Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slemhinna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordslesvigarna nu, att de ej hade någon verklig gemenskap
med de tyske slesvigarna, utan obetingadt tillhörde
danska folket. Vid freden i Prag 1866 gaf Preussen
(i § 5) Österrike löfte om, att de norra delarna
af S. efter fri omröstning skulle återges till
Danmark; men det visade sig snart, att löftet ej var
allvarligt menadt. Vid de 1868 mellan regeringarna
förda underhandlingarna uppställdes för Danmark
alldeles oantagliga villkor, och 1878 upphäfdes
t. o. m. själfva § 5 genom nytt aftal mellan
Preussen och Österrike. Däremot införlifvades hela
S. med Preussen och på samma gång med Nordtyska
förbandet, och i stor hast omdanades förvaltning
och lagskipning äfvensom kommunalförfattning,
skatteväsen och värnpliktsförhållanden efter
tyskt mönster. Eedan 1864 hade danska språket ånyo
uteslutits ur kyrka och skola i Mellan-S.; senare
trängdes det efter hand tillbaka äfven i Nord-S., där
alla danska skolor stängdes och 1889 undervisningen
i modersmålet inskränktes till några få veckotimmar
af hänsyn till religionsundervisningen. Äfven vid
förvaltning och lagskipning har sedan 1876 nyttjats
blott tyska. Under det att en stark utvandring
egde rum till Danmark eller Nord-Amerika (till 1885
omkr. 40,000 pers.), sökte tyska regeringen på alla
sätt främja invandring söderifrån, t. o. m. ända
upp till Kongeaa. Doss försök att förtyska själfva
Nord-S:s befolkning har dock haft blott ringa
framgång, oaktadt den med småsinnad stränghet
förföljt hvarje yttre vittnesbörd om nordslesvigarnas
danska sinnelag, särskildt deras sjungande af
danska sånger och bruk af danska nationalfärgerna
eller besök i Danmark. Tvärtom stärkte detta hårda
tryck just kärleken till modersmålet och eggade
lusten till motstånd, så att ej få afkomlingar
till de s. k. "hemmatyskarna" nu stå i de danska
leden. Oppositionen mot främlingsväldet har ledts af
flera välorganiserade föreningar (Vælgerforeningen,
Sprogforeningen m. fl.), som spridts öfver hela
Nord-S., och de danska tidningarna äro nu långt flera
än 1864 samt ha fått allt flera prenumeranter. En
mängd folkbibliotek och föredragsföreningar har
upprättats, och hundratals unga män ha sändts till de
danska folkhögskolorna för att bli fullt förtrogna
med dansk kultur och därigenom danas till framtida
ledare för sina landsmän. Trots myndigheternas sega
motstånd ha bildats flera frikyrkliga församlingar
("frimenigheder") med egna kyrkor och byggts
många stora församlingshus. 1909 stiftades äfven
en kreditförening för att motarbeta försäljning af
egendomar till regeringen. Nationalitetskampen har
sålunda förts med kraft och skicklighet och på fullt
lagligt vis, på alla områden. I landets östra del
talas ännu danska ända ned till Flensborgfjorden och i
den västra till Höjer. Midt i landet går språkgränsen
ännu något sydligare; däremot har själfva Flensborg
gått förloradt för danskheten i följd af stark
invandring söderifrån. Också ha valen till tyska
riksdagen och preussiska landtdagen trots allsköns
valtryck och andra konstgrepp ("valgeometri")
ända sedan 1867 ådagalagt danskt sinnelag till
språkgränsen, och om än röstantalet en följd af år
helt naturligt aftog på grund af utvandringen, har
dock danska partiet häfdat sin öfvervikt, på sista
tiden rent af med växande styrka. Hvarken preussiska
regeringens "mildare
kurs" under Caprivis ministertid 1890–94, då
tusentals "optanter" (se vidare Optant)
återupptogos som preussiska medborgare, eller
dess "fasta hand" under öfverpresident Köller 1898
ff. med många godtyckliga utvisningar och konstladt
"optantmakeri" har kunnat försvaga nordslesvigarnas
kärlek till moderlandet eller deras hopp om
återförening. Världskriget har bragt stor nöd och
sorg öfver Nord-S., som på främmande valplatser och
för en sak, som ej är dess egen, alltsedan 1914
måst offra omkr. 4,000 man, d. v. s. långt flera
än hela Danmark i 1864 års krig. – Litt.: Allen,
"Det danske sprogs historie i hertugdömmet S." (2
bd, 1857–58), A. D. Jörgensen, "40 fortællinger
af fædrelandets historie" (1882), "Haandbog i
det nordslesvigske spörgsmaals historie" (1901),
och Mackeprang, "Nordslesvig 1864–1909" (1910).
E. Ebg.
Slesvigska krigen. 1. Första slesvigska kriget
l. Slesvigska treårskriget kallas Danmarks krig
mot de slesvig-holsteinske upproriske och deras
tyska bundsförvanter, 1848–50. Det började med
striden vid Bov n. om Flensborg, där danska hären
under general Hedemann med Læssöe som stabschef
sprängde upprorshären under prinsen af Augustenborg,
9 april 1848. Därefter besattes Slesvig och
Eckernförde, men påsksöndagen 23 april nödgade den
framträngande preussisk-hannoverska hären, 19,000
man under Wrangel och Halkett, de 10,000 danskarna
genom slaget vid Slesvig att öfverge Dannevirke
och draga sig tillbaka till Als efter en liten
träffning vid Oversö, som arriärgardet utkämpade
24 april. Tyskarna höllo därefter hela Slesvig och
södra Jylland besatta till 25 maj, hvarunder danska
flottan blockerade de tyska hamnarna och uppbringade
de tyska handelsfartygen. 28 maj intog dansken Bülow
genom ett utfall från brohufvudet vid Alssundet
Dybbölhöjden (se vidare Dybböl) och trängde,
jämte Schleppegrell, rikstrupperna under Halkett
tillbaka från Nyböl; den förenade tyska härens
angrepp på den vunna ställningen tillbakaslogs 5
juni efter hårdnackad strid. 26 aug. slöts vapenhvila
i Malmö, och de 5,000 man svenska trupper, som i
juni hade besatt Fyn och därigenom gett danska hären
ett ryggstöd, återvände. Vapenstilleståndet, hvars
villkor groft kränktes från tysk sida, förde ej till
någon lösning, och 3 april 1849 började kriget på
nytt genom de danska truppernas framryckande både i
Sundeved och norra Slesvig. 5 april (skärtorsdagen)
blef linjeskeppet "Kristian VIII" förstördt och
fregatten "Gefion" tagen i en oklok strid mot
landbatterierna i Eckernfördefjorden, nästan utan
någon förlust för fienden, och en träffning 6 april
vid Ulderup i Sundeved hade inga följder. En ny
träffning på Dybbölhöjden 13 april skildrades af
tyskarna som en "Erstürmung der Düppeler schanzen",
emedan danskarna, efter att ha segrat, drogo sig
tillbaka till Als. 23 april blef den nye danske
generalbefälhafvaren Bülows angrepp på Kolding
tillbakaslaget af upprorshären under Bonin, och 7
maj trängde hela tyska hären under Prittwitz, 40,000
man stark, upp i Jylland. Denna här trängde danska
hufvudhären under Bülow tillbaka till Fredericia,
som inneslöts af Bonin, hvilket nödgade en flankkår
under O. Rye (7,000 man) till ett långt, mästerligt
utfördt återtåg till Aarhus och senare till Helgenæs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
