- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1213-1214

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

myndighet gentemot konungen och riksdagens gentemot
landtdagarna. De följande riksdagarna blefvo
dock gemenligen sprängda. August sökte från
denna tid stöd mot Ryssland hos kejsaren
och England och arbetade i det inre (med
uppgifvande af sina maktutvidgningsplaner)
på successionen för sin son, men Ryssland och
Preussen förenade sig 1720 om upprätthållande af
författningsanarkien och det fria konungavalet
i P. Dessa makter inblandade sig också i P:s
angelägenheter som de betryckte dissidenternas
beskyddare, särskildt sedan den jesuitiska
fanatismen tagit sig uttryck i blodsdomarna
efter religionstumultet i Thorn (1724). Augusts
diplomati under hans sista period upptages
f. ö. af skiftande förslag att dela P. mellan
sig och grannmakterna. Det följande interregnum
bestämdes till förlopp och utgång af främmande
makters intriger; Augusts son August III
(1733–63) utgick med stöd af rysk militärmakt som
segrare ur kampen mot den af Frankrike och
Sverige understödde Stanislaus Leszczyński;
det polska tronföljdskriget vidgades f. ö. till
en europeisk kraftmätning. Under August III:s
regering förvärrades anarkien i P.; riksdagarna
sprängdes, ofta i följd af utländska intriger;
domstolarna sattes tidvis ur funktion (1749);
endast senaten garanterade en viss kontinuitet i
riksstyrelsen. Adelsfolket höll sig splittradt
i ett hofparti, som under ledning af konungens
gunstling von Brühl (se d. o.) önskade införa ett
sachsiskt arfkonungadöme, och flera rivaliserande
magnatpartier, som kifvades om ämbeten,
förläningar och utländskt guld. Potockierna,
"patrioterna", voro anhängare af det franska
systemet i utrikespolitiken och en själfständig
hållning gentemot Ryssland och i det hela af den
nedärfda författningsanarkien; Czartoryskierna,
"Familjen" (främst bröderna Michael och August
Czartoryski), sökte anslutning till Ryssland
och menade sig med dess stöd kunna genomföra
nödiga politiska reformer. Behofvet af dylika
(härens förstärkning, afskaffande af liberum
veto, sociala reformer o. s. v.) erkändes
f. ö. på många håll, och konungen gjorde en
ansats att genömdrifva åtminstone en härreform
(riksdagen 1744). I litteraturen tog sig denna
strömning uttryck i arbeten af exkonungen
Stanislaus och (mer radikalt) Stanislaw
Konarski, som också utgaf en stor polsk
författningssamling ("Volumina legum", från
1732). P:s svaghet kom bäst till synes 1762,
då hofvet och patrioterna icke förmådde hindra
Biron att som Rysslands skyddsling usurpera
Kurlands tron. Czartoryskierna drogo därefter
ryssarna in i landet och öfvervägde sedan
Augusts afsättning, då dennes död 1763 skapade
en ny situation. Ryssland, som 1764 med Preussen
slöt ett nytt förbund till författningsanarkiens
bevarande, genomdref samma år valet af Stanislaus
Poniatowski
(Stanislaus August, 1764–95), hvars
meriter lågo däri, att han stod "familjen" nära
och en tid varit Katarina II:s älskare. Ryssland,
representeradt af den hänsynslöse furst
Repnin, motarbetade sedan energiskt de
reformer, som konungen och "familjen"
fr. o. m. riksdagen 1766 sökte genomdrifva,
och kräfde i stället fulla medborgerliga
rättigheter för dissidenterna. Repnin lyckades
bilda konfederationer både af protestanter och
grekisk-ortodoxa (1767), och med biträde af
oppositionella katoliker
sammanslöto sig de rysksinnade till
generalkonfederationen i Radom (1767)
under formell ledning af den populäre Karl
Radziwill. Sedan konungen tvungits biträda
denna, utsåg riksdagen en "delegation" med
uppdrag att under Rysslands inseende utarbeta
nya författningar, som skulle garantera P:s
ärfda "friheter" och dissidenternas borgerliga
rättigheter. Då biskop Sołtyk af Krakau och
några likasinnade i patriotiskt och kyrkligt nit
protesterade häremot, lät Repnin utan vidare
deportera dem till Ryssland. Delegationens
förslag antogs af riksdagen i en "stum" session,
och dissidenternas rättigheter ställdes genom
en traktat formligen under Rysslands garanti
(mars 1768). Ett framsteg låg trots allt
däri, att liberum veto afskaffades i fråga om
ekonomisk lagstiftning. Mot Repnins korruptions-
och våldsregemente började omedelbart en rörelse
till försvar för rikets själfständighet och den
nationella religionen; en konfederation bildades
i Bar med udden riktad också mot konungens
eftergifvenhetspolitik (1768). Polska och ryska
trupper skickades mot de konfedererade, som
snart trängdes undan till Moldau, och samtidigt
framkallade det katolska trosnitet en motrörelse
bland de grekisk-ortodoxe i Ukrajna. De lillryske
"hajdamakerna" reste sig mot sina polska
godsherrar och mot den katolska klerus liksom
på Chmielnickis tid och anställde ett ohyggligt
blodbad i Human. Inbördeskriget uppblossade också
på andra håll, och situationen komplicerades
därigenom, att Frankrike, som önskade stödja de
konfedererade, lyckades förmå Turkiet att bryta
freden med Ryssland (1768). Kriget vände sig till
Rysslands fördel, och Österrike började frukta,
att det ämnade annektera Donaufurstendömena;
tanken att använda det hjälplösa P. som
kompensationsobjekt mognade småningom, helst som
Österrike 1769 besatt det tidigare under Ungerns
krona lydande komitatet Zips. Fredrik II, som
icke gärna kunde se P. helt och hållet förvandlas
till ryskt lydland, framställde dess delning som
medel att förhindra ett krig mellan Ryssland och
Österrike och att bevara jämvikten i Europa. De
konfedererade utmattades alltmer trots understöd
med penningar och krigsbefäl (Dumouriez) från
fransk sida; genom att proklamera konungens
afsättning drefvo de dessutom denne åter i
Rysslands armar (1770). Ryssland, Preussen och
Österrike blefvo i febr. 1772 eniga om delningen;
de definitiva traktaterna undertecknades i juli
s. å. Ryssland tog gränslanden intill Duna och
Dnjepr, det största, men minst befolkade området,
Preussen Westpreussen (utom Danzig och Thorn)
jämte landet norr om Netze, det till omfång
och invånarantal minsta området, Österrike det
nuvarande Galizien (jämte Zips), den folkrikaste
och värdefullaste andelen. Delningstransaktionen
(P:s första delning) gillades, då ingen fulltalig
riksdag valdes, af en konfederation (1773),
som åt en delegation uppdrog utarbetandet af nya
nödiga författningar; dessa antogos definitivt
1775. Författningsanarkien lämnades orubbad,
men på förvaltningens område genomfördes
reformer, visserligen delvis af omtvistligt
värde: regeringsmyndigheten anförtroddes åt en
rådsförsamling, utom konungen bestående af 18
senatorer och 18 landtbåd (utsedda af riksdagen
för två år) och sönderfallande i 5 "departement"
för behandling af olika slags ärenden; i besluten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:34 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0663.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free