Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 875-876 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilgrim

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förvillande likhet förkristna pilgrimståg till
berömda kultorter för gudar och heroer. Den
person, till hvars graf eller i en helgedom
bevarade reliker vallfärden riktas, kan mista
hvarje spår af sin historiska gestalt genom
mytbildningen, så att det enda pilgrimen
afser är att komma i beröring med en på viss
ort befintlig helighetskraft. Men minnet af
den hädangångne kan äfven kvarlefva i någon
mån och förläna åt pilgrimståget en varmare
anstrykning af personlig tillgifvenhet och
vördnad, ej blott underhunger. Det gäller i
stor utsträckning besöken vid Buddhas reliker,
om hvilkas fördelning och hyllning han enligt
traditionen själf före sin död förordnade, och
vid andra heliga mäns och kvinnors kvarlefvor
i hinduismen och buddismen, om pilgrimsfärder
till platser, som ega underkraft i samband med
kvarlefvor eller uppenbarelser af Jesus, Maria
och af helgon i kristendomen och islam. Exempel
på en pilgrimsorts hastiga uppsving ännu i dag
genom undertro och energisk propaganda erbjuder
Lourdes (se d. o. och nedan). Inom islam har
den för dess väsen främmande helgonkulten fått
sådan betydelse, att pilgrimstågen till profetens
graf i Medina (se d. o. med fig.) för fromheten
betyda nästan mer än vallfärden till Mekka. –
3:o. En annan gren af pilgrimsväsendet utgöra de
påbjudna vallfärderna. Sådana möta oss redan i
antiken, bland annat som botgöring. I denna form,
som bot för synder, eller eljest blef vallfärden
till Jerusalem i medeltiden betraktad nästan
som religionsplikt, en åskådning, som i nyare
tid eger sin närmaste tillämpning på de ryske
pilgrimerna. Men det var lagreligionen framför
andra, islam, förbehållet att göra pilgrimsfärden
till ett formligt åliggande. Under den berömda
afskedsvallfarten 632 till den heliga fetischen,
den svarta stenen i Mekkas gamla hedniska
helgedom, Kába (se d. o. och Mekka med fig.

Fig. 2. Muhammedanska pilgrimer i Arabien.

samt vidstående fig. 2), fastställde
Muhammed för all framtid alla enskildheter
för det årliga pilgrimståget. Denna vallfärd,
haddj, ingår i de fem bud, som åligga hvarje
muhammedan och som tillsammans utgöra islams
religionsutöfning. – 4:o. En annan karaktär
har pilgrimsfärden, när den hvarken söker en
undergörande sak, relik eller plats, eller
fullgör ett påbud, utan af pietet företages
till orter, som helgats genom personer och
tilldragelser i religionens historia. Hit äro
i princip
att räkna besöken vid Buddha Gaya (då
Uruvela) i Indien, där Buddha ernådde den
frälsande insikten, och vallfärder till Heliga
landet. I denna mening är pilgrimsväsendet lika
oförgängligt som religionen och pieteten för
historiska minnen.

Enär pilgrimen är stadd i ett heligt
förehafvande och kommer i beröring med heliga
föremål, orter och människor, betraktas han
själf som i någon mån höjd öfver det vanliga
människolifvets villkor och i besittning af
helighet. Pilgrimens uppgift är att förskaffa sig
helighet. – Pilgrimen kan uppträda ensam eller
i följe. Därmed sammanhänger i regel en olikhet
i vallfärdens karaktär. Den ensamme pilgrimen
företager i vanliga fall, icke alltid, sin
färd under botstämning, fasta och späkningar,
särdeles när det gäller platsen för Kristi
lidande eller martyrgrafvar. Äfven pilgrimståg
i skaror kunna ha en dyster prägel. Sådana
äro vallfärderna inom den schiitiska eller
kätterska islam (se d. o.) till Kerbela, där
Alis två söner Hasan och Husein stupade 680. Men
i regel erbjuda pilgrimsskaror en helt annan
anblick. Pilgrimsfärderna utgöra en religiöst
förtjänstfull form af folknöje, hvartill höra
festliga upptåg och en munter sinnesstämning.

De kristna pilgrimsfärderna gällde från början
Palestina. Den förste, som bevisligen for dit af
andaktsskäl, var Konstantin den stores moder,
kejsarinnan Helena, som efter 324 uppsökte de
heliga platserna. Bruket växte raskt genom
relikkultens utveckling; man sökte reliker;
och Jerusalem själft tedde sig som den
dyrbaraste af alla. Sannolikt från senare
hälften af 300-talet (379–387?) föreligger
en utförlig skildring af en pilgrimsresa,
Peregrinatio S. Silviæ, i verkligheten
författad af den spanska nunnan Aetheria;
pilgrimen har besökt Jerusalem och Palestinas
heliga platser, Egypten, Sinai, Haman med Jobs
graf, på hemvägen äfven Edessa och heliga
platser i Mindre Asien. Skildringen är af
stort kulturhistoriskt värde. Förgäfves skref
Gregorius af Nyssa m. fl. kyrkofäder mot dessa
Palestinafärder. Hieronymus gynnade dem ifrigt
och gjorde mer än någon annan för dem. Om deras
popularitet vittnar bl. a. en beskrifning af
biskop Eukerius af Lyon (d. 450). Rom blef nu
också vallfartsort; vid limina apostolorum
(se d. o.) ville den troende om möjligt bedja. –
Vid medeltidens början tillväxte pilgrimsfärderna
till Palestina i liflighet, hvari Fatimidernas
herravälde i början af 1000-talet blott medförde
tillfällig stagnation. När Ungerns kristnande
öppnat Donauvägen, växte pilgrimsströmmen;
särskild betydelse fick en färd 1065 af mer
än 12,000 tyskar under biskop Günther af
Bamberg. Sedan seldschukernas herravälde på
1000-talet omintetgjort pilgrimsfärderna till
Jerusalem, företogos till dessas tryggande
korstågen (se d. o.), ett slags väpnade
pilgrimsfärder i stort. Romfärderna kulminerade
med jubelårets införande, 1300, och alltmera
sammanbands med dem idén om botgöring samt
erhållande af aflat. Emellertid tillkom ett nytt
slags pilgrimsorter, sådana, där någon påstådd
vision egt rum, dolda reliker upptäckts eller en
"undergörande" bild fanns. Bland ryktbara heliga
orter märkas uti Italien Loreto och Assisi, i
Spanien Santiago de Compostela och Montserrat,
i Frankrike Tours, i England Canterbury, i
Schweiz Einsiedeln, i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>