- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
873-874

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaldynge ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

873

Skallö skans-Skampall

874

Lundby, Göteborgs stift, Domprosteriets norra
kontrakt.

Skallö skans, på en holme i Kalmarsund midt i norra
inloppet till Kalmar, byggdes 1679 och bestod af
en liten redutt och ett épaulement. S. underhölls
in på 1680-talet, men lämnades sedan att förfalla.
L. W:sonM.

Skälmar. Se Skaklar.

Skalmeja (fr. chalumeau, af lat. caflamus, rör),
urgammalt folkligt träblåsinstrument, oboens
föregångare (se Oboe), anses ha fordom användts i
svenska fältmusiken, men kommit ur bruk efter Karl
XII:s död. Skalmeja är äfven benämning på det lägsta
registret hos klarinetten (se Klarinett, sp. 212)
och på den melodiförande stämman i säckpipan samt på
en äldre orgelstämma (4- eller 8-fots tungstämma).
A. L.*

Skalp. S-> S k al p era.

Skalpassage, mus. Se Passage 3.

Skalpasta, farm. med., en pasta, som anbringas
på huden mot finnar och vissa andra hudåkommor
för att framkalla ett afflagrande (afskalning)
af ytterhuden. Den mest använda skalpastan är
an-gifven af hudläkaren Lassar och består af
beta-naftol 10 dlr, fälldt svafvel 40-50 dlr,
gult vaselin 1. lanolin 25 dlr och kalitvål(såpa)
25 dlr. Alkalit i såpan öfverför svaflet till
svafvelalkali, hvilket jämte betanaftolen uppluckrar
det ytliga hudlagret och bringar detta att flagra af.
C. G. S.

Skalpe’ll (lat. scalpe’llum, af sca’lpere, inskära),
ett slags knif, som begagnas vid kirurgiska
operationer eller .anatomiska dissektioner.

Skalpera, lösskära och lösslita hufvudsvålen med därå
befintligt hår, skalp (af eng. scalp}. Skalpering
förekommer hos Nord-Amerikas indianer, särskildt
hos stammar ö. om Klippbergen, och hos vissa
stammar i Syd-Amerika samt förekom hos galler,
västgöter, franker, angelsaxer, malajer, judar
(2 Makk. 7: 7.), afrikanska negrer och särskildt
hos skyterna. (Efter de sistnämnde kallade grekerna
skalpera aposkytht’zeln.) Skalperingen hos skyterna
liknade enligt Herodotos’ beskrifning fullständigt
den af de nutida indianerna utöfvade. Skalperingen,
som användes på sårade eller dödade fiender, tillgick
sålunda. Segrare fattade tag i den besegrades s. k. s
k a l p l o c k, den långa hårtofsen midt öfver
hjässan, spände därigenom hufvudsvålen, skar, med knif
eller yxa, i ett eller flera snitt kring hufvudet
genom den spända svalen intill benet samt afryckte
slutligen svalen med ett raskt tag. Skalpen var en
segerns trofé, t. o. m. den mest värdefulla. Under
färder och krigståg bar segraren den torkade trofén
vid sitt bälte, och då han var hemma, hängde skalperna
i hans bostad eller utanför denna på en påle. Skalpen
står symboliskt för hufvudet. Det är alltså hufvud
jakt, som utvecklingshistoriskt ligger till grund för
skalperandets sedvänja. De folk, som utöfvat eller
utöfva skalpering, måste alltså tidigare ha varit
hufvud jägare (se H u f v u d j a k t). Skalperingen
i Amerika urartade småningom till att praktiseras
ej blott mot krigare, utan äfven mot kvinnor och
barn. Och denna stympning utöfvades väsentligen
mot hvita och på föranstaltande af hvita folk. Ännu
1764 utfärdade nämligen Pennsylvanien sin senaste
"Prislista för skalper". I Canada hade fransmännen
äfvenledes infört premier (mot 1700-

talets slut) för skalper, som togos från deras hvita
grannar, utan hänsyn till ålder eller kön. De, som
skalperats lefvande, beskrifva akten som förfärligt
smärtsam, och ytterst sällan har efter skalpering
lifvet kunnat räddas. Se Friederici, "Scalpie-ren
und ähnliche kriegsgebräuche in Amerika" (1906).
G.B-n.

Skalplocken. Se Sk alp er a.

Skalsfjället 1. Skarsfjället, fjällparti i
Västra Härjedalen, vid norska gränsen, s. om
He-lagsfjället. 1,593 m.

Skalunda, socken i Skaraborgs län, Kållands
härad. 1,013 har. 256 inv. (1915). Annex till Kackeby,
Skara stift, Kållands kontrakt.

Skalvingar, zool. Se E l y t r o n.

Skalära fält (af skala, se d. o.), fys. Se F ä 112.

Skama’ndros (nu Men der e), liten flod på slätten
vid Tröja, upprinner på berget Ida (nu K a s dag)
och faller ut i Hellesponten vid udden Sigeion. I
förhållande till sin längd är S. mycket djup och
bred samt för under vintern en stor vattenmassa,
hvaremot den om sommaren nästan saknar vatten. Den har
blifvit berömd genom Homeros’ Iliad, där dess namn
ofta förekommer. Sedan forntiden har S. flera gånger
förändrat sitt nedre lopp i västlig riktning. Den
upptar fr. h. Thymbrios (nu Kemar-su) och Simoeis (nu
Dumbrek-tschai), hvilken förr hade en själfständig
mynning, men senare förenat sig med S. Mellan
S. och Simoeis ligger ruinkullen H i s a r l i k,
det forna Tröja.

Skamfila, sjöv., genom gnidning nöta eller slita
någonting. Vid fartygets rörelser uppstår ständigt
skamfilning å tåg m. m., som ligga emot hvarandra
eller mot något hårdt föremål, hvarför man på sådana
ställen pålägger en klädsel af gammal segelduk, garn,
mattor e. d. Jfr Slabba. R. N.*

Skamlingsbanke, en 113 m. hög backe, s. om
Koldingfjord, 7 km. från Kolding, i den del af
Slesvig, som vid provinsens af trädande införlifvades
med Jylland. På S. hölls 1843-47 hvarje år vW
sommartiden och fortfarande ett par gånger senare
en stor folkfest, där de danske nordslesvigarna
samlades tillika med landsmän från konungariket
(inalles 7-10 tusen) för att stärka sina nationella
förhoppningar och sina minnen. 1863 restes där
en 15 m. hög granitpelare med namn på aderton
slesvigska patrioter; den sprängdes i mars 1864 af
preussarna, men restes åter 1866. År 1884 restes där
af danska och svenska folkhögskolemän en minnessten
öfver N. F. S. Grundtvig, och senare ha liknande
minnesmärken uppförts öfver L. Skau, Re-genburg och
Mörk-Hansen. 1902 uppsattes en talarstol af granit,
och flera folkmöten ha senare egt rum. - Se K. Hede,
"Höjskamling eller Skam-lingsbankens historie" (1882).
E. Ebg.

Skammonin, farm. Se Scammonium.

Skampall, Pliktpall, en i kyrkan anbringad upphöjning,
hvarpå den, som dömts till dödsstraff, men benådats,
äfvensom den, som ådragit sig straff för tjufnads-
eller otuktsbrott m. m. och i samband därmed
ålagts uppenbar kyrkoplikt (se d. o.), hade att
stå under högmässan en eller flera söndagar å rad
(Kyrkolagen, kap. 9, och k. br. 20 dec. 1737 samt
k. förklar. 23 mars 1807, 43 p.). Användningen
förekommer ej vidare, sedan alla skamstraff
af detta slag afskaffades 1855. Jfr Skampåle.
V. A-t.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0461.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free