Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1578), som bestod af årligen af landtdagarna
valda domare; konungens högsta dom i senaten
bibehölls visserligen för vissa kategorier af
brott- och civilmål. Stefan sökte utvidga riket
på Rysslands bekostnad, eröfrade Polozk 1579
och belägrade Pskov 1581; stillestånd slöts
under påflig medling 1582. Förhållandet till
Sverige var på grund af rivaliteten i Livland
stundom spändt, ehuru de båda makterna hade en
gemensam fiende i Ryssland. Stefans ännu längre
syftande eröfringspolitik stäcktes genom inre
oroligheter, som framför allt underblåstes af
den mäktiga magnatfamiljen Zborowski. Hans
högra hand var kanslern och hetmanen Johan
Zamojski, som efter hans död (1586) tillsammans
med hans änka Anna Jagellonica mycket bidrog
till valet af den svenske prinsen Sigismund
(III, 1587–1632). Dennes intima förbindelse med
det habsburgska huset och gynnande af de sedan
Stefans tid mäktige jesuiterna gjorde honom
från början mindre populär inom adelsfolket,
som 1592 kräfde räfst gentemot hans hemliga
rådgifvare och 1606–07 i stora skaror reste
sig mot hans regemente. Sedan denna rörelse
(rokosz) slagits ned, stadgades jesuitväldet
och P:s anslutning till Österrike och
Spanien. Sigismunds afsättning i Sverige (1599)
medförde en långvarig kamp med hertig Karl och
dennes dynasti; P:s krafter kunde därför icke
osplittrade användas för att tillvarataga dess
intressen, då Ryssland med "den falske Dimitrijs"
framträdande upplefde en svaghetsperiod, som
kunde utnyttjas både för polsk expansion och
för romersk propaganda. Sigismund gynnade från
början genom intriger bådadera, men förklarade
öppet krig först 1609; Smolensk eröfrades 1611,
sedan ett polsksinnadt bojarparti valt Sigismunds
son Vladislav till tsar 1610 och mottagit
en polsk besättning i Moskva. Men Sigismunds
öppet framträdande plan att själf bli Rysslands
härskare framkallade omedelbart en nationell
rörelse, som 1613 resulterade i valet af en
inhemsk tsar (jfr Ryssland, historia), samtidigt
med att de återvändande trupperna knotade öfver
obetald sold och ansågo sig ha rätt att röfva
sitt underhåll från polskt område. Vladislav
sökte väl återtaga Moskva 1617, men P. erkände
det nya tsardömet i stilleståndet 1618 mot
behållande af gjorda eröfringar. P. invecklades
därpå i krig med turkarna (1620–21) på grund
af rivaliserande intressen i Moldau och af den
ständiga missämjan mellan (de knappt mer än
nominellt under P. lydande) kosackerna i Ukrajna
och de krimske tatarerna; för tillfället var
sultanen också missnöjd öfver, att Sigismund
understödt kejsaren mot Bethlen Gábor. Polackerna
blefvo slagna vid Cecora (1620), men höllo sig i
Chotin under en berömd belägring (1621); freden
(1621) medförde status quo, men gjorde icke
slut på tatarernas härjningar. I det fortsatta
kriget med Sverige innebar Rigas fall (1621)
en svår förlust; i det följande förlorades
hela polska Livland, och sedan Preussen blifvit
krigsskådeplats (1626), satte sig svenskarna i
besittning af en del af Weichselområdets hamnar
(stillestånd i Altmark 1629). Vid konungavalet
efter Sigismunds död (1632) tillföll kronan utan
någon svårare kris hans populäre son Vladislav IV
(1632–48), som omedelbart måste upptaga kampen
med ryssarna; dessa hade öfverskattat
valkrisen som politisk konjunktur. Kriget samlade
sig kring det af ryssarna belägrade Smolensk,
som lyckligt undsattes; belägringshären
upprefs, och genom freden i Poljanovka
(1634) vann P. Trubtjevsk. Samtidigt hade
också turkarna af Ryssland hetsats mot P.,
som dock höll dem stången; konungen drömde
till och med om att komma i spetsen för den
ofta omtalade "kristna ligan" mot Turkiet (fred
1634). Sverige hade icke brutit stilleståndet,
som förnyades i Stuhmsdorf 1635. För öfrigt höll
sig Vladislav nära till Österrike och äktade
en habsburgsk prinsessa (1637); han stötte
sig med Frankrike, och en följd däraf var hans
bror Johan Kasimirs fängslande i en fransk hamn
(1637). I det inre härskade relativt lugn, ehuru
mången tog anstöt af Vladislavs fördragsamhet
mot dissidenterna; endast i Ukrajna reste
sig den grekisk-ortodoxa befolkningen, van
vid kosackisk frihet, mot prästerskapets,
godsherrarnas och förpaktarjudarnas hårda
regemente (1637). Riksdagen ingrep med hård
repression, som drabbade också de egentlige
"registrerade" kosackernas själfstyrelse (1638);
missnöjet blef våldsamt och vägen jämnad för
ryska intriger. Vladislav, som 1646 gifte
om sig med Marie Louise af Gonzaga-Nevers,
afled 1648. Det nya valet föll på Vladislavs
bror Johan Kasimir (1648–68), som från
början hade att kämpa med en farlig jäsning
i Ukrajna. Kosackerna, som i hetmanen Bogdan
Chmielnicki fått en energisk ledare, hade redan
i Vladislavs sista tid med tatarisk hjälp ånyo
rest sig mot godsherrar och präster och lyckats
upprifva den polska ockupationsarmén. Efter nya
framgångar, delvis vunna genom vasallskap under
sultanen, underkastade sig Chmielnicki 1654
tsar Alexej, som därvid erkände och utvidgade
kosackernas själfstyrelse. P. kom därigenom i
krig med Ryssland och förlorade 1654 Smolensk och
öfriga gränsfästningar. Den fortskridande inre
upplösningen tog sig många uttryck, särskildt i
underkanslern Radziejowskis intriger, domfällande
och flykt till Sverige 1651 (i sammanhang därmed
ett uppseendeväckande liberum veto 1652). På
sommaren 1655 följde Karl X Gustafs angrepp,
och P. tycktes alldeles sönderfalla inför dessa
attacker från olika håll (vojvodskapen Posens
och Kaliszs affall i juli, Warschaus kapitulation
i aug., Krakaus i okt., Thorns och Elbings i
nov. och dec. 1655); det var en ringa tröst,
att rivaliteten i Litauen mellan svenskar och
ryssar förebådade en brytning mellan dessa. Johan
Kasimir själf rymde ur landet och tog sin
tillflykt till Schlesien. Det tappra motstånd,
som munkarna i Czestochowa gjorde mot ett svenskt
anfall på det befästa klostret (nov.–dec. 1655),
var i sig själft en episod utan större betydelse,
men det alstrade en religiös-patriotisk stämning
i landet, och det har gjort abboten Kordecki
till en polsk nationalhjälte. Till försvar för
friheten och religionen bildades konfederationen
i Tyszowce ungefär samtidigt med, att den
preussiske länshertigen (den store kurfursten)
genom fördraget i Wehlau ställde sig i eröfrarens
tjänst (jan. 1656). Trots växande svårigheter
häfdade svenskarna (med kurfurstens hjälp) sin
maktställning åtminstone i Stor-Polen genom
slaget vid Warschau (juli 1656). Begynnande
fredsförhandlingar under fransk medling ledde
icke till något resultat; samtidigt förhandlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
