- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1455-1456

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Spanien och P." (1911; innehåller bl. a. en
förteckning på i bokform utkomna svenska
skildringar af P.), A. F. G. Bell, "In
P." (1912), och A. Marvaud, "Le P. et ses
colonies" (s. å.).
J. F. N.

Historia. P. utgjorde i politiskt afseende
i äldsta tider ett helt med Spanien. Hela
halfön beboddes af ibererna, och den sydvästra
delen af den gren bland dessa, som kallades
lusitaner. Dock sammanfaller ingalunda det
gamla Lusitania med det nuv. P., utan omfattade
äfven en stor del af nuv. Spanien. Liksom detta
land blef P. eröfradt först af kartagerna,
sedermera af romarna och efter deras fall under
400-talets första årtionde af de germanska
folken sveber, alaner och vandaler. På
420-talet anlände västgoterna, som i sin
ordning undanträngdes eller underkufvades af
araberna, från början af 700-talet. Under de
omajjadiske kaliferna blef landet blomstrande,
och de gamla romerska municipierna Lissabon,
Lamego, Oporto, som fingo behålla sin romerska
själfstyrelse, vunno stor betydelse. Under
900-talet började omajjadernas makt vackla;
de västgotiske konungarna gjorde från Asturiens
berg härjande infall i landet samt lyckades 997
eröfra Oporto med hela provinsen Entre Douro e
Minho. Under 1000-talet följde nya eröfringar:
Beira togs 1055, Lamego 1057. Framgångarna
hejdades likväl genom arabernas seger vid Zallaca
1086; men underrättelsen därom kallade en mängd
kristna riddare till trosförvanternas hjälp,
bl. a. grefve Henrik af Burgund. Konung Alfons
VI af Leon beslöt att fästa denne framstående
krigare vid sin sak och ställa honom som ett
bålverk mot araberna genom att (1095) lämna
honom i län Oporto och Coimbra samt ge honom sin
naturliga dotter Teresia till äkta. Med denna
händelse börjar det egentliga P:s historia. Sedan
Henrik af Burgund (1095-1112), förste grefve af
P., aflidit, öfvertog hans änka regeringen för
sin omyndige son Alfons I Eröfraren (1112-85),
som blef P:s störste hjältekonung. I fyra
krig med sin kusin Alfons VII af Kastilien
sökte han tillkämpa sig suveränitet och antog
(efter segern vid Ourique öfver morerna 1139)
konungatitel, men först genom freden i Zamora
1143 löstes P. fullständigt från beroendet af
Kastilien. En fullständig dikt är berättelsen om
cortesförsamlingen vid Lamego nämnda år (1143),
där P:s författning skulle ha antagits. Under
fortsättningen af kriget med araberna eröfrades
Lissabon (1147). Framgångarna afbrötos på
1160-talet genom ett olyckligt krig med Leon,
då konungen blef fången för en tid, men de
fortsattes under hans sista år af hans son
och medregent samt efterträdare Sancho
I
(1185-1211). Denne kämpade med utmärkelse
mot de otrogne, men vann sin största ära som
de fredliga yrkenas främjare. Han anses som
grundläggare af P:s åkerbruk och industri och
förvärfvade genom de privilegier han förlänade
många städer tillnamnet stadsuppbyggaren (o
Povoador
). Efter en lång strid med Innocentius
III tvangs han till åtskilliga eftergifter åt den
härsklystne påfven. Hans efterträdare Alfons II
(1211-23) gjorde åtskilliga eröfringar
från araberna; hans regering är särskildt
betydelsefull därför, att han sammankallade P:s
första cortesförsamling, bestående af rikets
biskopar och världsliga stormän,
fidalgoes och ricos homens. Han förbjöd kyrkan
att förvärfva mera jord, då hon ej kunde göra
rusttjänst samt uppträdde äfven eljest kraftigt
mot prästerna, hvilket ådrog honom en bannlysning
från påfven Honorius III. Sonen Sancho II
(1223-48) var i början lycklig i sina krig
och kraftig i sin inre styrelse, men ådrog sig
genom en kärleksförbindelse med en kastiliansk
dam folkets missnöje, hvaraf de mot konungen
fientlige biskoparna begagnade sig till hans
störtande, sedan de hos påfven utverkat en af
sättningsbulla mot Sancho. Hans broder Alfons
III
(1248-79) fulländade eröfringen af Algarve
(omkr. 1250) och gaf därigenom P. det område,
som det alltsedan behållit. Han sträfvade med
framgång att organisera en stark, centraliserad
konungamakt i P., och för att kufva biskoparna,
som dock uppsatt honom på tronen, inkallade
han 1254 städernas ombud till cortes i
Leiria, en af de viktigaste händelserna
i P:s konstitutionella historia. De sista
åren af hans eljest framgångsrika regering
upptogos af krig med hans son Dionysius
(port. Diniz; 1279-1325), som, själf skald
och lärd, mer älskade fredens värf än krigiska
bedrifter. Outtröttligt arbetade han på landets
materiella och andliga förkofran och erhöll äfven
af ett tacksamt folk hedersnamnet Rei lavrador
("kungen-arbetaren"). Han främjade handel och
sjöfart genom att af sluta ett handelsfördrag
med England (1294) och upprätta en kunglig
örlogsflotta (1317) under befäl af en genuesisk
amiral. 1290 stiftade han universitetet i
Coimbra. Hans son Alfons IV (1325-57) förde
ett krig med Kastilien, men hjälpte sedan
denna makt mot araberna och vann därunder
namnet den tappre. Hans son Peter I (1357-67)
utkräfde stränga straff på faderns biträden
i blodsdådet mot Inés de Castro (se Castro,
I. de) och erhöll därför namnet den stränge,
ett namn, som han äfven i andra afseenden
rättfärdigade. Han efterträddes af sonen
Ferdinand (1367-83), som var svag och lättledd
samt h. o. h. behärskades af sin älskarinna,
donna Leonora Telles de Menezes, med hvilken
han äfven gifte sig. Hans anspråk på Kastiliens
krona invecklade honom i tvänne krig med detta
land (1369-71 och 1381-83). Som han hade endast
en dotter, Beatrix, hvilken var gift med Johan
I af Kastilien, bestämdes det 1383, att hennes
äldste son, när han blef myndig, skulle ärfva
P. och att änkedrottning Leonora till dess skulle
sköta regeringen. Leonora afskyddes emellertid
af hela folket på grund af sin grymhet, och
portugisernas fosterlandskärlek reste sig emot
tanken att få en spanjor till konung. Däraf
begagnade sig Avizordens stormästare Johan, en
oäkta son till Peter den stränge, och tillställde
några månader efter Ferdinands död ett uppror i
Lissabon. Kastiliens konung anryckte väl med en
armé, men måste åter draga sig tillbaka, hvarpå
cortes i Coimbra valde Johan till konung. Med
Johan I (1385-1433) tillträdde det s. k. oäkta
burgundiska huset
l. huset Aviz regeringen. Ett
nytt kastilianskt infall tillbakaslogs genom
portugisernas lysande seger vid Aljubarrota (14
aug. 1385). Engelska hjälptrupper hade bidragit
till segern, nya sådana anlände 1386 under befäl
af Johan af Gaunt, med hvars dotter Filippa
konung Johan 1387 förmäldes, och förbundet med
England bekräftades och utsträcktes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:30 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0788.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free