- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
351-352

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

–31

Solon

352

Solon igrek. 2ö/.on>), det forna Atens store
lagstiftare, f. omkr. 640 f. Kr., d. omkr. 559,
härstammade från nelidernas gamla konungahus. Sina
landsmäns tacksamhet och förtroende hade han
till-lälle vinna genom återeröfringen af Salamis
(hvilken dock af några förlägges till en senare
tidpunkt), igenom sin medverkan till Atens kraftiga
uppträ-lände i heliga kriget mot Krisa ise Heliga
krig) och genom det med bistånd af Epimenides
se d. o.) verkställda utplånandet af Kylonska
blod–kulden (se Kylon). Som arkont för året 594
f. Kr. fick han det svåra uppdraget att i egenskap
af lagstiftare med oinskränkt fullmakt nyordna hela
statsskicket. Den sedan gammalt gängse åsikten,
ätt den af S. införda statsförfattningen varit
en :’u!iständig nyskapelse, har icke obetydligt
redu-erats genom Aristoteles’ 1890 återfunna
skrift om Atens statsförfattning" (se Aristoteles,
sp. 1477). Det attiska samhället var sedan längre
tid tillbaka sönderslitet af svåra strider mellan det
Aristokratiska partiet 1. eupatriderna, hvilka tillika
T oro i besittning af nästan all jordegendom, och det
lägre folket, som saknade politiska rättigheter och
dessutom hölls i ekonomiskt beroende af eupatriderna,
på grund af de stränga skuldfordringslagar-ua, enligt
hvilka en gäldenär, som ej kunde tillfredsställa
sin fordringsegare, var som slaf hemfallen åt dennes
godtycke. För dessa djupt rotade missförhållanden,
hvilka Drakons lagstiftning synes mera ha tjänat
att fastställa än att afhjälpa, var S. kallad att
råda bot. Hans första åtgärd var att undanröja det
värsta ekonomiska eländet genom en -;kuldlindringslag
(seisachtheia, eg "skuldafskak-lirlng"). Om betydelsen
af denna lag ha redan un-ier forntiden ganska olika
meningar varit rådande, j det att somliga ha ansett,
att den inneburit ett iullständigt efterskänkande
af alla skulder, andra, att den blott afsett
ett underlättande af deras afbe-talning genom
sänkning af räntan och nedsättande ined 27 proc. af
myntfoten. Otvifvelaktigt är dock, att S. dels
påbjudit frigifning af alla dem, som på grund af
skuldsättning råkat i slafveri, dels aflyst all på
jordegendomen hvilande skuld. Båda delarna vitsordas
bl. a. af S. själf i ett hos Aristo-ieles återgifvet
diktfragment. Till grund för sin statsförfattning
lade S. en i sina hufvuddrag redan förut bestående
timokratisk (på förmögenhetstaxe-:ing hvilande)
klassindelning. Den första klassen utgjordes
af pentakosiomedimner (se d. o.), d. v. s. de
förmögnaste medborgarna, hvilkas af jordegendom
mflytande årsinkomst motsvarade ett värde af minst
500 medimner säd. Den andra klassen, hos hvilken
förutsattes en inkomst af minst 300 medimner, Kallades
riddare (hippéifs), emedan de ansågos tillräckligt
förmögna att på egen bekostnad göra krigstjänst
till häst. Den tredje klassen, med en inkomst af 200
medimner (enligt annan uppgift 150), kallados zeugiter
(zeugiftai, af zéurgos, spann), emedan de för skötseln
af sitt jordbruk behöfde ^tt spann dragare. I den
fjärde klassen samman-iattades under benämningen
"daglönare" (thetes] ;,Ila de. hvilkas årliga inkomst
ej uppgick till sistnämnda belopp. I förhållande till
taxeringsbelop-; en voro äfven medborgarnas såväl
skyldigheter -cm rättigheter bestämda. Sålunda kunde
statens f.-ogsta öfverhetspersoner, de nio arkonterna,
äfven– m de högre finansämbetsmännen väljas endast ur

pentakosiomedimnernas klass, men till alla andra
ämbeten voro män ur de tre högsta klasserna utan
åtskillnad valbara. Å andra sidan voro medborgarna
inom dessa klasser förbundna till personlig
krigstjänst på egen bekostnad äfvensom att i
förhållande till sin förmögenhet vidkännas öfriga
pålagor. Den fjärde klassen däremot var utesluten
från alla statsämbeten, men äfven fri från såväl
skatter som krigstjänst eller åtminstone från
den betungande hoplittjänsten i full rustning. I
folkförsamlingen och som bisittare vid domstolarna
kunde alla medborgare, utan afseende på förmögenhet,
deltaga i statens angelägenheter. Ett genomgående drag
i S:s lagstiftning är att utan våldsamma omstörtningar
utjämna bestående missförhållanden och försona de
stridiga intressena. Men en följd af denna välbetänkta
moderation blef, att båda de stridande parterna
funno sig besvikna. De rike och förnäme hade väntat,
att S. skulle lagfästa den bestående ordningen med
ingen eller ringa förändring; de fattige däremot hade
hoppats på en allmän egendomsfördelning. Den egentliga
regeringsmakten öfverlämnade S. åt det redan förut
befintliga, men af honom måhända omgestaltade rådet
(bulé), efter ledamöternas antal vanligen kalladt
"de fyrahundrades råd". Vid sidan af detta, eller
i vissa fall måhända öfver detsamma, stod såsom
väktare öfver lagarna och författningen det från
uråldrig tid härrörande "rådet på Areo-pagen"
(se A r e o p a g e n). Af största betydelse var
inrättningen af folkdomstolarna, heliaifa (se
Heliaster), hvilken åtminstone i sina grunddrag
utgått från S., ehuru den store lagstiftaren väl
svårligen beräknat den ultrademokratiska utveckling,
hvartill denna institution skulle bli det förnämsta
häftyget. Själf yttrade han om sina lagars värde,
att de voro väl icke de bästa, som kunde skrifvas, men
dock de bästa, som hade någon utsikt att vinna bifall
hos hans landsmän. För att skydda dem mot otidiga
ändringsförsök, innan deras värde hunnit pröfvas,
skall han dock ha låtit rådet och arkonterna svärja
att bibehålla dem oförändrade i 100 år (enligt en
annan uppgift i 10 år). För att icke personligen
indragas i de stridigheter, som voro oundvikliga
vid de nya lagarnas tillämpning, begaf sig S. på
vidsträckta resor, bl. a. till Egypten. Att han i
Sardes sammanträffade med konung Kresus (se d. o.),
måste af kronologiska skäl anses som en dikt. S:s
lagar upptecknades på fyrkantiga, vridbara träpelare
(afxones), sedermera på stenpelare (kyfrbéis). Dessa
urkunder äro längesedan försvunna, och vår kännedom
om deras innehåll är hämtad från senare författare,
i synnerhet de attiske talarna. Dessa källor måste
dock begagnas med försiktighet, emedan vördnaden för
den store lagstiftaren gjorde, att man gärna ville
betrakta Atens hela lagstiftning såsom solonsk, utan
afseende på, att många lagar bevisligen tillkommit
långt efter S:s tid. Om hans senare lefnads-öden,
hans beslutsamma, men fruktlösa uppträdande mot
Peisistratos (se d. o.), hvilken under S:s frånvaro
banat sig väg till envåldsmakten, finnas sinsemellan
afvikande berättelser. S. stod i hvarje afseende
på höjden af sin tids bildning och räknades bland
Greklands "sju vise". Äfven som skald intog han en
betydande plats och är den äldste kände representanten
för attisk diktning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:55 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free