- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
815-816

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piccini l. Piccinni, Nicola - Piccolo - Piccolomini, italiensk adelssläkt - Piccolomini. 1. Enea Silvio de' P., påfve. Se Pius II - Piccolomini. 2. Francesco Todeschini-P., påfve. Se Pius III - Piccolomini. 3. Ottavio P. - Pic de Dronaz. Se Dronaz - Pic de Midi. Se Midi - Pice - Picea, Gransläktet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stycken. Han är mest berömd för den utveckling
och rikare omväxling, som han förlänade
finalerna i sina operor (hvarmed han ledde
öfver från Logroscino till Mozart), men ock
för omgestaltningen af arian, som han ofta gaf
rondoartad form. I melodisk uppfinningsförmåga
och karakteristisk behandling af orkesterns
resurser stod han på sin tid bland de
främste. Jfr Desnoiresterres, "Gluck et
P." (1872; 2:a uppl. 1875). - P:s andre son, Lodovico
(Louis) P.
(f. 1766 i Neapel, d. 1827 i
Passy), var äfvenledes operakompositör och hade
1796-1802 anställning som förste sångmästare
vid K. teatern i Stockholm, där under de åren
några af hans stycken äfven uppfördes.

Piccolo [pi’kålå], it. 1. Mus., liten. - Flauto p. l. blott Piccolo, "pickolaflöjt",
liten flöjt, oktavflöjt (se Flöjt). - Violino
p.
, halfstor fiol; fickviolin, som danslärare
förr i tiden medförde till lektionerna. -
2. Liten uppassande gosse.

Piccolomini, italiensk adelssläkt, som från 1200-talet intog en mycket
inflytelserik ställning i Siena. Till släkten
hörde två påfvar på 1400-talet, Pius II och Pius
III, samt många framstående prelater, statsmän
och krigare. Påfven Pius II, Enea Silvio P.,
lät sitt släktnamn öfvergå till sina systerbarn,
af familjen Todeschini, och denna ätt bildade
flera linjer, bland hvilka märkes hertigarnas
af Amalfi, som blef riksfurstlig i Tyskland och
där utslocknade 1757. Om släktens genealogi
och historia se Kichter, "Die P." (1874),
samt A. Lisini och A. Liberati, "Allero della
famiglia P." (Siena 1890). - 1. Enea Silvio de P.,
påfve. Se Pius II. - 2. Francesco Todeschini-P.,
påfve, den föregåendes systerson. Se Pius III.
3. Ottavio P., "furst P.", hertig af
Amalfi, härförare, f. 11 nov. 1599 i Florens,
d. 11 aug. 1656, härstammade i tredje led från
Pius II:s syster Caterina. P. började sin bana
som spansk pikenerare och var 1618 ryttmästare i
den kavalleritrupp, hvarmed Dampierre skyndade
Österrike till hjälp mot Böhmen. 1625 följde
P. med 1,000 kyrassiärer Pappenheim till Italien
och förvärfvade sig öfverstes grad. 1627 var
han chef för Wallensteins lifgarde samt deltog
under Wallensteins, Collaltos och Tillys
befäl i en mängd drabbningar. I slaget vid
Lützen (1632) stod han på vänstra flygeln och
utgjorde mål för svenska kavalleriets första
anfall. Då de kejserlige utrymt slagfältet,
stannade P. ensam kvar där med sitt kavalleri
och angrep fienden sju gånger, hvarvid han
fick sex sår och förlorade fem hästar. Trots
den tillit och välvilja Wallenstein visade
honom, bl. a. genom att 1633 utverka åt honom
kavallerigeneralsfullmakt, inlät sig P. i,
ja blef ledaren af den sammansvärjning, som
afsåg Wallensteins våldsamma störtande. Det var
efter P:s instruktioner som Buttler och dennes
medhjälpare uppträdde i Eger natten till 25
febr. 1634, då Wallenstein mördades. Utom marskalksstafven, som P. fått
redan samtidigt med att den kejserliga
befallningen om Wallensteins gripande utfärdades,
fick han för sina "goda tjänster" 100,000 gulden
och det stora bömiska herrskapet Nachod. I slaget
vid Nördlingen (1634) stod han som "adlatus"
vid ärkehertig Ferdinands sida. Därefter
kämpade han mot holländare och fransmän,
vann 1 juli 1639 vid Thionville en lysande
seger öfver de senare, anförda af Feuquières,
och belönades af kejsaren med utnämning till
verkligt geheimeråd och af konungen af Spanien
med hertigdömet Amalfi (uti Italien), som en gång
lär ha tillhört P:s förfäder. I slutet af samma
år mottog P. under ärkehertig Leopold Vilhelm
befälet i Böhmen mot svenskarna. Sedermera
förlorade han och ärkehertigen slagen vid
Wolfenbüttel (1641) och Breitenfeld (1642),
hvarefter båda nedlade sitt befäl. 1644-47
förde P. befälet öfver spanjorerna i deras
strider mot fransmännen i Nederländerna, men
1648 återgick han i kejserlig tjänst som högste
befälhafvare i Tyskland och levererade, då han 15
sept. öfverföll svenskar och fransmän vid Dachau,
den sista drabbningen i det långa kriget. Som
kejsarens "principal-kommissarie" deltog han
1649-50 i fredsexekutionskonventet i Nürnberg.
3. C.O.N.

Pic de Dronaz [pik dø dråna’]. Se Dronaz.

Pic du Midi [pi’k dy midi’]. Se Midi.

Pice [pais], eng. (ind. pysa), indiskt bronsmynt
= 1/4 anna = 1/64 kompanirupie = 3 pie (=
2,8 öre).

Picea Link, Gransläktet, bot., ett
barrträdsläkte inom fam. Pinaceæ, med 33 arter i
norra halfklotets tempererade länder. Granarna
äro ständigt gröna träd med kransställda
hufvudgrenar och mer eller mindre tvåradigt
ställda bigrenar. Kortskott saknas. Barren
äro ensamma, fyrkantiga, spetsiga, utstående
åt alla sidor. Kottarna äro hängande, med
kvarsittande fjäll. Många granarter äro af
mycket stor ekonomisk betydelse. Den vanliga
granen, P. Abies (P. excelsa, Pinus Abies)
kan bli ända till 50 m. hög och uppnå en
ålder af 600 år. Kronan är pyramidformig,
med nästan rakt utstående, hos äldre träd
ofta hängande grenar. Barken är brungrå, länge
slät, slutligen afflarnande. Granen börjar i
regel att blomma vid en ålder af 30 år, men en
rikligare fröproduktion inträder först vid 50:e
året och lämnar den rikaste skörden hvart tredje
år. Kottarna äro som unga röda eller gröna, mogna
gulbruna. Af granen finnes ett stort antal former
(se Ormgran). Granen är utbredd i Sverige
från Lappland till norra Skåne och utvidgar
fortfarande sitt område, undanträngande såväl
tallen som löfträden. Den har invandrat till
vårt land på två vägar, dels norrifrån, dels
(till södra Sverige) från öster, vid slutet af
Litorinatiden. Dess stora ekonomiska betydelse
för vårt land är välbekant, virket har mångsidig
användning, utom till byggnader, snickeriarbeten,
bränsle o. s. v. äfven till framställning
af papper, barken användes till garfning,
af kådan beredas harts och terpentin. Bland i
Sverige odlade Picea-arter märkas P. canadensis
(l. alba), hvitgran, P. sitchensis,
sitkagran, och P. Mariana, marylandsgran,
alla härstammande från Nord-Amerika och planterade
i de skånska skogarna. Se


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free