- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
505-506

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfverstolpe ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

djupa och till formen konstnärligt måttfulla
skaldestyckena Segerkronan, Sadis syn (belönta med
Sv. akad:s andra pris, det ena 1839, det andra 1841)
och Den nionde samt det till Josephsons sättning
ofta sjungna See frisk op ("Se glad ut, se glad ut,
du människobarn etc."). S:s Dikter utkommo i två
samlingar 1851–52 (ny uppl. 1860). S:s diktning
bär en prägel af harmoni och humanitet, med enstaka
genombrott af personlig, vemodig känsla (Värme och
ljus
) och gratiös humor. Han efterlämnade dessutom
flera bearbetningar och öfv. för teatern samt
texten till det romantiska skådespelet Ljungby
horn och pipa
(med musik af Boman, uppf. och
tr. 1858). Jfr biogr, af E. v. Qvanten i "Några
anteckningar om adliga ätten S." (1884).

10. Karl (Carl) Gudmund Uno Silfverstolpe, son till S. 6,
urkundsutgifvare, historisk och vitter författare,
f. 31 mars 1840, d. 3 juni 1899 i Stockholm,
blef student i Uppsala 1859 och tjänstgjorde
1861–70 vid Lifregementets dragonkår, hvarefter
han ingick som e. o. amanuens i Riksarkivet. Han
befordrades där 1877 till ord. amanuens och
1896 till arkivarie. S., som 1870 utnämnts till
kammarherre, anställdes 1895 som hofmarskalk hos
hertiginnan af Dalarna. Han kreerades till filos.
hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala 1893, kallades
1894 till led. af Vitt. hist. o. ant. akad. och
erhöll s. å. af Sv. akad. Karl Johans pris för
historiskt författarskap. S. författade Klostret
i Vadstena
(1875, i "Hist. bibl."), Källor till
svenska teaterns historia
(1877, ur "Framtiden";
omarb. 1882 under titeln Svenska teaterns äldsta
öden
), Om Jöran Persson och konungens nämnd (1881, i
"Hist. tidskr."), En blick i Vadstena klosters arkiv
och bibliotek
(i festskr., tillegnad G. E. Klemming,
1891), Om kyrkans angrepp mot Revelationes sanctæ
Birgittæ
(i Vitt. hist. o. ant. akad:s "Handl.", XII,
1895), Klosterfolket i Vadstena. Personhistoriska
anteckningar I
(i "Skrifter o. handl. utg. genom
Sv. autografsällskapet", IV, 1898) och De svenska
klostren före klostret i Vadstena
(postumt, i
"Hist. tidskr.", XXII, 1902). I Nordisk familjeboks
1:a uppl. och dess Suppl. författade han en samling
utmärkta monografier öfver alla svenska kloster. I
många år var han sysselsatt med förarbetena till
en omfattande historia öfver Vadstena kloster. Som
skald framträdde han med Några dikter af Astolf
(1883). Utom 3 bd af "Svenskt diplomatarium"
(1875–92, omfattande tiden 1401–1420) utgaf
han bl. a. "Konung Erik XIV:s nämnds dombok" (i
"Hist. handl.", d. 13, 1884), "Sveriges ridderskaps
och adels riksdagsprotokoll från och med år 1719" (bd
8–15, omfattande åren 1734–46, 1886–97), "Riksrådet
grefve A. J. von Höpkens skrifter" (2 bd, 1890–93),
"Vadstena klosters uppbörds- och utgiftsbok 1539–1570"
(1895) och "Vadstena klosters jordebok 1500 jemte
tillägg ur klostrets
äldre jordeböcker" (i "Hist. handl.", d. 16,
1897–98). S. grundlade och redigerade "Historiskt
bibliotek" (se d. o.), utgaf "Några anteckningar om
adliga ätten Silfverstolpe" (1884) och historiska
bibliografier samt öfversatte Rambauds "Rysslands
historia", Chrapovitskijs dagbok m. m.

11. Karl Fredrik Silverstolpe, sonson till S. 4,
ämbetsman, f. 13 nov. 1853 på Stora Skuggan å
Djurgården, blef 1873 student i Uppsala, där han 1878
aflade hofrättsexamen, 1881 vice häradshöfding, 1890
assessor i Svea hofrätt, 1897 revisionssekreterare,
1900 expeditionschef i Justitiedepartementet och 1902
justitieråd. Han blef 1897 led. af Mus. akad. och
1900 dess vice preses samt är sedan 1907 dess preses.

2 o. 4. K. W-g. 3. -rn.* 5. R-n B.

Silfverstreckade pärlemorfjänlen, zool. Se
Pärlemorfjärilar.

Silfverstål. Se Sandviken, sp. 680.

Silfversuperoxid. Se Si l f ver, sp. 484.

Silfvertionde, kam., den tiondedel af
silfvertill-verkningen i landet, som af
ålder årligen lämnats kronan i skatt. Genom
k. kung. 10 aug. 1877 efterskänktes den
liksom alla andra slags berg-verkstionden.
Kbg.

Silfverträd, bot. Se Leucadendron.

Silfvertärna, zool. Se Tärnsläktet.

Silfvervoltameter, fys. Se Voltameter.

Silfveråldern, den näst äldsta af de hos Hesio-dos,
Ovidius m. fl. omnämnda fyra världsåldrarna;
det närmast guldåldern (se Latinska litteraturen,
sp. 1323) i inre värde stående utvecklingsskedet i ett
folks litteratur eller konst (jfr t. ex. Hebreiska
språket och litteraturen, sp. 166, och Latinska
litteraturen, sp. ^1325).

Silfverört, bot., namn på Potentilla anserina.

Silfåkra, socken i Malmöhus län, Torna härad. 2.027
har. 702 inv. (1915). S. bildar med Refvinge ett
pastorat i Lunds stift, Torna kontrakt.

8i-!-hedje. Se Hed j ra.

Silhet-fernissa. Se Semecarpus Anacar-d i u m.

Silhuett, en skuggbild af en människa eller ett
annat föremål. Dylika skuggporträtt förekommo mycket
allmänt på 1700- och 1800-talen före fotografiens
uppkomst (se bilder i art. K e x e l, K o-newka
och Kraus). De klipptes oftast i svart papper,
hvarefter bilden uppklistrades på en ljus bakgrund
(jfr Psaligrafi). Namnet upptogs efter franske
finansministern Étienne de Silhou-ette (d. 1767), som
gjorde sig illa omtyckt och hånades och förlöjligades
af tidens kvickhufvuden. Personer med ett obetydligt
utseende blefvo kallade "å la Silhouette", och så
öfvergick namnet till dessa skuggbilder. Konsten
att göra silhuetter of vas än i dag. Bland svenska
silhuettklippare var E. L j u n g h framstående. Bland
ypperliga silhuetttecknare märkes P. K o n e w k a
(se tig. sp. 507). - Ordet plägar äfven användas som
liktydigt med kontur, ett föremåls ytterlinjer. Man
talar t. ex. om ett bergs, ett träds, en byggnads
silhuett mot luften. Jfr C. Palm, "Silhuetter i
Nordiska museet" (i dess "Meddelanden" 1895-96),
och Corsey, "Die silhuette" (1899). - Silhuettera,
göra skuggbilder, konturteckningar. G-g N.

Silhyfer, bot. Se Silrör.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free