Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serv. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
197
Serv.-Servandoni
198
en 0,85-procentig koksaltlösning samt dödas genom en
timmes uppvärmning till 55° C. Vid immunisering mot
nervfeber ympas tre gånger med 7-10 dygns mellantider,
vid behandling mot kolera två gånger med en mellantid
af 5-6 dygn. Första gången tas en dos motsvarande
mellan 0,1 och 2 mg. af agarkulturen, sedermera
starkare doser. Vanligen inställa sig särskildt vid
ympning mot nervfeber häftiga s. k. ympreaktioner,
inflammation af ympstället och af lymfvägarna,
hufvudvärk, feber och svaghet. Man har emellertid
därigenom ernått ett nästan säkert skydd mot nervfeber
och ett mycket verksamt mot kolera.
En intressant öfverblick öfver olika arter af den
aktiva immuniseringen erbjuder svinens rödsjuka
(se Bakteriologi, sp. 728). Pasteur fann,
att de siukdomsalstrande bacillerna försvagas,
om de ympas på kaniner, däremot förstärkas, om de
ympas på dufvor. Han framställde således en svagare
vaccin, tagen från kaniner, och ympade därmed svin
för att tolf dagar senare använda den kraftigare
duf-vaccinen. Såsom alla ympningar med starkt
virulenta bakterier var denna ej utan fara. I Ungern
tillvann den sig likväl stort förtroende. Den har
emellertid aflösts af en metod af Wassermann och
Citron, hvarvid ympningen utföres med extrakt ur
döda baciller.
Slutligen återstår att nämna några ord om Wrightska
s. k. auto-vaccinationsmetoden. Af stafylokokker
(se Bakteriologi, sp. 719) förorsakas
sjukdomen furunkulos. Wright fann, att efter
inympning af dödade stafylokokker, hvarvid sådana
tagna från patienten själf hade den säkraste verkan,
den opsoniska indexen (se Serumdiagnostik) för
stafylokokker först aftar för att sedan växa,
hvarpå förbättring och hälsa ofta inträda. Liknande
försök gjordes med streptokokker (se Bakteriologi,
sp. 717); resultatet synes därvid ej
ha varit fullt så tillfredsställande. Wright har
behandlat äfven tuberkulos (se Bakteriologi, sp. 725)
enligt denna metod, d. v. s. med tuberkulin
(se Serumdiagnostik), hvarvid han dock
användt mycket svagare doser än andra läkare,
som försökt detta medel, och har äfven i detta
fall haft en viss framgång. Vissa af gonokokker
(se Bakteriologi, sp. 719) förorsakade
sjukdomar ha med framgång behandlats medelst
inympning af dödade gonokokker. Äfven antiserum
från getter har i detta fall blifvit användt
(Reenstjerna). Det är ej osannolikt, att Wrightska
metoden är användbar i alla sådana fall, då lokala,
mer eller mindre inkapslade bakteriehärdar förefinnas
i kroppsväfnaderna och framkalla kroniska eller
recidiverande sjukdomssymtom. Svårigheten därvid är
att anskaffa ympämnet.
Som allmänt omdöme om serumterapien kan sägas
att, om den också ej motsvarat de utomordentliga
förväntningar, som man till en början efter
difteriserumets införande gjort sig, så har den dock
småningom öfvervunnit en stor del af de svårigheter,
som i början mötte dess tillämpning, och nu nått
ett oerhördt stort värde i infektionssjukdomarnas
bekämpande samt alltjämt är stadd i en rask
och mycket lefvande utveckling. Se C. Sundberg,
"Medicinsk bakteriologi och immunitetslära" (1915).
S. A-s.
Serv., vid djurnamn förkortning för franske
entomologen Audinet Jean Guillaume de Serville
[-vi’l], f. 1775, d. 1858.
Servaes [-as], Franz Theodor Hubert, tysk
författare/f. 17 juni 1802 i Köln, vardt filos,
doktor på afh. Die poetik Gottscheds und der
schweizer (1887). Sedan 1899 är han redaktör för
"Neue freie presses" följetongsafdelning. S. har
utvecklat ett flitigt konst- och litteraturkritiskt
författarskap, af hvars alster kunna nämnas Goethe
am ausgang des jahrhunderts (1897), Präludien (1898),
Theodor Fontane (1900; 2:a uppl. 1904), Kleist (1902),
Giovanni Seganlini (praktverk, 1902; folkuppl. 1907),
Max Klinger (1903), Dürer (1904), Shakespeare (1906),
Anders Zorn (1910) och Goethes Uti (1914).
Servais [särvä], Adrien François, belgisk
violoncellvirtuos, en af de förnämste i nyare tid,
f. 1807, d. 1866, gjorde flera konsertturnéer och blef
1848 professor vid konservatoriet i Bruxelles. Han
konserterade i Stockholm 1863. S. komponerade för
sitt instrument 3 konserter och 16 fantasier m. m.
Servalen, Felis serval, zool., hör till kattdjurens
familj i rofdjurens ordning bland däggdjuren. Genom
smärt bål, höga ben, kort svans och stora
öron skiljer den sig rätt påfallande från sina
samsläktingar; pälsen är gulaktig med mörka fläckar;
bålens längd 1 m., svansens 30 cm. Servalen är
utbredd öfver hela Afrika. Den jagar företrädesvis
småvildt. Dess skinn bäres med förkärlek af
negerdignitärer som tecken på deras värdighet.
L-e.
Servandoni [-dåni], Jean Jérôme, fransk arkitekt
och målare, f. 1695 i Florens, d. 1766 i Paris, son
till en fransman, studerade måleri och arkitektur
i Rom, kom till Paris 1724 och vann ett ansedt
namn, till en början som teaterdekoratör. Han var
dekorationsmålare vid operan till 1742,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
