- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
735-736

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peutinger, Konrad - Peutinger, Konrad, stadsman. Se Pyhy - Peutingerska kartan. Se Peutinger, K. - Pewter - p. expr. - Peyer, J. K. Se Peyerska körtlarna - Peyerska körtlarna, anat. - Peymann, Heinrich Ernst von - Peyrere, Isaac la. Se Bibelkritik, sp. 233 - Peyron, svensk adlig ätt - Peyron. 1. Gustaf Abraham P. - Peyron. 2. Gustaf Oskar P.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

område banbrytande i Tyskland, bl. a. genom två
af trycket utgifna arbeten,
Romanæ vetustatis fragmenta in Augusta vindelicorum et ejus dioecesi (1505;
2:a, tillökade, uppl. 1520; flera senare editioner) och
Sermones convivales de mirandis Germaniæ antiquitatibus (1506). –
Efter P. är uppkallad den s. k. Peutingerska kartan
(Tabula peutingeriana), en på 1200-talet på
12 pergamentblad från Agrippas karta kopierad
framställning af militärvägarna i största delen
af Västromerska riket. Kartan påträffades i
Worms af K. Celtes samt öfverlämnades till
P. för att ges ut. Med hans öfriga samlingar
stannade den efter hans död i familjens händer.
Enskilda partier bekantgjordes först af Markus
Welser under titel
Fragmenta tabulæ antiquæ ex Peutingerorum bibliotheca (1591).
1714 upptäcktes kartan ånyo, bland handskrifter af
P., hvarefter prins Eugen köpte och skänkte den till
kejserliga biblioteket i Wien. Den är utgifven af
F. Chr. v. Scheyb 1753,
K. Mannert 1824,
E. Desjardins 1869 och
Miller 1888.
Jfr biogr. af Herberger (1851).

Peutinger [pö’j-], Konrad, statsman. Se Pyhy.

Peutingerska kartan. Se Peutinger, K.

Pewter [pjo’tə], eng., legering af tenn och bly; äfven benämning
på britanniametall (se d. o.) och liknande tennlegeringar.

p. expr., förkortning för lat. per expressum, medelst ett särskildt bud, med ilbud.

Peyer, J. K. Se Peyerska körtlarna.

Peyerska körtlarna (lat. noduli lymphatici aggregati),
anat., små klumpar af adenoidväf,
af lymffolliklar, ordnade i grupper och belägna
i tunntarmarnas slemhinna på rörets fria sida,
således gentemot tarmarnas fäste vid käxet,
ha till uppgift att bearbeta tarmväggarnas
lymfa. De upptäcktes af den schweiziske
anatomen Julius Konrad Peyer (f. 1653, d. 1712).

G. v. D.*

Peymann, Heinrich Ernst von, dansk militär,
f. 22 maj 1737 i Rotenburg (Hannover), d. 28
jan. 1823, kom 1755 i dansk krigstjänst,
blef 1763 konduktör i den nya ingenjörkåren,
utnämndes 1795 till generalmajor och blef 1796
deputerad i generalitetskollegiet. Våren 1807
kommendant i Köpenhamn och på Kronborg, fick han
i aug. s. å. vid ett hotande engelskt anfall
ledningen af försvaret, ehuru han aldrig förr
hade fört trupper. Då han ej trodde, att någon
fara var på färde, träffade han inga särskilda
krigsanstalter; och kronprins Fredrik (senare
Fredrik VI), som en enda dag (11 aug.) från
Holstein kom öfver till Köpenhamn, gaf honom
heller inga särskilda instruktioner vare sig
med hänsyn till landtförsvaret eller till
flottan. Ett senare bref med befallning till
P. att i nödfall förstöra flottan uppsnappades
på vägen. P. sökte därför ej hindra de engelska
truppernas landstigning vid Vedbæk 16 aug.,
men visade stor personlig tapperhet vid
ett utfall 31 aug., då han själf blef svårt
sårad. Bombardemanget 2–5 sept. tvang honom
dock att dagtinga och utlämna hela flottan. Då
detta ansågs för ett öfverskridande af hans
befogenhet, dömdes P. vid krigsrätt 16 nov. 1808
att mista lif, ära och gods, men benådades med
afsked utan pension. Efter Napoleons fall erhöll
han dock 1816 pension och full benådning;
ty det var blott af fruktan för Napoleons vrede,
som Fredrik VI behandlat honom så strängt.

E. Ebg.

Peyrere [pär’är], Isaac la. Se Bibelkritik, sp. 233.

Peyron [pejrån], svensk adlig ätt, härstammar
från sidenväfvaren Barthelemi Peijron, som 1740
inkom till Sverige från Lyon, där hans fader,
Claude Peijron, var köpman. Barthelemis yngre
son Karl, f. 17 jan. 1757 i Stockholm, kapten
vid grefve De la Marcks regemente i Frankrike
1780, adlad s. å. med namnet De Peijron,
var Gustaf III:s gunstling, blef 1782 hans
lifpage och föll i Paris 26 juni 1784 i duell
med ofvannämnde grefve. Hans ende son bosatte
sig i Västindien; hans ättgren är antagligen
utslocknad. Barthelemi Peijrons äldre son, Klas
Bartholomæus
(f. 1753, konsul i Petersburg
1778–86, ministerresident i Nedersachsiska
kretsen 1792–1813, d. 1823 i Nyköping), hade
fem söner, af hvilka den äldste, Gustaf Abraham
(se P. 1), 1825 fick adlig och 1841 friherrlig
värdighet med namnet Peyron, under det att den
yngste, Edvard August (f. 15 dec. 1796, öfverste
vid Södra skånska infanteriregementet 1846–50,
generalbefälhafvare i 1:a militärdistriktet
1850–53, d. 8 sept. 1858), 1836 adlades med
namnet Peijron och själf på svärdssidan slöt sin
adliga ätt. Från en äldre son till Barthelemi
Peijron, superkargören vid Ostindiska kompaniet
Fredrik Ulrik Peyron, f. 1752, d. 1801 i London,
härstammar den icke adliga släkten med detta namn.

illustration placeholder

1. Gustaf Abraham P., friherre, militär, f.
17 juli 1783 i Petersburg, d. 29 febr. 1852,
blef 1797 fänrik vid Svenska gardet, deltog 1807
i kriget i Pommern och utnämndes s. å. till
stabsadjutant hos konungen och kapten.
Han förordnades 1813 till chef de bureau
vid nordarméns i Tyskland generalstab,
var i denna egenskap med vid Grossbeeren,
Dennewitz och Leipzig, gjorde såsom öfverste
1814 års fälttåg i Brabant, Holstein och Norge
samt blef 1818 chef för Jämtlands regemente,
1821 för Lifbeväringsregementet och 1823 för
Västmanlands regemente, blef 1824 landshöfding i
Södermanlands län, 1833 generalbefälhafvare i 6:e
militärdistriktet, 1837 t. f. öfverpostdirektör
och 1838 t. f. president i Krigskollegium samt
kallades 18 maj 1844 till statsråd och chef för
Landtförsvarsdepartementet. Vid sitt utträde
ur konseljen, 1848, öfvertog han generalbefälet
i 2:a militärdistriktet och förde det till sin
död. 1825 erhöll han adlig och 1841 friherrlig
värdighet, blef 1815 led. af Krigsvet. akad. 1841
kreerades han till filos. doktor i Jena.

2. Gustaf Oskar P., den föregåendes son,
friherre, militär, f. 5 jan. 1828 i Nyköping,
blef 1845 underlöjtnant vid Lifregementets dragonkår,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:30 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free