Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skiðarima ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
981
Skiöarima-Skidlöpning
982
som bred (ordn. Siliculosce). Skiljeväggen kan stå
mellan skidans sidokanter och blir då kallad bred,
eller mellan skidans platta sidor och blir i så fall
smal. Skidan kan vara nötlik, d. v. s. kort och rund
samt affallande oöppnad (Nucamentacece), såsom hos
Buntas, eller en ledskida (Lomentacece), som afdelar
sig med tvärväggar, så att hvarje afdelning bildar
mer eller mindre ett helt för sig, som vid mognaden
lossnar från de andra, såsom hos Raphanus Raphanistrum
L. - I dagligt tal menas med skidfrukter baljorna af
våra ärter och bönor. - 2. (Vanligare balja) Krigsv.,
fodralet till hugg- och stötvapen (sabel, värja,
dolk). Ett sådant fodral är af metall eller läder. -
3. Se Skidlöpning. 1. (G. L-m.) 2. H. W. W.*
Skiöarima, medelisländskt skämtkväde från omkr. 1400,
troligen författadt af Sigurd fostre (se d. o.). Dess
hjälte är den fräcke och tilltagsne tiggaren Skide,
en, efter hvad det tycks, historisk personlighet från
1100-talet. Historiskt är också, att han 1195 haft
en märklig dröm, och det är denna, som Skiöarima
skildrar. Skide drömmer, att Oden sänder Tor efter
honom för att stifta fred mellan konungarna Hogne
och Heden, emedan dessas evin-nerliga strid om den
förres dotter Hild den smärta hotar att ödelägga
hela Valhall. Förlikningen mellan de båda konungarna
åstadkommes sålunda, att Skide helt enkelt själf
väljer Hild till maka; och hon är genast villig. Men
då han icke kan låta bli att gång på gång i åsarnas
krets nämna Guds namn och slutligen gör korstecknet,
slår honom Heimdal i vredesmod ett kraftigt slag
på truten med själfva Gjallarhornet. Somliga af
ein-herjarna ställa sig emellertid på Skides sida,
under det att andra äro emot honom; och nu utbryter
en ursinnig strid, där de otroligaste hjältedåd
utföras, ej minst af den ömklige tiggaren själf,
tills ändtligen Sigurd Fafnesbane vräker honom
på dörren - och han vaknar öm och mörbultad i en
bondgård på Island. Karakteristiken af den krypande,
snikne och oförskämde tiggaren är rent dråplig, och
hela kvädet flödar af en saftig, drastisk humor. Det
är utgifvet af K. Maurer (1869), af G. Vigfusson i
"Corpus poeticum boreale" (1883) och af Th. Wisén
i "Carmina Norroena" (1886) och är mycket fritt
öfversatt till svenska af A. U. Bååth ("Kvädet om
Skide", 1895). E. N-K.
Skidbladner, nord. myt., ett skepp, förfärdigadt
af dvärgarna Broek och Sindre, söner af Ivalde, och
föräradt åt guden Frej (se L o k e, sp. 1002). Det
är så stort, att alla åsarna med vapen och rustning
kunna vara där ombord, och har alltid medvind,
hvarthelst man styr kosan. Det är gjordt af så
många delar och med så mycken konst, att man kan
hopveckla det som ett kläde och bära det i sin pung.
Th. W.»
Skidfrukt, löt. Se Skida 1.
Skidgudinnan. Se S k a d e.
Skidkälke. Se Skidlöpning, sp. 988.
Skidkörning. Se Skidlöpning, sp. 988.
Skidlöpning är framglidning öfver snö medelst under
fötterna anbringade skidor. På hvilken tid och hos
hvilket folk skidan först kommit i bruk, kan ej med
säkerhet afgöras. Sannolikt är dock, att den utgör
en utveckling af snöskon, från hvilken den skiljer
sig därigenom, att den möjliggör glidning, under det
att snöskon tillåter endast gång
i vanlig mening. Snöskon l. trugan (fig. 1 o. 2)
är nämligen flätad af läderremmar e. d. mellan böjda
vidjor i ändamål endast att åstadkomma en tillräckligt
stor bäryta, under det att skidan är förfärdigad af
trä, stundom på undersidan beklädt med skinn. Bruket
af skidor är så gammalt, att litteraturen ej
kan ge upplysning om, hur långt tillbaka i tiden
kunskapen i skidlöpning funnits. Man har dock med
den jämförande språkforskningens hjälp sökt utforska
skidans ursprung. Härvid har man funnit, att finska
folkstammar vid Östersjön och tungusiska folkstammar
vid Stilla hafvet använda likartad benämning på
skidan, hvaraf man dragit den slutsatsen, att skidans
ursprungliga hemort vore att söka i Asiens inre
högslätter någonstädes i trakterna kring Altaibergen
och Baikalsjön. Skidan har gifvetvis liksom snöskon
uppkommit ur nödvändigheten för folk, som varit
bosatta i trakter, där djup och lös snö under längre
tid af året lagt hinder i vägen för samfärdseln,
att skaffa något redskap, som möjliggjorde färd
öfver vidder med djup snö (jfr fig. 3). Säkert är,
att snöskor eller mer eller mindre utvecklade skidor
användts redan långt tillbaka i forntiden. Strabon
förtäljer vid tiden för Kristi födelse, att bebyggarna
på Kaukasus’ sluttningar vid färd i snön bundo
plattor af ogarfvadt oxläder under sina fötter och
att invånarna i Armenien använde runda träskifvor för
samma ändamål (jfr fig. 4). Hvad Skandinavien och
Finland beträffar, kan man dock redan genom guda-
och hjältesagorna spåra skidlöpningens förekomst
sedan urminnes tider. Skade är sålunda skidlöpningens
gudinna, och det förtäljes, att det var hennes största
nöje att löpa på skidor och fälla villebråd med sina
pilar. Uller nämnes som skidguden, och det berättas,
att hans skidor kunde användas likaväl på vatten som
i snö. Han begagnade dem äfven som sköld, hvilket
tyder på, att de forntida nordbornas skidor voro
synnerligen breda. Lapparna benämnas redan af den
grekiske historieskrifvaren Prokopios, som lefde på
500-talet, såsom "skridfinnar", en benämning, som
uppkommit på grund af deras af ålder kända skicklighet
i skidlöpning. Ur Olaus Magnus’ arbete (1555) om
nordbornas lif och lefverne kan man också inhämta
åtskilliga upplysningar om skidlöpningens utbredning
i Skandinavien på den tiden. Där finnas äfven
skidlöpare afbildade (fig. 5), men träsnitten bära
tydligt vittnesbörd om, att tecknaren själf aldrig
sett skidor i bruk, utan synbarligen endast utfört
bilderna efter anvisning af Olaus Magnus. Bruket
af skidor kan historiskt sedt begränsas till norra
Europa och Asien. I Nord-Amerika har tidigare endast
snöskon varit känd, och skidlöpning har införts
först genom inflyttade européer. För militärt
ändamål har skidan länge varit använd. Redan Olaus
Magnus omtalar skidlöpartruppers insats i krig,
och Karl Knutsson såväl som Gustaf Vasa upprättade
skidlöparkårer. Finnarna försvarade sig ofta med
stor framgång vintertid redan på 1500-talet mot
ryska infall genom upprättandet af skidlöparkårer,
hvarvid några hundra man genom sin rörlighet kunde
hålla hela arméer stången. Vid de svenska krigen i
Östersjöprovinserna uppsattes äfven skidlöparkårer. Om
skidlöpningens användning i krigstjänst i Norge,
Sverige och andra länder se vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
