- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
617-618

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spegel - Spegel, Haqvin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundar sig den konkava spegelns användning vid
strålkastare och fyrar. Som emellertid, till följd af
den sfäriska aberrationen, denna parallellism icke
är fullständig, försvagas ljuset i hufvudaxelns
riktning. Man har sökt undvika detta genom att
använda paraboliska speglar. Men som slipningen
af sådana speglar är synnerligen svår, har man
vid större fyrar h. o. h. frångått speglingen och
använder i dess ställe den af Fresnel uppfunna
linsfyrapparaten (se Fyr). Jfr Brännspegel.
R. R.*

Spegel i öfverförd bemärkelse kallas en
glänsande eller platt yta, t. ex. en vattenspegel,
spegel på påfågelfjädrar, fjärilvingar o. s. v. (om
akterspegeln se d. o.; om dörrspegel
se Snickeri, sp. 113; om "spegeln" hos
hjortdjur se Kronhjorten, sp. 18); äldre
litterära arbeten af pedagogiskt och moraliskt innehåll
(se Speculum), t. ex. kungaspegel (se
Kongespeilet), furstespegel, dygdespegel,
jungfruspegel (se Speculum virginum).

Spegel, Haqvin, ärkebiskop, andlig skald, en af
den karolinska tidens mest betydande och verksamma
kyrkomän, f. 14 juni 1645 i Ronneby, d. 17 april 1714
i Uppsala, tillhörde en småländsk släkt, känd från
1400-talet och enligt uppgift uppkallad efter en by
Spegla; dess mest betydande medlem före S. var Gudmund
S.
, domprost i Växjö under Gustaf Vasas tid och
dennes pålitlige tjänare. S:s fader, Daniel S., var
handlande i Ronneby, modern, Margareta Fischer, var
tyska; hennes föräldrar hade för sin protestantiska
bekännelses skull öfverflyttat från Westfalen. Tidigt
föräldralös, måste S. lefva af fränders barmhärtighet;
en fattig komminister i Elmeboda tyckes mest ha vårdat
sig om honom. 1658 kom han i katedralskolan i Lund och
blef student där 1662. Under ett par års akademiskt
vandringslif hörde han Heinr. Müller i Rostock och
Calovius i Wittenberg och besökte äfven Holland och
England. 1666 blef han informator hos burggrefven i
Malmö G. Ehrenberg och 1669 hos generalguvernören
i Skåne, G. 0. Stenbock. 1671 filos. magister
vid den första promotionen vid Lunds nyinrättade
universitet, blef han s. å. efter prästvigning af
biskop Emporagrius i Strängnäs hofpredikant hos
änkedrottning Hedvig Eleonora. I denna egenskap var
han 1673 med i följet vid Karl XI:s eriksgata. 1675
tog konungen honom till sin öfverhofpredikant och
biktfader; han blef tillika superintendent öfver
armén i Skåne och preses i fältkonsistorium. I
denna ställning vann han den under krigsåren till
man mognande konungens synnerliga förtroende och
vänskap. Aftonen före slaget vid Lund (4 dec. 1676)
skall konungen ha tillkallat honom till ett enskildt
förtroligt samtal, och vid konungens svåra sjukdom
1679 stod S. styrkande vid hans sida. Öfver
händelserna under kriget förde han en dagbok, som
är en ej oviktig urkund i Karl XI:s historia
(tryckt i "Det svenska biblioteket", I, II, V, 1757)
1680 vigde han på Skottorp konungen och Ulrika Eleonora.
– 1679 utnämnd till kyrkoherde i Ronneby, förordnades
han strax därpå i stället till superintendent på Gottland.
Där genomförde han med takt, allvar och skicklighet
en efter kriget välbehöflig reorganisation af
de kyrkliga förhållandena, verkade framgångsrikt
för införande af svenskt kyrkospråk och svensk
gudstjänstordning och utförde ett grundläggande
arbete för folkundervisningen. På kort tid – han var
ej på Gottland mer än 1680–82, 1684–85 – hann han
med förvånande mycket, bl. a. äfven utarbetandet
af ett omfattande historisk-topografiskt arbete
om ön, Rudera gothlandica (utg. af O. Wennersten,
1901). – 1682 kom han in i det stora rikskyrkliga
organisationsarbetet, hvari han blef en af de
ledande krafterna. Vid riksdagen s. å. deltog han
i redigeringen och granskningen af prästeståndets
kyrkolagsförslag. Efter riksdagens slut lät konungen
honom stanna i Stockholm för kyrkolagsarbetets
skull. I den blandade kyrkolagskommissionen 1685–86
torde han med sin rojalistiska hållning ha medverkat
till att få de öfrige prästerlige medlemmarna med på
juristernas strängare statskyrkliga tendenser. På
en punkt – förbudet mot kusingiften – segrade
hos konungen hans mening öfver juristernas. –
De prästerlige medlemmarna af denna kommission
arbetade samtidigt på en katekesförklaring, hvarvid
S. tjänstgjorde som sekreterare. Denna katekes,
som utkom 1686, rönte emellertid skarp kritik och
blef indragen; den ansågs för hastigt hopkommen, och
S. fick mesta skulden för misslyckandet. Dock lades
den till grund för den omarbetning, som resulterade
i ärkebiskop Swebilius’ 1689 auktoriserade katekes.–
Äfven i det förberedande arbetet på skolordningen af
1693, som växt fram i samband med kyrkolagsarbetet,
tog S. betydande del. – För bibelarbetet intresserade
S. sig alltifrån 1683, då han åt Gezelierna
granskade en del af deras bibelverk. Han yttrade
sig då till förmån för en revision af kyrkobibeln
efter grundtexten, och när arbetet på en sådan kom i
gång, stödde han det med råd och dåd. Af de mötande
svårigheterna fick han erfarenhet redan 1685, då han
vid en omtryckning af gamla öfversättningen fick
i uppdrag att öfvervaka borttagandet af tryckfel
och osvenska uttryck, men hans därtill uppgjorda
förslag icke beaktades. Under revisionsarbetets
långsamma och genom ortodox skuggrädsla hos Benzelius
o. a. oupphörligt fördröjda fortskridande nedlade han,
ehuru icke själf medlem i bibelkommissionen, mycket
arbete särskildt på språkliga o. a. textförklaringar,
men drefs till sin principiella ståndpunkt
småningom öfver till att yrka på, att den gamla
öfversättningen i möjligaste mån skulle behållas
orörd, och när denna konservativa ståndpunkt i 1703
års kyrkobibel genomförts, ville han på gamla dagar
som ärkebiskop äfven afstyra diskussion om den så
fastslagna textens värde. – För psalmdiktning hade
han tidigt intresserat sig. På Gottland parafraserade
han Psaltaren på vers, ett verk, som aldrig i sin
helhet blef utgifvet (en del trycktes i Lindschölds
"Barnabibel’ 1688). 1686 utgaf han en



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free