Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skymningsfjärilar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guldringar. Gripar och sfinxer äro vanliga motiv på
guldföremålen. Kvinnan bar ett gyllene diadem och
f. ö. en mängd guldsmycken. Särdeles värdefull
var en hos henne anbragt vas af elektron med
reliefbilder af väpnade skyter (se fig. 15 å pl. III
till art. Ryssland, Förhistorisk tid). Vasen liknar
den ofvannämnda från Voronesj. Många andra kärl af
brons och silfver anträffades i grafven samt vidare
elfenbensrester af en grafkista med de vackraste
grekiska ingraverade teckningar, som äro kända. Man
ser exempelvis Paris’ dom, rofvet af Leukippos’
döttrar och äfven skytiska jaktscener. I alldeles
öfvervägande grad innehöll grafven föremål af grekisk
tillverkning, afsedda för den skytiska marknaden. I
några högar i Kubandalen ha iakttagits väldiga
hästoffer. En hög vid Kostromskaja innehöll 22
hästskelett, en annan vid floden Ul omkr. 400. Många
enklare skytiska grafvar äro kända från guv. Kiev. Den
skytiska kulturen eger otvifvelaktigt ett visst
samband med den sibiriska bronsålderskulturen
kring Jenisej, men detta förhållande är ännu ej
klarlagdt. Likaså torde resterna af skytisk kultur ha
öfvat inflytande på folkvandringstidens germanfolk,
och ännu fram på 800-talet e. Kr. gjorde sig på
silfverkärl, funna i rysk jord, nedärfda skytiska
motiv gällande. Från helleniskt område inträngde
tidigt motiv till skyternas land. Därför finnas
där också efterbildningar af arkaisk grekisk
konst. Likaså öfvade assyrisk konst tidigt ett
visst inflytande. Utmärkande för skytisk konst är
användningen af djurmotiv och djurornament. Man finner
lejon, renar, bockar, harar, roffåglar, mera sällan
hästar. Muskulaturen är stundom angifven med en volut
eller en S-kurva. Stundom smyckas djurfigurens yta med
andra smärre djurbilder. Med människomotiv lyckades
skyterna sämre. Skytisk keramik har påträffats, gjord
för hand. De bästa lerkärlen importerades dock från
grekiskt område, mestadels rödfiguriga. Skyterna voro
ett folk, som delvis färdades och lefde i vagn eller
på hästryggen. En föreställning om deras klumpiga,
fyrhjuliga vagnar, liknande en nutida zigenarvagn,
erhåller man genom de små leksaksvagnar af lera,
som hittats i grafvar vid Kertj.
Litt.: Tolstoj och Kondakov, "Russkija drevnosti"
(6 dlr, 1888–89; d. I–III utg. i fransk öfv. af
S. Reinach: "Antiquités de la Russie méridionale",
1891), och Ellis H. Minns, "Scythians and greeks" (1913).
T. J. A.
Skytien. Se Skyter.
Skytiska språken, de språk, som talades af
skyterna (se d. o.), äro ännu fullkomligt okända. De
rester, som finnas däraf, äro endast nomina propria
i grekisk eller latinsk form. Af detta högst
ovissa material ha Miillenhoff och andra velat
draga den slutsatsen, att dessa språk skulle vara
eranska. Enligt andra tillhörde de skytiska språken
den uralaltaiska språkstammen, hvarför några, mest
engelska, språkforskare nyttja benämningen "skytiska
språk", liktydande med uralaltaiska eller turanska.
H. A. (D. M.)
Skytnings-stue, no. Se Bergen, sp. 1441.
Skytopolis, grek. Se Bet-Sean.
Skytt, gammalt namn på eldvapen.
Skyttaback, sjöv., ett under medeltiden i Norden
förekommande mindre slags krigsfartyg om
80 lästers dräktighet,
bemannadt med omkr. 30 man.
R. N.*
Skyttar, krigsv., kallas vanligen det manskap vid
infanteriet, som utför striden i spridd ordning (se
d. o.), och med skyttelinje betecknas den af nämnda
skyttar bildade linjen. Denna kallades förr öppen,
då två eller tre steg af fronten anslogos för hvarje
skytt, samt sluten l. anryckt, då skyttarna hade mycket små
mellanrum mellan hvarandra. Numera göres
skyttelinjen mycket öppen eller gles under
förflyttning under fientlig eld, då flera sådana
glesa skyttelinjer kunna följa efter hvarandra för
att sammansluta, när eld skall afges. Till följd
af den betydelse eldstriden erhållit och den
spridda ordningens ofta återkommande användning
har skyttelinjen blifvit infanteriets viktigaste
och oftast förekommande strids-formering.
– Med skyttar betecknas stundom ett särskildt
slag af infanteri, som dock vanligen förekommer
under benämningen skarpskyttar (sed. o.).
C. O. N.
Skyttarnas dag, en dag, som, på kapten P. G. Sjövalls
initiativ och efter anordningar af föreningen
Skyttesakens vänner i Malmöhus län, rikets
flesta frivilliga skytteföreningar fr. o. m. 1913
firat för att väcka eller underhålla intresset
för den frivilliga skytterörelsen Dagen brukar
högtidlig-hållas medelst flaggning, parader,
täflings- och fältskjutningar, fosterländska tal och
föredrag, musik, sång och samkväm i olika former,
och genorn sparbössor, försäljning af skyttetecken
rn. m. insamlas därvid medel till skytterörelsen. Till
dagens kostnader bidraga vidare "understödjande
medlemmar" landet rundt med afgifter. Dagen har
firats 3 aug. (1913), 24 maj (1914), 6 juni (1915)
och 2 juli (1916) samt har nu fastställts till första
söndag i juli, som ej på grund af kyrklig högtid är
därtill olämplig.
Skytte. 1. Bot. Se Lophodermium.
– 2. Jaktv., äldre benämning på det slags jakt,
hvarvid villebrådet nedlägges medelst skott.
Skytte kom alltså att stå i motsats till fångst.
Då fångsten senare kom att spela en mera
underordnad roll, blef jakt liktydigt med skytte;
och man skiljer nu ofta på jakt (i inskränkt mening)
och fångst, medan benämningen skytte kommit ur bruk.
2. G. G.
Skytte, Martin, biskop, f. antagligen omkr. 1480,
d. 30 dec. 1550 i Åbo, tillhörde en frälseätt, som
redan på 1300-talet omtalas i finska handlingar. Sedan
han erhållit undervisning i Raumo skola och Åbo katedralskola,
inträdde han i dominikanklostret i Sigtuna. Sedermera företog
han en studieresa i utlandet, och efter återkomsten valdes
han 1522 till prior i nämnda kloster, hvarefter han 1524
genom konung Gustafs åtgörande utnämndes till
dominikanordens generalvikarie i Skandinavien. Hans
personliga egenskaper voro sådana, att Gustaf Vasa
kunde tro sig i honom finna den man han behöfde
vid besättandet af den ledig vordna biskopsstolen
i Åbo. Hela hans verksamhet vittnar nämligen om
en mild och eftergifvande karaktär. S. invigdes
12 jan. 1528 till biskop i Åbo. Han begärde icke
påfvens stadfästelse, men ansågs dock, emedan han
blifvit invigd enligt kanoniska former, berättigad
att fullgöra alla med biskopsämbetet förbundna
förrättningar. S. gaf vika för konungens reformatoriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
