- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
551-552

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till Medien, men blef uppfångad och dödad (330)
af satrapen Bessos (se d. o.) i Baktrien. Denne
lät själf förklara sig för konung under namn
af Artaxerxes IV, men blef kort därefter
af sina egna hofmän utlämnad till Alexander
och afrättades 328. – III. P. under Alexander
den store, seleukiderna och partiska väldet

(331 f. Kr. – 224 e. Kr.). Alexander (331–323)
var en klok och upplyst regent, som icke
gjorde några onödiga rubbningar i sitt nya
orientaliska rikes inre förhållanden och
strängt bestraffade hvarje öfvergrepp af
egenmäktiga satraper. Men efter hans död
utbröto genast våldsamma oroligheter. Under
Perdikkas’, Antipatros’ och Polysperchons
riksföreståndarskap för de i Macedonien
rivaliserande, men rent nominella konungarna
Filip (323–317) och Alexander II (323–311)
uppträdde de mäktige satraperna i Orienten
som själfständiga furstar och sökte utvidga
sina områden på grannarnas bekostnad. Efter
fleråriga strider dem emellan var slutligen (315)
Antigonos Kyklops ensam härskare öfver hela den
af Alexander eröfrade Orienten, med undantag af
Syrien och Egypten. Men hans besegrade rivaler
Lysimachos i Tracien, Ptolemaios i Egypten och
Seleukos i Babylonien lämnade honom ingen ro,
och snart lyckades det den sistnämnde att åter
eröfra Babylonien (312) och därefter (312–306)
alla de s. k. "öfre satrapierna", d. v. s. hela
Iran bort till Jaxartes och Indus. Seleukos I
Nikator (312–280) residerade först i det af
honom grundlagda Seleukeia vid Tigris; men
sedan han efter Antigonos’ fall i slaget vid
Ipsos (301) utvidgat sitt rike med Mesopotamien,
Armenien och Syrien, flyttade han residenset till
Antiokia vid Orontes, och där regerade hans ätt
i nära halftannat årh. öfver detta vidsträckta
rike, vanligen kalladt Syriska riket. Under
den svage konung Antiochos II Theos (261–246)
gick dock hela nordöstra delen af Iran förlorad
för seleukiderna genom uppkomsten af två nya
själfständiga riken. Satrapen i Baktrien
Diodotos tillskansade sig de angränsande
provinserna Sogdiana i ö. och Margiana (nu
Merv) i v. och grundlade i dessa länder,
hvilka sedan Alexanders tid egt en mängd
blomstrande grekiska städer och kolonier,
omkr. 250 f. Kr., det s. k. "nybaktriska’
l. "grekisk-baktriska riket". (Om dettas vidare
öden se Baktrien.) Ungefär samtidigt gjorde sig
Arsaces, höfding för en iransk nomadstam,
till härskare öfver Partien (se d. o.) och
grundlade där arsacidernas dynasti. Arsaciden
Mithradates I (144–136 f. Kr.) gjorde slut
på både baktriska och seleukidiska väldet i
Iran samt tog i besittning hela landet mellan
Indus och Eufrat. I mer än tre och ett halft
årh. utgjorde nu P. en del af partiska riket, men
sedan den siste arsaciden Artabanos (IV) fallit i
ett slag mot sasaniden Ardaschir (226 e. Kr.),
kom P. åter under en inhemsk konungaätt. –
Inre förhållanden i P. under gamla tiden. Vid
sitt inträde i historisk tid voro de iranska
folken fördelade i en mängd smärre stammar. Hos
perserna på Kyros’ tid nämnas 10, nämligen 3
ädla – främst bland dessa voro pasargaderna, dit
akemenidernas ätt hörde –, 3 åkerbruksidkande
och 4 nomadiska. Blott de första ansågos vara
af rent ariskt blod; de öfriga voro mer eller
mindre uppblandade med turanska och
andra i P. före ariernas invandring inhemska
stammar. En ordnad förvaltning infördes först
af Dareios I. Konungen, som ansågs leda sitt
ursprung från guden Mithra (se d. o.), var
oinskränkt härskare samt ansågs som egare af land
och folk. Konungen plägade efter olika årstider
residera i Susa, Ekbatana eller Babylon. (Äfven
Persepolis besöktes stundom af hofvet, särskildt
vid konungens kröning.) Han omgafs ständigt af en
till största delen beriden lifvakt på 10,000
man ("de odödlige") och var under fredstid
genom den strängaste etikett fullständigt
afskild från sitt folk. Hans inkomster bestodo
af tributer från de eröfrade provinserna,
konfiskerade gods, afkastningen af kanaler,
slussar och fiskerier samt födelsedagspresenter
från hela riket. Arfsföljden var icke närmare
bestämd, hvilket gaf anledning till ständiga
ränker. Statsangelägenheter afgjordes inom
hofvet, där mager och eunucker voro de mest
inflytelserike, och blott sällan inkallades
satraper, fältherrar och lydfurstar till
ett större råd. Riket var indeladt först
(på Dareios I:s tid) i 20, sedermera i allt
flera provinser under hvar sin "satrap"
(kilskr. chsjathra-pavan, "landsbeskyddare"),
hvilken först hade blott civil, men sedan
äfven militärisk myndighet. Satraperna, hvilka
ofta togos bland konungafamiljens medlemmar,
omgåfvos af legotrupper och hade till närmaste
ämbetsman en kunglig skrifvare, som i första
hand mottog de kungliga befallningarna. Till
dessas befordrande fanns en organisation af
ridande ilbud med bestämda stationer öfver hela
riket. Satraperna öfvervakades af en särskild
"riksinspektion" under ledning af en ämbetsman,
som i inskrifterna kallas "Konungens öga". Vid
hvarje satraps sida stod dessutom ett råd,
bestående af provinsens persiska notabler. Hären
bestod till stor del af rytteri; beväpningen
utgjordes af spjut, dolk, slunga, båge och
sköld; båge och pil voro de för perserna mest
kännetecknande vapnen, med hvilka de vunno sina
förnämsta segrar. Lagarna voro i allmänhet
milda, men lögn bestraffades som ett svårt
brott, och äfven otacksamhet kunde rättsligen
åtalas. Polygami var allmän, och särskildt
var giftermål med nära anförvanter, systrar och
döttrar, ansedt som hedrande. Religionen var i
allmänhet densamma som den, hvilken tillskrifves
Zarathustra (jfr Mazdeism), dock med några
drag (t. ex. begrafning och likbränning),
hvilka bestämdt strida mot föreskrifterna i
Avesta. Öfriga viktiga kulturmoment, framför
allt skrifkonst (se Kilskrift), arkitektur och
skulptur, erhöllo perserna

illustration placeholder
Fig. 11. Fornpersiskt silfvermynt.


västerifrån, från assyrier och babylonier. Folkets
hufvudnäring var jordbruk, befordradt genom
konstgjord vattning, därnäst boskapsskötsel,
och särskildt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free