay2 + l = x2. Namnet är dock oegentligt,
emedan P :s andel i behandlingen af denna
ekvation inskränker sig därtill, att han
publicerat en af andra funnen lösning.
(I. F.)
Pella. 1. Forntida stad i det macedoniska
landskapet Bottiaia vid en af floden Ludias
bildad sjö. Filip II gjorde P. till Macedoniens
hufvudstad, och Alexander den store föddes
där. P. är berömdt för sitt palats med
väggmålningar af Zeuxis. Kuiner finnas vid byn
Åla Kilisa. - 2. Stad (nu F a h i 1) i landskapet
Peréen i Palestina, på östra sidan om Jordan
ofvan om el-Ghor, omkr. 28 km. s. om Ge-nesaret.
1. A. M. A.*
Pella’gra (af lat. pe’llis, hud, och grek. agra,
eg. jakt, affektion), med., en svår och
egendomlig allmänsjukdom, som förekommer i
Italien, södra Frankrike, Spanien, Portugal,
Tyrolen, södra Ryssland, Balkanstaterna,
Egypten, Algeriet, Nordamerikas förenta
stater m. fl. länder. I Italien, särskildt
Lombardiet, är den mycket utbredd, i det att
öfver 100,000 pellagrasjuka beräknas förekomma
där, och i Rumänien uppges antalet till minst
80,000. Sjukdomen beskrefs första gången af
spanske läkaren Casdl (1730), som kallade den
mal de la rosa, och den har under 1700-talet och
första hälften af 1800-talet mest studerats af
italienska läkare under namn af Malattia della
miseria, Risi-
pola lombarda, mal del sole o. s. v. Sjukdomen
angriper nästan undantagslöst landtbefolkningen,
särskildt den fattigaste delen däraf. Alla åldrar
träffas af den, barn dock möjligen mera sällan än
fullvuxna. Sjukdomen, framför allt hudsymtomen,
börjar oftast på våren och aftär mot årets slut,
kan i lätta fall h. o. h. försvinna under vintern
för att nästa vår börja på nytt, vanligen i
starkare grad än året förut. Sjukdomsbilden
är mycket komplicerad och växlar också mycket
i intensitet. Symtomen kunna uppdelas i 3
grupper, sådana från matsmältningsorganen, från
nervsystemet och från huden. Allmänsymtomen äro
till en början allmän trötthet, oro, hufvudvärk,
svettanfall, sedermera aftaga krafterna mer och
mer, så att de sjuka hemfalla åt allmän marasm
(se d. o.). Ledsmärtor förekomma ofta i början,
förbundna med svåra diar-réer; i enstaka fall
uppträder hög feber, och sjukdomen kan på
detta sätt ganska hastigt föra till döden. I
vanliga fall däremot har sjukdomen ett kroniskt
förlopp och räcker i många år med allehanda
matsmältningsrubbningar af mindre stormande
art som aptitlöshet, torrhet och obehaglig
smak i munnen och måttliga diarréer. De nervösa
symtomen äro särdeles växlande; utom den omtalade
hufvudvärken och ledsmärtorna äro en snart
uppträdande darrning och oro karakteristiska. I
mera framskridna fall uppträda krampanfall,
förlamningar och psykiska rubbningar, som
hallucinationer och maniakaliska anfall,
slutligen vanligtvis en fullkomlig dementia
hos de aftynande patienterna. Hudsymtomen, som
vanligen uppträda mycket tidigt, kunna närmast
betecknas som erytem (se d. o.). De börja i
regel på våren, uppträda mycket plötsligt och
erinra till en början om rosutslag, förekomma
regelbundet på hand- och fotryggen, på halsen
("Casåls halsband"), äfven i ansiktet, öfver
bröstet, i genital- och anal-regionen. Senare
börjar huden fjälla, icke sällan betäckes den
med knutar, bläsor och pustler. I senare stadier
blir huden brunröd, rodnaden försvinner och
en intensiv mörkfärgning kvarstår. Med tiden
uppstå starka horn-fjäll, huden skrumpnar och
atrofierar. Sjukdomens orsak är väl, som länge
antagits, med största sannolikhet att söka i
förtäring af majsmjöl (polenta), som blifvit
skadadt. Man har anklagat flera i fördärfvad majs
funna svampar, men dessa svampar ha i sig själfva
icke visat sig giftiga, utan sannolikt bildas
vid jäsningsprocesser i majsen toxiska ämnen
af flyktig natur; Lombroso har också lyckats
extrahera 2 ämnen, som vid djurförsök visat sig
framkalla liknande symtom som pella-gran. Man har
velat påstå, att hudutslaget vid pellagra skulle
orsakas af solljusets kemiska strålar, men detta
torde efter senare tiders undersökningar knappast
kunna fasthållas, ehuru det stundom kan vara
svårt att af göra, om pellagra föreligger eller
ett liknande af solen framkalladt sol-erytem,
sådant som lätt uppträder hos alkoholister eller
i öfrigt nedsatta individer (pseudopellagra,
erytëma pellagroides). I början kan sjukdomens
förlopp hejdas, om patienten kommer under goda
hygieniska förhållanden och erhåller lämplig
kost; i mera framskridet stadium har den hittills
visat sig obotlig. En rumänsk läkare har på
senaste åren, som det synes, icke utan framgång,
försökt en serumbehandling mot sjukdomen.
L- Mbg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
