Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsrådsafdelningen - Statsrådesansvarighet - Statsrådsberedning - Statsrådsprotokoll - Statsrätt - Statssekretariatet - Statssekreterare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Statsrådsansvarighet-Statssekreterare
1106
föremål för dess handläggning och rådplägning. Dock
inhämtades i största möjliga utsträckning
betänkande från norska regeringen i Kristiania. Då
efter ståthållarskapets upphäfvande 1873 ett
statsministerämbete upprättades äfven i Kristiania,
minskades statsrådsafdelningens betydelse så till
vida, som statsministern i Kristiania blef hela norska
regeringens ledare och chef, medan statsministern
i Stockholm endast blef statsrådsafdelningens
ordf. Under konungens besök i Norge åtföljdes
han alltid af statsrådsafdelningen, som då ingick
som ett led och en del i hela norska regeringen.
K. V. H.
Statsrådsansvarighet. Se Statsråd.
Statsrådsberedning. Se Beredning och Statsråd,
sp. 1102.
Statsrådsprotokoll, officiella anteckningar om
regeringsärendens behandling i Sverige, Norge
och Danmark. Om deras betydelse för statsrådens
ansvarighet se Konstitutionsutskottet, sp. 863,
och Statsråd, sp. 1102-04. I Sverige skola sådana
föras öfver alla regeringsärenden, som ej äro
kommandomål (se d. o.), och äfven öfver dessa,
om föredragandens mening icke med konungens
beslut öfverensstämmer. Riktigheten af ett sådant
protokoll skall intygas genom konungens egen
påskrift. Obefintligheten af protokoll i kommandomål
betyder således, att föredraganden tillstyrkt det
fattade beslutet, öfver förhandlingar i statsrådet
om rikets förhållande till främmande makter skall,
då rikets säkerhet eller eljest synnerligen viktiga
skäl kräfva ärendets hemlighållande, särskildt
protokoll föras. Sådana protokoll liksom protokoll
i kommandoärenden kunna af konstitutionsutskottet
infordras endast i det, som rör allmänt kända
och af utskottet uppgifna händelser (R. F. §
105). Statsrådsprotokollen äro utan regeringens
medgifvande ej tillgängliga för andra utomstående än
konstitutionsutskottet förr än efter 50 år (T. F. §
2). Utom i kommandomål föras statsrådsprotokollen af
kanslisekreterare (se d. o.) från det departement,
hvarunder regeringsärendet hör. Justeringen
sker enligt praxis i statsrådsberedningen (se
Statsråd, sp. 1102), men det är äfven praxis,
att konungen och alla i sammanträdet deltagande
statsråd därefter underteckna protokollet.
S. B.
Statsrätt är sammanfattningen af de rättsnormer, som
ha till föremål statsmaktsutöfningens organisation och
statsmaktens förhållande till de densamma underkastade
individerna och samhällena (jfr H. Blomberg, "Svensk
statsrätt", 1904). Statsrätten är den gren af den
offentliga rätten (jfr Privaträtt), som bestämmer
de statliga förhållandena inom helstater eller
sammansatta stater, under det att denna rätts
andra gren (folkrätten; se Folkrätt) bestämmer
rättsförhållandena mellan suveräna stater. Under
statsrätten falla straffrätt (se d. o.), processrätt
(normerna för domsrättens utöfning), förvaltningsrätt
(se d. o.), finansrätt (se d. o.) och statsrätt
i inskränkt mening 1. författningsrätt, hvars
hufvudgrunder bestämmas genom statsförfattningen
(se Statsförfattning). Kyrkorätt (se d. o.) kan ingå
i alla dessa arter af statsrätt. - Ordet statsrätt
begagnas äfven som namn på läran om statsrätten. Den
skiljer sig i denna
mening från politik eller statskonstlära
därigenom, att den anger, hvilka de statsrättsliga
förhållandena äro, ej hvilka de anses böra vara (s©
Politik). Statsrättsläran ingår som hjälp-vetenskap
i statskunskapen (se Statskunskap), men är också en
själfständig juridisk disciplin. Som sådan utreder
den, hvilka de statsrättsliga förhållandena äro enligt
positiv lag, oberoende af historiska, sociala och
politiska inflytanden. S. B.
Statssekretariatet, Norska. Se Norge, sp. 1406.
Statssekreterare, en ämbetstitel i Sverige och i vissa
andra länder. I Sverige användes titeln sekreterare
under Sturarnas tid stundom om riksföreståndarens
kansler (se d. o., sp. 804), men under Gustaf Vasas
tid voro kanslern och sekreteraren skilda personer,
och då började titeln sekreterare användas för
att beteckna en högre rang för vissa af kansliets
"skrifvare". Af dessa sekreterare blefvo 1629
två till skillnad från de öfrige (lägre) kallade
statssekreterare (lat. secretarii status), och genom
1634 års regeringsform gjordes statssekreteraren
till bisittare i kansliets ledande och beslutande
afdelning: kanslikollegiet (se Kansli). Enligt
1661 års kansliordning skulle statssekreterarna
"ordinarie" vara två och som biträden åt kansliråden
(se d. o.) närmast ha befattning, den ene med alla
inrikes och Danmark vidkommande ärenden och den andre
med ärenden rörande andra främmande länder. Meningen
var, att de blott skulle bereda de dem anförtrodda
ärendena till föredragning inför regeringen
(konungen och riksrådet) och sedan ombestyra deras
expedierande. Men den fackkunskap i regeringsärenden,
som detta medförde, var egnad att ge inflytande äfven
på ärendenas realbehandling, och för konungarna kunde
det vara frestande att med förbigående af de myndiga
riksråden direkt anlita statssekreterarnas hjälp
(jfr Sekreterarregemente). Konkurrensen mellan
riksrådsinstitutet och statssekretariatet har
också spelat en viktig roll i vår historia. Efter
rådsväldets fall under Karl XI fingo statssekreterarna
tjänstgöra som verkliga ministrar, men utan att
deras ställning som sådana organiserades och under
täflan med andra kungliga förtroendemän. Karl
XII gaf emellertid de båda statssekreterarna
(och kansliråden), Piper (se d. o. 1) och Polus
(se d. o.), en officiell ministerställning, då han
1697 gjorde dem till medlemmar af det kungl. rådet
med titel statsråd. Då .han efter den förres iråkade
ryska fångenskap (1709) och den senares död (1708)
genom 1713 års kansliordning inom kansliet upprättade
formliga regeringsdepartement: 3 inrikes och 2 utrikes
statsexpeditioner, ställdes dock ej i spetsen för
dem såsom fackministrar män med statssekreterar-
1. statsrådstitel, utan s. k. ombudsråd (se d. o.),
hvilka skulle ha hvar sin statssekreterare till
biträde. Vid rådsväldets återställande efter Karl
XII:s död af skaffades denna ministerstyrelse, men
statsexpeditionerna bi-behöllos, ehuru reducerade till
3: Utrikes-, Krigs-och Inrikesexpeditionerna, och de
fingo nu till chefer statssekreterare, hvilka sålunda
blefvo tre, men de hade ej plats i rådkammaren, utan
voro blott beredande, föredragande, kontrasignerande
och expedierande kansliämbetsmän. I kanslikollegiet,
hvarifrån statssekreterarna uteslutits genom 1713
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
