Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stefansson, Vilhjalmur - Stefanus - Steffani, Agostino - Steffen, Linus Rikard - Steffen, Gustaf Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1161
Stefansson-Steffen
1162
Stefansson, Yilhjålmur, amerikansk polar-farare, f. 3
nov. 1879 i Canada af isländska föräldrar, begaf sig
sommaren 1906 till Mackenzie-flodens mynning för att
sammanträffa med den Mikkelsenska expeditionen (se
M i k k el sen E.), men nödgades, då denna aldrig
lyckades komma så långt österut, där öfvervintra
bland eskimåerna, hvarigenom han emellertid vann
god kännedom om dessas språk och lefnadssätt. Med
understöd af amerikanska vetenskapliga institutioner
begaf han sig redan 1908 ut på en ny, fyraårig
etnografisk forskningsexpedition till kontinentens
nordkust, där längsta tiden till-bragtes i området
kring Coronationgolfen. Där träffade han flera
eskimåstammar, som aldrig varit i beröring med
hvita, och hemförde från dem ett rikt material;
särskild uppmärksamhet väckte hans upptäckt af
jämförelsevis "blonda" eskimåer, i .hvilka han
trodde sig se afkomlingar af de gamle nordborna på
Grönland, en åsikt, som dock i hög grad tarfvar
bevis. Sin färd har han skildrat i My lif e with
the eskimås (1913). 1913 begaf sig 8. ut på en ny,
vida mera omfattande expedition till samma trakter,
från hvilken han ännu icke återkommit. Expeditionen
hade i början stora motgångar; dess hufvudfartyg,
"Karluk", dref bort med isen och krossades, och 11 af
medlemmarna omkommo i samband därmed, medan de öfrige
ombordvarande räddade sig till Wrangels land. S. har
emellertid med största energi fortsatt arbetet;
under slädfärder utforskades det hittills mycket
litet kända Banks land, och en ny stor ö upptäcktes
n. ö. om detta. För sommaren 1916 anskaffades ett
nytt fartyg, och då senaste underrättelser afsändes
(våren 1916), befann sig S. ånyo på väg norrut
för arbetenas fullföljande. En annan afdelning af
expeditionen återkom hösten 1916 efter att ha arbetat
särskildt kring Coronationgolfen, där värdefulla
naturvetenskapliga och etnografiska resultat
vunnits, bl. a. rörande de "blonde" eskimåerna.
O. N-d.
Ste’fanus (-os), kristendomens förste martyr,
var enligt Apg. 6: 5 ff. en af de af församlingen
i Jerusalem utsedde 7 diakonerna. Han omtalas som
"en man full af tro och helig ande" och synes ha
varit verksam i synnerhet som predikare. Men efter en
kort tid uppträdde män, hvilka, då de förgäfves sökte
disputera "emot den visdom och den anda, hvarmed han
talade", anklagade honom inför rådet för hädelser emot
Mose och templet. Utan att få tid att afsluta sitt
tal drefs S. därefter ut ur staden och stenades. Hans
minne firas i de romerska och protestantiska kyrkorna
26 dec., i den grekiska 27 dec. S:s martyrdöd
betecknar en vändpunkt i de kristnes förhållande till
hedningarna. Skälet till det hastigt uppflammande
hatet mot diakonen är nämligen att söka däri,
att han, en föregångare till Paulus, närmade sig
dennes tanke om den mosaiska lagens upp-häfvande
i och med Jesus Kristus. - Se Staffansvisor.
(E. S-e.)
Ste’ffani, Agostino, italiensk tonsättare och
diplomat, f. 25 juli 1654 i Castelfranco Veneto,
d. (på en resa) 12 febr. 1728 i Frankfurt a. M.,
fick som skyddsling till kurfursten af Bajern sin
musikaliska utbildning af Kerll och E. Bernabei i
München och Rom. blef 1674 kammarmusiker vid
hofvet i München och lärde känna Lullys musik
i Paris 1678-79. S. prästvigdes 1680, blef 1681
kammarmusikdirektör hos kurfursten, flyttade 1689
som hof kapellmästare till Hannover, reste 1692-
1702 i diplomatiska uppdrag för Hannovers räkning,
utnämndes 1703 till geheimeråd i Düsseldorf, adlades
samt blef 1706 titulärbiskop och 1709 apostolisk
vikarie för Nord-Tyskland. - Grundligt bildad
och älskvärd till väsendet, hade S. framgångar i
diplomatiska värf. Som tonsättare var han en af sin
tids utmärktaste. I flera operor förenade han den
venezianska och den franska skolans företräden och
ansågs ouppnådd såväl i det elegiska och det tragiska
som i den instrumentala tekniken. Hans tidigaste
opera, Marco Aurelio (1681), följdes af ett tjugutal,
bl. a. Servio Tullio (1686), Alarico (1687; nyutg. af
H. Riemann), Niobe (1688), Enrico Leone (1689),
Arminio (1707) och Tassilone (1709). Högst nådde han i
sina kammarduetter, som genom konstrik kanonisk form
och innerligt uttrycksfull melodi utgöra mönsterverk
af italiensk sång (16 af dem äro utg. i "Denkmäler
der tonkunst in Bayern", 1905, jämte biografi öfver
S. af A. Einstein). Genialiskt är äfven hans Stabat
mäter. Han komponerade dessutom trestämmiga motetter,
andliga kantater, madrigaler, sonater m. m. Efter
biskopsutnämningen signerade han sina tonverk med
sin sekreterare G. Pivas namn. Den unge Handel rönte
ansenlig påverkan af S. och fick 1710 öfvertaga hans
kapellmästarplats i Hannover. S. uppträdde äfven som
musikskriftställare, med ett försvar för tonkonstens
värde. E. F-t.
Steffen, Linus Rikard, litteraturhistoriker och
skolman, f. 30 nov. 1862 i Sunne, Värmland, student i
Uppsala 1882, filos, licentiat där 1893, disputerade
1898 för graden med af handlingen Enstrofig
nordisk folklyrik i jämförande framställning
och var 1898-1900 docent i litteraturhistoria
vid Uppsala universitet. 1900 utnämndes han till
lektor i modersmålet och filosofi i Örebro och
förordnades 1906 till rektor för högre allmänna
läroverket i Visby. S. har författat Våra första
reformationsskrifter och deras författare (i
"Samlaren", 1893), Anteckningar till Bellmansdiktens
historia (ibid., 1895 och 1896), Romanska småkyrkor
i Östersjöländerna (i "Bidrag till vår odlings
häfder", 1901), Kort lärobok i psykologi (tills,
med Ernst Carlson, 1895; 2:a uppl. 1896), Svensk
litteraturhistoria (1904; 4:e uppl. 1917 af såväl den
ill. som den oill. editionen; förk. uppl. 1910, 3:e
uppl. 1916) och Bellman och hans diktning (1908) samt
uppsatser i tidskrifter. Af hans utgifningsarbeten
kunna nämnas "Outgifna dikter af Bellman" (1895),
"Norska stev" (1899), "Svenska sågböcker" (1902),
"Ferieläsning i svensk litteratur" (tills, med
H. Hernlund, 1896), "Isländsk och fornsvensk
litteratur i urval och öfversättning" (1905; 2:a
uppl. 1909), "Översikt av svenska litteraturen"
(5 bd, 1906-08; 2:a uppl. 1916 ff.). "Den heliga
Birgittas uppenbarelser i urval och öfversättning"
(1909; öfv. till höll. 1914), "Englands litteratur i
historisk framställning" (1912) och en vetenskaplig
Bellmansupplaga (1916 ff.).
Steffen, Gustaf Fredrik, nationalekonom och sociolog,
högskollärare, författare, f. 4 maj 1864 i Stockholm,
blef student där 1883, studerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
