- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
659-660

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spener, Philipp Jakob - Spengel, Johann Wilhelm - Spengl. - Spenkanal - Spenkert - Spennymoor - Spens - Spens, Jakob (sir James) - Spens, Jakob

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

659

Spengel-Spens

660

banan. Men 1666 kallades han till Frankfurt a. M. i en
betydande ställning som "senior der geistlich-keit",
och det är från hans därvarande 20-åriga verksamhet,
som den pietistiska rörelsen kan räknas ha tagit
sin början. Jämte ett nitiskt arbete för den
offentliga moralen, för ungdomens undervisning,
för katekespredikningar m. m. anvisade han –
första gången i en botpredikan 1669 mot fari-seisk
vanekristendom - som ett medel för uppväckande
af uppriktig fromhet enskilda möten för gemensam
uppbyggelse och satte 1670 i gång sådana "collegia
pietatis" i sitt hem. I skriften Pia desideria (1675)
gaf han ett reformprogram för kyrkans förnyelse,
hvilket väckte mycket uppseende och gjorde hans tankar
kända vida omkring (se Pietism, sp. 839 f.). S. var
till sin uppfattning helt kyrklig och flyttade
slutligen sina kon-ventiklar till kyrkan; men bland
hans anhängare uppstod efter några år (1682) en af
honom bestämdt ogillad separation, som skadade hans
arbete och rubbade hans ställning i Frankfurt. Han
antog då 1686 en kallelse som öfverhofpredikant vid
det sachsiska hofvet i Dresden, en post, som ansågs
som Tysklands främsta kyrkliga befattning. Han
mötte emellertid där stora svårigheter: kurfursten
Johan Georg III:s råa seder ledde redan 1689 till en
brytning med denne, prästerskapet förhöll sig kyligt
till hans kyrkliga planer, och han råkade 1689 stöta
ihop med fakulteten i Leipzig. 1691 flyttade han
öfver till Berlin som kon-sistorialråd och prost
vid S:t Nikolai. Ehuru utan synnerligt personligt
inflytande på den branden-burgske kurfursten
Fredrik III (konung Fredrik I i Preussen), fick
han dock i viss mån kyrkopoli-tiskt ryggstöd i det
reformerta hofvet; Halleuniversitetet upprättades
1694 under hans medverkan och fick en pietistisk
prägel. Under den våldsamma pietistiska striden på
1690-talet deltog han som pietismens ledare med flera
stridsskrifter. Efter 1698 drog han sig tillbaka från
striden. Genom vidsträckt korrespondens utöfvade
han stort inflytande som själasörjare. - S. var en
lugn och harmonisk, samvetsgrann och anspråkslös
natur med starkt sedligt allvar och ärlig ifver för
Guds sak. Ett visst drag af pedantisk bokmänniska
utmärkte honom. Till sin teologiska ståndpunkt
ville han vara luthersk, men förskjutningen af
intresset åt det subjektiva och praktiska inledde
en skakning af systemet, hvars vidd han ej hade klar
för sig. Någon större organisatorisk förmåga egde han
icke; svårigheterna med den frivilliga verksamhetens
förbindande med den ordinarie kyrkliga förmådde han
icke lösa. Hans betydelse ligger i hans roll som
religiös väckare, bekämpare af stelnad vanekristendom
och öfver hufvud banbrytare för en förnyelse af
praktisk-personligt religiöst lif inom lutherdomens
kyrkor. Se Grönberg, "S." (3 bd, 1893-1906).
K.B.W-n.

Spengel, Johann Wilhelm, tysk zoolog, !. 19 febr. 1852
i Hamburg, sedan 1887 professor i zoologi i Giessen,
utger sedan 1886 den mycket spridda facktidskriften
"Zoologische jahrbucher". Hans mest betydande arbeten
behandla morfologien af Gephyrea och Enteropneusta,
såsom Die entero-pneusten des golfes von Neapel
(1893); anmärkningsvärda äro ock Zweckmässigkeit
und anpassung (1898) och Uber schwimmblasen, lungen
und kie-

mentaschen der wirbeltiere (1904). S. är led. af
Vet. soc. i Uppsala (1914) och sv. Vet. akad. (1915).
L-e.

Spengl., vid djurnamn förkortning för tyske
kon-chyliologen Lorenz Spengler, f. 1720, d. 1807.

Spenkanal, veter. Se Mjölkkörtel 2.

Spenkert, sjöv., äfven kallad godtväders-a p a,
ett stagsegel, som förr fördes på särskild lejdare
emellan stor- och mesanmasten ofvanför stormapan.
&. N.*

Spennymoor [spe^imåe], köping i
engelska grefsk. Durham, 10 km. s. om
Durham. 17,909 inv. (1911) i ett urban
district, som jämte köpingen omfattar flera
närliggande församlingar. Stenkols-grufvor.
J. F. N.

Spens, klädesplagg. Se S p ä n s.

Spens, svensk adlig ätt, som är en gren af skotska
adliga ätten S., hvars förste med full säkerhet kände
stamfader, William S. ofWor-m e s t o n, tillhörde
en gammal baronetätt och lefde på 1500-talet. Ätten
inkom till Sverige med dennes son Jakob S. (se S. 1),
som 1622 blef friherre och hvars sonson Jakob S. (se
S. 2) 1712 upphöjdes i grefligt stånd.

1. Jakob (sir James) S., son till
ofvannämnde William S., krigare, diplomat, f.
(året okändt) i Skottland, d. 1632 i Stockholm,
företog redan 1606 värfning af krigsfolk för svensk
räkning i England, utnämndes 1608 till svensk
öfverste, kom 1610 som engelsk legat till vårt
land, utnämndes då i ill general öfver
alla brittiska trupper här och fick i uppdrag
att värfva ytterligare 3,000 man. Han återkom
som sändebud 1612, utnämndes då till diplomatisk
korrespondent i England, och i den dubbla egenskapen
af svensk-engelsk förtroendeman medlade han jämte sir
Ko-bert Anstruther 1612-13 freden i Knäred. Han blef
1613 svensk residerande kommissarie i England samt
1626 hof råd och legat där, me,n skickades flera
gånger (1613, 1619, 1620, 1624) som engelsk legat
till Sverige, 1624 till Nederländerna samt 1627
till Danzig och Brandenburg. 23 sept. sistnämnda
år öfverlämnade han i Dirschau åt Gustaf II Adolf
Strumpebandsordens insignier. 1628 fick han
Orre-holmen (se d. o. 2) till friherreskap.
Han ligger begrafven i Riddarholmskyrkan.
S. åtnjöt i högsta grad såväl Gustaf II Adolfs som
A. Oxenstiernas förtroende och var på samma gång
(enligt ambassadören G. Oxenstiernas utsago 1625)
"i högt anseende" i England.

2. Jakob S., gref-ve, den föregåendes sonson,
krigare, f. 1656, d. 1721, chef för
Lifregementet 1693 -1704, blef 1698 generalmajor
och 1701 generallöjtnant. Han anförde högra
flygeln i slaget vid Klissov (1702) och
blef 1704 general samt mönster-herre hemma i
Sverige. Han utnämndes 1710 till kungl. råd och
president i Bergskollegium

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free