Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Poltava
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bakom) på området mellan nämnda moras och
Tachtaulov. – Dittills vidtagna åtgärder för
att få förbindelse med de bataljoner, som ännu
befunno sig s. om redutterna, hade icke ledt till
resultat. Rehnschiöld ansåg det nu nödvändigt att
göra ett allvarsamt försök att skaffa dem luft
och lät därför omkr. kl. 8 f. m först infanteriet
och sedan äfven hufvuddelen af kavalleriet
återvända s. om "Lilla moraset". Faran i
rörelsen minskades af att ryska infanteriet
ännu befann sig under uppmarsch v. om det
befästa lägret, hvarjämte ryska kavalleriet,
som dragit sig undan öfver "stora ovragen"
vid Pobivanka, bands af det svenska. Sannolikt
kl. 9,30 f. m. var infanteriets nya uppmarsch
fullbordad. Frontlängden var 1,500 m.,
luckan mellan bataljonerna 75 steg. Innan
svenska kavalleriet ännu hunnit ordna sig
bakom infanteriet och medan det ännu till
stor del var fördjupadt i "Lilla moraset",
syntes ryssarna gå till anfall. Det ryska
infanteriets uppmarsch, som började först
något efter kl. 6 f. m., kräfde mer än 2 1/2
timmar. Utom åtskilliga detacherade styrkor
beröfvades fronten ytterligare 9 bataljoner,
som kvarhöllos i reserv inom befästningarna. 42
bataljoner ordnades på två slutna linjer,
23 i främre, 19 i bakre. 18 dragonregementen
bildade högra, 6 vänstra flygeln. Artilleriet
synes ha fördelats på infanteriet. Slaglinjen
var ej sammanhängande. Högra kavalleriflygeln
stod ursprungligen n. om Pobivankaovragen
i nästan rät vinkel mot infanteriet, hvars
frontlinje ej öfversteg 2,000 m. Ryssarna
hade icke uppfattat innebörden af svenskarnas
rörelse mot Tachtaulov. När nu svenska armén
åter uppmarscherade s. om "Lilla moraset", togs
detta som inledningen till ett anfall, och häraf
framkallades i yttersta stunden en befallning
från tsaren att gå motståndaren till mötes. När
denna ryska framryckning upptäcktes från svensk
sida, fanns där intet val. Rehnschiöld gaf också
genast befallning om anfall. Kavalleriets
ordnande kunde ej afvaktas. Så gingo
infanterilinjerna mot hvarandra. Rehnschiöld
beordrade därefter general Creutz att med till
hands varande kavalleri af högra flygeln gå in
på fiendens vänstra flank och ville så samla
vänstra flygelns skvadroner till ett enhetligt
anfall å sin sida, men de gifna befallningarna
hunno ej verka, innan infanterianfallet
hejdats och förvirring inträdt. Den framgång,
som högra flygeln i början hade, förbyttes
snart i motgång. Dels kunde den vänstra ej
följa med, dels uteblef afsedd samverkan
med kavalleriet. Creutz hindrades från att
ingripa af fientligt kavalleri, som först måste
undankastas. På vänstra flygeln hann kavalleriet
medverka först vid infanteriets lösgörande
ur den segrande motståndarens omfattning. Nu
blef också Rehnschiöld tillfångatagen. I det
ögonblick, då allt hotade att falla sönder,
ingrep Karl XII själf, påtagande sig ansvaret
för utgången. Han hade under hufvudstriden med
sin bår hållit på vänstra flygeln. Här trängde
ryssarna häftigast på. Det gällde att till
hvarje pris hindra deras besittningstagande af
hufvuddefilén genom Maloje Budisjtje. Delar
af svenska kavalleriet gjorde underverk för
att hålla motståndaren tillbaka. Karl XII
insatte slutligen hänsynslöst det sista, som
fanns kvar, Creutz’ skvadroner. Detta hindrade
katastrofen. Lewenhaupt lyckades utan
alltför stora svårigheter föra infanteriets
spillror till Pusjkarjovka, där de upptogos af
arméreserven. Kavalleriet betäckte återtåget,
och mot dess lugna hållning brötos de ej
alltför betydande försök till förföljande,
som skedde. Kl. 12 middagen synes allt ha varit
slut. De s. om reduttlinjen kämpande bataljonerna
hade efter en hjältemodig strid, som kostade 80
proc. af den ursprungliga styrkan, dragit sig
tillbaka till en af skansarna s. ö. om Klostret,
där de nödgades sträcka gevär. Det infanteri,
som kvarlämnats i belägringsverken vid P.,
fick utstå åtskilliga utfall från fästningen,
men kunde utan svårighet återförena sig med den
öfriga armén i Pusjkarjovka. Karl XII utfärdade
där själf order för arméns afmarsch söderut. De
träffade anordningarna buro vittne om ledningens
fasthet. Utförandet ådagalade, att andan inom
armén ej tagit skada. Men redan slagdagen
på aftonen gled befälet åter ur konungens
händer. Sårfebern omtöcknade fältherrens
obesegrade vilja. I högkvarteret inträdde
förvirring, och så gick tåget mot Perevolotjna
(se d. o.). – Svenskarnas förluster kunna ej med
bestämdhet anges, men torde uppgå till 6,000 man,
hvaraf hälften sårade och osårade fångar. Ryska
armén förlorade enligt egna uppgifter 4,635 man,
hvaraf 1,345 döda.
Litt.: Historien om slaget vid P. är ännu
oskrifven, trots mängden af litteratur
härom. En sammanfattning af den moderna
officiella ryska uppfattningen ges af Junakov i
"Trudij imperatorskago vojenno-istoritjeskago
obtjestva" (1909). Äldre svensk uppfattning
kan inhämtas i E. Carlsons arbeten "Slaget vid
P." (i "Historiska studier, festskrift tillegnad
C. G. Malmström", 1897) och del III af "Sveriges
historia under Carl den tolftes regering"). Från
svensk sida har som närmaste följd af A. Stilles
banbrytande arbeten (särskildt "Carl XII:s
fälttågsplaner 1707–1709", 1908) påbörjats en
krigsvetenskaplig undersökning i ämnet. 1911
utsändes på chefens för generalstaben förslag
löjtnanterna C. Bennedich och F. Rydeberg
till Ryssland för studier bl. a. vid P. och
Perevolotjna. Af expeditionens resultat har
hittills offentliggjorts kartor öfver nämnda
orter (i Platens "Skånska dragonregementets
historia", II, 1911); om planläggningen af slaget
och svenska stridsledningen har en studie af
C. Bennedich publicerats i "Karolinska förbundets
årsbok", 1913.
Minnesmärken. Ryssland har till vittnesbörd
om sin tacksamhet mot tsar Peter och hans
män rest en mängd minnesvårdar i trakten af
P. I staden P. finnas – förutom ett antal
i kyrkor och museer uppsatta minnestaflor –
flera monument. Där kvarstår det tempel, hvari
Peter efter slaget förrättade sin andakt; det
är numera, för att bättre skyddas, inbyggdt
i en ny kyrka. På platsen för kommendantens
hus reser sig ett stort monument, täljande,
att där hvilade tsaren efter segern. Där man i
belägringens första skede lyckades oskadliggöra
en svensk mina, står sedan 1909 en vacker pelare
till Kelens ära. Priset tages af den 17 m. höga
segerkolonnen på Alexandersplatsen. Den tillkom
vid 100-årsjubileet. På slagfältet är minnet
koncentreradt till Sjvedskaja mogila ("Svenska
grafven"; fig. 2) med dess kyrka och museum. Den
utgöres af en ättehög, krönt med det grekiska
korset. Inne i högen finnes en krypta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
