- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
879-880

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaldynge ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

879

Skandinavism

ordf. var H. N. Clausen, det omfattade en mycket
stor del af Danmarks andliga krafter och verkade
genom föredrag, småskrifter och samkväm för att
stärka idén om Nordens enhet samt upplöstes 1856.
U. Ebg.

Skandinavism kallas den rörelse, som, med sitt
ursprung i de tre nordiska folkens stamfrändskap,
i midten af 1800-talet starkt påverkade Sveriges,
Norges och Danmarks politik och sedermera under
olika former sökt föra dem närmare hvarandra
i kulturellt och borgerligt hänseende. Den
första väckelsen kom redan på 1700-talet från de
vetenskapliga och litterära kretsarna i Danmark,
men det skedde under inflytande af detta århundrades
världs-borgerlighet. Det agg, som så länge fjärmat
de nordiska folken från hvarandra, började inom de
litterära kretsarna råka i förgätenhet: de nordiska
folken borde i stället känna sig som bröder. Kedan
1761 hördes en enstaka dansk stämma tala för en
varaktig vänskap mellan svenskar och danskar,
och Gustaf III:s bekanta besök i Köpenhamn 1787
hälsades med en artikel i tidskr. "Minerva", där det
talades om, hvilken glädje enhvar skandinav måste
känna öfver att se de tre folken vänskapligt vandra
hand i hand. Ordet skandinav bragtes på detta sätt
småningom in i språket. Ett par år senare, 1792, höll
danske professorn Sneedorff i Nordiska sällskapet i
London ett föredrag om vikten af "de tre nordiska
rikenas förening". Skandinavisk literatur-selskab
(se d. o.) bildades 1796 i Köpenhamn och utgaf under
en följd af år en tidskrift, "Skandinavisk museum",
som var afsedd att främja de litterära förbindelserna
mellan de båda folken, men efter en tämligen kort
tid upphörde att bjuda på några svenska bidrag. Från
Sverige förspordes en och annan tillmöteskommando
röst, t. ex. Franzéns; man började fästa uppmärksamhet
vid den danska litteraturen, men det hela var ännu
så länge af mycket ringa betydelse. Regeringarnas
politik växlade under tiden från förbund (de väpnade
neutraliteterna) till krig. Danmark angrep sålunda
Sverige på Na-poleons befallning 1808, och Gustaf
IV Adolf umgicks stundom med planer på Norges eller
Själlands eröfring. Under sådana förhållanden var det
ej att undra på, att Fredrik VI:s tronföljdsplaner
i Sverige 1809 och 1810 misslyckades, och Norges
lösryckande från Danmark och förening med Sverige
1814 verkade snarast i antiskandinavisk riktning. Det
börjande 1800-talets litterära förbindelser blefvo
betydelsefullare. Både danska och svenska skalder
möttes på den fornnordiska kulturens gemensamma
mark, och Tegnérs hälsning till öhlenschläger vid
promotionen i Lund 1829 fick ön viss symbolisk
betydelse, att söndringens tid i andens värld var
förbi. Professorer och studenter vid Köpenhamns
och Lunds universitet började gästa hvarandra och
samfärdseln underlättades, sedan ångbåtsförbindelse
med Malmö öppnats 182S 1839 gästades Köpenhamn af ett
stort antal studenter från Lund, som tömde skålar
för den "nordiska treenigheten"; s. å. började den
entusiastiske skandinaven Fr. Barfod utgifningen af
en nordisk tidskrift "Brage og Idun", och det första
skandinaviska naturforskar-mötet hölls i Göteborg
1839. Det hade så godt som uteslutande varit fråga om
litterära, vetenskapliga eller privata förbindelser,
och att Karl Johan ej ville veta af någon politisk
skandinavism, visade

Wetterstedts cirkulärdepesch 1837 till de svenska
beskickningarna med varningar mot hvarje försök att
störa den dåvarande sakernas ordning i Nordens tre
riken. Att skandinavismen med tiden fick en politisk
färg, berodde på förhållanden i Danmark. Redan mot
slutet af 1830-talet hade där en liberal opposition
framträdt mot det rådande enväldet, och samtidigt
började man intressera sig för det danska språket
i Slesvig och eftersträfva en närmare anslutning af
den ursprungligen danska provinsen till Danmark. De
liberale uppträdde som "national-liberala" under
ledning af Orla Lehmann, Karl Ploug m. fi. och fingo
särskildt i tidningen "Fsedre-landet" ett organ. Men
för dessa sträfvanden ansåg man sig behöfva sympatier
och stöd hos de andra nordiska folken, framför allt i
Sverige, och Danmarks enhet ända till floden Eider
började snart framställas som en Skandinaviens
gemensamma angelägenhet. Dessa sträfvanden, de
liberala, liksom de "nationalliberala", möttes
med sympati af den studerande ungdomen i Sverige,
efter hand äfven i Norge, och studentmötena (se
d. o.) blefvo ett medel att främja saken. Det
blef studentskandinavismens tid. Vid ett besök af
Lundastudenter i Köpenhamn 1842 höll Fr. Barfod
tal för Nordens enhet och Nordens frihet, och 1843
skedde det första stora studenttåget från Köpenhamn
och Lund till Uppsala under många tal: den strid,
som utkämpades för danskheten i landet mellan Eider
och Kongeaa, angick äfven Sverige, hette det i ett
tal af Ploug i Kalmar, och han kräfde Sveriges hjälp,
när det gällde. Regeringarna visade sig bekymrade;
om Karl Johans afvisande hållning till en skandinavisk
rörelse är redan taladt; men äfven Oskar I ställde sig
i början reserverad, och ett 1844 beramadt studentmöte
i Köpenhamn inställdes på hans önskan. 1845 kom dock
ett studentmöte i Köpenhamn verkligen till stånd,
i hvilket äfven norrmän deltogo, och entusiasmen
steg till sin höjdpunkt. I Köpenhamn hade under vissa
svårigheter ett Skandinavisk selskab (se d. o.) 1843
bildats, och dess ledare uppträdde nu, studenterna
mottogos med hänförelse af Köpenhamns befolkning,
och på en fest i Ridehuset höll Orla Lehmann ett
tändande tal. Han tog till sist den samlade ungdomens
heliga löfte om ’’ett obrottsligt fostbrödralag" till
det gemensamma fäderneslandets, det härliga Nordens,
bästa, att för denna sak "sätta i pant sin mandoms
ära och sin själafred". Talet föranledde ett åtal,
som dock slutade med frikännande, och åtalet bidrog
endast att förstärka dess intryck. Studentungdomen
hade erkänt Sveriges och Norges förpliktelse att
vid Danmarks sida kämpa för Slesvigs bevarande åt
den skandinaviska Norden, men från Norge hördes
därjämte motsägelser, och en hel litteratur af
tidningsartiklar och broschyrer växte upp efter
hand. Det var från denna tid, som den svenske
publicisten 0. P. Sturzen-Becker under mer än
två årtionden i Hälsingborg eller Köpenhamn åt
skandinavismens sak egnade ett hängifvet intresse.

Stunden att infria löftena från 1845 inbröt
snart. Sedan Danmarks nye konung Fredrik VII, efter
någon tvekan, beträffande Slesvig upptagit de danske
nationalliberalernas program samt lofvat Danmark
en ny författning, utbröt ett uppror i Slesvig och
Holstein, som snart understöddes af det revolutionära
parlamentet i Frankfurt am Main samt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:05 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfce/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free