Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinclair ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
609
Sinclair
610
utsågs i stället till generalguvernör i Stralsund. Men
han misstroddes numera af alla partier och måste
redan i juni s. å. bege sig till sin nya post, då
mössorna fruktade hans närvaro i Stockholm under den
växande spänningen vid riksdagen. S., som förut främst
ledt hofpartiets opera-iioner och statskuppsplaner
och haft väsentlig del i partiets uppsving, kom
härigenom att alldeles stå utanför revolutionen i
aug. 1772. Med sin vanliga drift och skicklighet
egnade sig S. under de iöljande åren åt sitt nya
kall och arbetade i synnerhet på att upphjälpa det
förfallna försvarsväsendet i Pommern. Ombetrodd
därjämte med inspektion af amiralitetet, grep
han sig an med reformer inom sjöförvaltningen i
Karlskrona och tillbragte där någon del af hvarje
år. Småningom återförvärfvade han härigenom konungens
ynnest och hedrades i nov. 1774 med utnämning till
serafimerriddare och ett handbref, hvari Gustaf III
förklarade, att alla missförhållanden, som på senare
tiden rådt dem emellan, voro utplånade ur hans sinne.
3. KarlGideonS. (skref sig S i n k l a i r e),
brorson till S. l, f. 12 nov. 1730, d. l sept. 1803
på Gammelbo bruk i Västmanland, ingick i fransk
krigstjänst och deltog med utmärkelse i fälttågen i
västra Tyskland under Sjuåriga kriget samt avancerade
därunder till öfverste 1762. 1770-73 var S. lärare i
krigskonst för prins Maximilian, sedermera konung af
Bajern. Utnämnd af Gustaf III till öfverste i armén
1775 och chef för Björneborgs regemente 1778, lämnade
S. då franska tjänsten mot en årlig pension. Genom
sin långvariga tjänstgöring utomlands och grundliga
teoretiska studier hade S. förvärf vät erkänd
militärisk skicklighet och åtnjöt stort anseende. 1780
kallades han efter Fr. Posse till konungens förste
generaladjutant, i hvilken egenskap han jämte Toll
under den närmast följande tiden var den egentlige
ledaren af reformerna vid krigsmakten till lands. Hans
första betydande verk var 1781 års reglemente för
infanteriet. S. å. blef S. äfven chef för artilleriet,
i hvilken dittills försummade del af försvarsväsendet
han snart införde en bättre ordning. 1784 utnämndes
han till generalfälttyg-mästare, hvilken befattning
han nedlade 1791, 1790 till generallöjtnant och 1799
till general af infanteriet. Som generaladjutant
umgicks S. med stora reformplaner; särskildt
påyrkade han strängare disciplin, rättvisare
befordringsgrundsatser och högre militärisk utbildning
hos den svenska officerskåren, men ansåg sig i detta
fall icke ega det stöd hos Gustaf III, som han behof
de. I efterlämnade skrifter, "mémoires intéressants",
rörande ryska kriget 1788 samt "notes et anecdotes"
ang. Gustaf III, framträder äfven en stark afvoghet
mot konungen. I "Tankar öfver Sveriges nu varande
krigsmakt till lands" (1799) framlägger S. sin
Tryckt den 5/i2 16
mening rörande det svenska militärväsendets
brister och uttalar en skarp förkastelsedom öfver
indelningsverket som "antimilitäriskt". Samtliga dessa
skrifter finnas numera i Eriksbergs arkiv. Därjämte
författade S. flera krigsvetenskapliga arbeten och
vidlyftiga anteckningar rörande de franska fälttåg,
i hvilka han deltagit. 1-3. L. S.
Sinclair [si^kläe], gammal skotsk adelsätt af
anglonormandiskt ursprung, hvilken i Skottland
omtalas först på 1100-talet, då en William de Sancto
Claro 1. Saint-Clair (så skrefs urspr, namnet) af
David I erhöll baroniet Rosslyn. En hans ättling,
sir William S., var på 1280-talet högt betrodd i
skotske konungen Alexander IIIis tjänst, anslöt
sig under tronstriderna efter dennes död till John
Baliols anhängare, var därefter en bland de ledande i
skottarnas motstånd mot engelske konungen Edvard I,
tillfångatogs af engelsmännen i slaget vid Dunbar
1296 och frigafs 1303. Hans äldste son, sir Henry S.,
d. 1330, var förtrogen vän och medhjälpare åt konung
Robert Bruce, och denne sir Henry S:s son sir William
S., dödad 1330 af morer i Spanien på en färd till
Heliga landet med Robert Bruces hjärta, var gift med
Isabella, dotter och arftagerska till Malise, jarl
af Stretheam, Caith-ness och Orkneyöarna. Deras son,
sir Henry S., d. omkr. 1400, vann 1379 norske konungen
Håkan VI:s erkännande som jarl af Orkneyöarna, företog
1391 jämte den veneziauske sjöfaranden Nicolo Zeno
ett eröfringståg till Färöarna samt därefter med
dennes broder Antonio Zeno en upptäcktsfärd till
Grönland. Hans sonson William S., f. omkr. 1404,
d. 1480, erkändes 1434 som jarl af Orkneyöarna
under norska kronans öfverhöghet och var samtidigt
skotsk storamiral, blei 1454 Skottlands kansler och
erhöll 1455 skotsk peersvärdighet med titlarna lord
S. och earl af Caithness. Sedan Norges konung af
trädt Orkneyöarna till Skottland, afstod S. 1471
till skotska kronan sina rättigheter på öarna mot
vederlag i gods och penningar. Om släkten S. jfr
L. A. Morrison, "History of the S. family in Europé
and America" (Boston, 1896), och R. W. Saint-Clair,
"The Saint-Clairs of the Isles" (Auckland, 1898). Af
släktens skotska medlemmar i senare tid märkas
följande:
1. George S., 4:e earl af Caithness,
skotsk storman, f. på 1520-talet, d.
1582, var sträng katolik och ifrig anhängare
af Maria Stuart. Ehuru själf invecklad i mordet
på Darnley, presiderade S. vid rättegången mot
sin medbrottsling Bothwell. Han var af ett äfven
i dåtidens Skottland sällspordt vildt och grymt
skaplynne, gjorde sig skyldig till många våldsdåd
i sin laglösa hemtrakt och beskylldes t. o. m. för
att ha låtit en af sina söner omkomma genom törst
i fängelse.
2. George S., skotsk krigare, dödad 1612
vid Kringen i Norge. Se Skottertåget.
3. John S., 7:e lord S., skotsk politiker,
f. 1610, d. 1676, var under striderna mellan Karl
I och engelska parlamentet såsom presbyterian ifrig
anhängare af "the covenant", men slöt sig 1650 till
Karl II vid dennes försök att återeröfra sina kronor,
blef fången vid Worcester 1651 och hölls i fängelse
till restaurationen 1660; följande år blef
han skotsk rådsmedlem.
4. Sir John S., skotsk baronet,
25 b. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
