Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spermatozoer - Spermatozoid - Spermier - Spermin - Spermiogenes - Spermogonier - Spermolit - Spermophilus - Speron - Speronare - Sperreuter, Klaus (Nikolaus) Dietrich - Spes - Spessart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spermatozoid-Spessart
GT-i
liksom äfven i de kvinnliga genitalias sekret,
där de kunna fortlefva ännu längre. Efter döden
förstöras spermierna ofta mycket långsamt, troligen
beroende på deras kalkhalt, ett förhållande, som
Jvan ega stort intresse i rättsmedicinskt afseende.
E. Ugn.
Spermatozoid (af grek. spefrma, säd, och zoi’-dion,
litet djur). 1. Anat. Se Spermat o-z o e r. - 2. Bot.,
en medelst cilier själfrörlig, naken hancell hos
kryptogamer och gymnosper-mer (se fig. l-10 i
art. Befruktning). Spermatozoider förekomma hos
följande växtgrup-per: grönalger, t. ex. Volvox
(se Klot d j ur), Oedogoniacece och Sphceropleacece,
gulgröna alger (Vaucheria), brunalger (Cyclosporeaz
och Dictyota-les), alla kransalger (se G y r o
p h y c e se), mossor, pteridofyter, köttepalmer
(se C y c a d a l e s) och Ginkgo. Troligen funnos
spermatozoider hos de utdöda grupperna Pteridospermce,
Cordaitales och .Bennettitales. Bland svamparna
finnas spermatozoider endast hos Monoblepharidacece
(hörande till Oomycetes}. Som af fig. framgår, ha
spermatozoi-derna hos olika afdelningar af växtriket
olika utseende. Cilierna, som kunna vara l-många,
synas bildas af ett särskildt cellorgan, b l e f a
r o-p last en (se d. o.). Hos kryptogamerna bildas
spermatozoiderna i anteridier, hos gymnospermerna
i pollenslangen. Jfr Befruktning, sp. 1193, Cilier,
sp. 317, och H a n o r g a n. 2. G. L-m.
Spe’rmier, dets. som spermatozoer (se d. o.).
Spermin (af grek. spe’rma, säd), en ur testiklar
och diverse andra organ i ringa mängd framställd
organisk bas (s. k. leukomain), sannolikt identisk
med den s. k. Schreinerska basen och rekommenderad i
lösning till intagning eller till insprutning under
huden såsom "fysiologiskt stimulans" vid allehanda
svaghetstillstånd Medlet har icke visat sig ega något
_värde. C. G. S.
Spermiogenes (af grek. spe’rma, säd, och ge’ne-sis<
uppkomst), anat. Se Spermatozoer, sp. 671.
Spermogonier (af grek. spefrma, säd, och gofnos,
alstring), bot. Se Hanorgan och Uredinacese.
Spermolit (af grek. spe’rma, säd, och lifthos, sten),
med., grusbildning i sädeskärlen.
Spermo’philus, zool. Se Siselsläktet.
Sperön, grek., skpsb. Se Ra m m.
Sperönare 1. Speronad, sjöv., ett odäckadt, mindre
Malta-fartyg af äldre konstruktion, starkt byggdt
och flatbottnadt, för att lättare kunna halas upp på
land. Tacklingen utgöres af en långt tor-ut stående
mast med ett stort sprisegel. Far-rtye;et är afsedt
äfven för rodd. R. N.*
Spe;rreuter [-röjter], Klaus (Nikolaus) D i e t r
i c h, till börden möjligen holländare (han hette
eg. Dietrichs 1. Dietrichson), var en af de mest
typiske äfventyrsriddarna under Trettioåriga
kriget. Han började sin bana som :ryttare på
protestantisk sida i bömiska kriget ’’1618-20),
var sedan efter hvartannat i tjänst hos markgrefven
af Baden, konungen af Danmark, Ernst af Mansfeld,
Kristian af Braunschweig och staden Lübeck. Då
Gustaf II Adolfs krigarrykte började öfverglänsa
de fleste andras, sökte S. tjänst hos tionom
och blef 1623 ryttmästare för Herman Wrangels
lifkompani. Betecknande nog är, att
Tryckt den 21/: 17
det första kungl. bref vet i Riksarkivet rörande
honom innehåller en varning för olydnad mot hans
närmaste chef, De la Barre, samt för bristande
disciplin hos hans folk (1625). I aug. 1627 deltog
S. i striderna vid Dirschau, och under samma
års fälttåg blef han vid ett tillfälle, sedan 3
lansar brutits mot hans harnesk, sårad af en lans,
hvarefter han antog namnet S. (ty. speer, lans)
och avancerade till öfverstevaktmästare. 1628 blef
han öfverstelöjtnant, och då D. von Falkenberg 1629
företog sin stora värfning för Gustaf Adolfs räkning
af sex infanteriregementen i Holland, blef S. öfverste
för ett af dessa. 1630 mottog han i stället ett
kavalleriregemente under Johan Baner. Såsom varande
en synnerligen skicklig värfvare anlitades han äfven i
det följande att efter egen uppgift anskaffa ännu ett
kavalleriregemente och ännu ett infanteriregemente
för svenska armén. Hans anseende hos Gustaf Adolf
var dock på grund af hans "meuteneriska sinne’
icke det bästa, och fråga var t. o. m. om hans
af-skedande. Han kvarstannade emellertid i tjänst och
blef 1634 generalmajor. Med sina öfverordnade hade han
emellertid fortfarande svårt att komma öfverens. Med
hertig Georg af Liineburg och Dodo von Knyphausen
kom han i uppenbar fejd, och naturligtvis var han
en af de ledande vid det hotande myteriet i Baners
armé hösten 1635. Hans missnöje ledde nu till en
brytning med svenskarna, och han öfvergick 1636 till
de kejserlige. Han ställde sig under Jean de Werths
befäl och föll liksom denne vid Rheinfelden, där han
anförde midten i den kejserliga armén, 3 mars 1638
i hertig Bernhards af Weimar händer. Ur fångenskapen
utväxlades han 1640. Under sin kejserliga tjänstetid
gick S. öfver till katolicismen och utnämndes till
friherre. 1642 inledde han underhandlingar med
Salvius om återinträde i svensk tjänst, hvilket
dock icke ledde till något resultat. 1645 antog
han bajersk tjänst och 1646 veneziansk. Omkr. 1651
lämnade han äfven den sistnämnda tjänsten och uppges
då ha blifvit utnämnd till kejserlig generalguvernör
i Elsass. Hans dödsår är obekant. S:s bref till
Axel Oxenstierna äro tryckta i "Axel Oxenstiernas
skrifter och bref växling’", afd. II, bd 9.
P. >S.
Spes (lat., hopp), Bona S., rom. myt., hoppets
gudinna, af bildades som en ungdomlig gestalt,
i lång klädnad och med en ännu ej utslagen blomma
i högra handen (se fig.). I Rom voro flera tempel
helgade åt henne; det förnämsta låg vid Forum, det
hade i Första puniska kriget Alexandrinskt lofvats
af Aulus Atilius Cala-tinus, brann 31 f. Kr. och
återuppbyggdes 19 e. Kr. Alltsedan Augustus’ tid
sattes S:s dyrkan i förbindelse med kejsar-kulten.
(J. C.)
Spessart 1. Spesshart (eg. S p ech tes-här t,
"Hackspettsskogen"), bergstrakt i västra Tyskland,
i bajerska reg.-omr. Unterfranken och preussiska
reg.-omr. Kassel, mellan Main, som begränsar den mot
Odenwald, samt floderna Kinzig och Sinn. Det är en
af djupa dalar genomskuren,
26 b. 22
mynt med bild af Spes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
