Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sinnesslö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans plan med värma af konung Henrik, som i
sin ortodoxa ifver ville tillegna sig äran och
fördelarna af att vara klostrets grundläggare. Han
skref genast (april 1407) till Vadstena och begärde,
att klosterfolk måtte öfversändas till England,
och Fitzhugh meddelade Vadstenamunkarna, att
konungen lofvat bli ordens beskyddare. Konungens
plan hann dock aldrig fullbordas, men den gick i
arf till hans son och efterträdare Henrik V, som
(1413–14) skref till Vadstena, att han låtit "från
första stenen" uppföra ett kloster till den heliga
Birgittas ära, och öfversände en af sina hofmän,
Nicolaus Pecche, för att till England föra en munk
och sex nunnor från Vadstena. Några munkar hade redan
förut öfversändts, men deras verksamhet hade blifvit
uppskjuten. Den plats konungen anslog bar namnet
Isleworth (Iscilworth) och var belägen i Middlesex,
i Londons stift. Vadstena kloster efterkom konungens
begäran, och vid pingsttiden 1415 öfversändes en
munk och fyra nunnor, tre noviser samt en präst. Då
från England klagades, att nunnorna ej ville, innan
klostret blifvit färdigt och invigdt, lyda de engelske
prästerna, tog moderklostret dem i försvar och lät
förstå, att "lärjungen icke är öfver sin mästare",
utan att man i England borde undergifvet mottaga den
nya klosterregeln. Konung Henrik V:s fundationsbref
är utfärdadt 3 mars 1415 och påfven Martin V:s
konfirmationsbulla 18 aug. 1418. Till "confessor
generalis" anmäldes hos påfven en benediktinmunk
vid namn William Aburwith och till abbedissa en
benediktinnunna, Mathilda Newton (i ett latinskt bref:
Neueyacion). Först 11 nov. 1425 inflyttade konventen
i sina nya bostäder; invigningen försiggick med
stor högtidlighet i närvaro af två ärkebiskopar,
sex biskopar och en mängd folk. Alltifrån första
början underhölls en förbindelse mellan moder-
och dotterklostret, som måste anses ganska liflig,
om man besinnar samfärdselns svårigheter. Det
var ock under en för orden kritisk tidpunkt, som
det nya klostret uppstått. Kyrkomötet i Konstanz
och än mer det i Basel hade mycket att anmärka mot
birgittinorden, och klostren uppmanade hvarandra att
med hjälp af landens härskare upprätthålla ordens
hotade bestånd. Det var den egendomliga stiftelsen af
dubbelkloster, som hade svårt att vinna bifall i Rom,
men påtryckningarna från England och Sverige gjorde
sig till slut gällande. – Många voro de gåfvor, som
växlades mellan klostren; S. synes tidigt ha varit i
besittning af ett stort bibliotek. 1473 öfversändes
från Vadstena berättelserna om Katarinas, Birgittas
dotters, underverk med begäran om penninghjälp för
genomdrifvande af hennes kanonisation. Man önskade
dock först få närmare redogörelser för att så mycket
bättre kunna uppväcka folkets vördnad. Målarkonsten
stod högre i S. än i Vadstena, hvarför den ock där
af Vadstenamunkar någon gång inhämtades. Klostrets
upphäfvande står tillsammans med "nunnans af Kent",
Elisabeth Bartons, öde (se Barton, Elisabeth). Hon,
som ådragit sig Henrik VIII:s vrede, då hon
ville hindra hans förmälning med Anna Boleyn, hade
förvärfvat sig rykte som sierska under inflytande af
hel. Birgittas uppenbarelser och synes ha vunnit skydd
af klostret i S. Konungen lät därför utrymma klostret
och bemäktigade sig dess byggnader. 1541 användes
detta kloster till Katarina Howards
fängelse. Jfr Brentford.
C. S-e.*
Sionismen (<sp>Zionismen</Sp>), en i slutet af
1800-talet organiserad rörelse i syfte att i
Palestina, på nationell-autonom grundval, under
turkisk öfverhöghet, främja en kolonisation i stor
stil af de östeuropeiske judar, "som ej kunna eller
vilja assimileras", utan måste emigrera. Kärnpunkten
i den på första kongressen i Basel (1897) skapade
sionistiska organisationens program (det
s. k. "Basel-programmet") lyder: "Sionismen söker
bereda det judiska folket et rättsligt tryggadt hem
i Palestina". Redan dessförinnan hade gjorts flera
enstaka teoretiska och praktiska försök i dylik
riktning. Nämnas må Moses Hess "Rom und Jerusalem"
(1862), Pinskers "Autoemancipation" (1881), stiftandet
af en central för judisk kolonisation i Palestina
på konferensen i Kattowitz 1884, upprättandet af
ett 20-tal judiska åkerbrukskolonier i Palestina
1880–95 med tillhjälp af sionistföreningar i
Ryssland och understöd af baron Edmond de Rothschild
i Paris. Emellertid fick den nya organisationen sin
egentliga utgångspunkt i boken "Der judenstaat"
(förf. i Paris 1895) af skriftställaren Theodor
Herzl (f 1860, d. 1904) i Wien. I denna publikation
ådagalägger nämligen författaren – under omedelbart
intryck af antidreyfusardernas judefientliga excesser
– nödvändigheten och möjligheten af judefrågans
lösning i de länder, där judarna förföljas,
genom kolonisation i stor stil. Organisationens
grundläggning och fullföljande egde rum 1897–1913
på elfva interterritoriella kongresser (i Basel,
London, Haag, Hamburg och Wien). Samma organisation
omfattar 200,000 medlemmar, förpliktade att erlägga en
årsafgift ("schekel") och fördelade i 22 territoriella
landsiöreningar, och förfogar öfver 70 pressorgan
(bl. a. Skandinaviska Sionistförbundets veckoskrift,
på judisk jargong med hebreiska bokstäfver,
utg. först i Köpenhamn, men sedan 1907 i Stockholm)
på 16 språk. Ledningen utöfvas af ett verkställande
utskott med säte i Berlin (årsbudgeten upptar
omkr. 1/4 mill. mk). Finansiella institutioner
äro den 1899 i London grundlagda Jewish colonial
trust (med ett kapital af 6 mill. mk) och den 1901
stiftade Jüdischer nationalfonds (för jordförvärf
i Palestina; med en totalförmögenhet f. n. af 4
mill. mk) äfvensom Anglo-Palestine company i Jafa
och London med filialer i Jerusalem, Hebron, Beirut,
Haifa och Safed. Sionismens rent kulturella arbete
(den s. k. "kultursionismen" med Achad-Haam som
främste målsman) går ut på att stärka judarnas
rasmedvetande genom djupare kännedom om judendomen
och hebreiskan. Fördenskull underhålles särskildt
en rad skolor i Palestina, där hebreiskan de
sista åren blifvit allmänt umgängesspråk. Litt.:
Sionistkongressernas stenografiska protokoll
1897–1913; "Das zionistische ABC-buch"
(Charlottenburg, 1908); veckoskriften "Die welt"
(Wien, Köln och Berlin 1897–1914); Herzls sionistiska
skrifter (Berlin, 1905); Max Nordaus sionistiska
skrifter (1909), och Achad-Haam, "Am scheidewege"
(2 bd, ty. öfv., 1911–16).
Själfva namnet "sionism" ("zionism"), första gången
litterärt användt 1893 af Nathan Birnbaum (se hans
"Ausgewählte schriften zur jüdischen frage", 2 bd,
Czernowitz, 1910), är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
