Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjärnbaneret - Stjärnbetäckning - Stjärnbilder - Stjärnblomsläktet - Stjärnblomstriga växter - Stjärnbräcka - Stjärnbröder (Stjärnsystrar) - Strjärndrifter - Stjärndygn - Stjärndyrkan - Stjärneborg - Stjärnevik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stjärnbaneret (eng. Starspangled banner), namn
på Nord-Amerikas förenta staters flagga. Se Nord-Amerikas
förenta stater, sp. 1210.
Stjärnbetäckning, astron., detsamma som ockultation
(se d. o.).
Stjärnbilder. Se Stjärnor, sp. 1424.
Stjärnblomsläktet, bot., namn på släktet Stellaria.
Stjärnblomstriga växter, bot. Se Alsineæ.
Stjärnbräcka, bot., namn på Saxifraga stellaris.
Stjärnbröder (Stjärnsystrar), personer af samma namn,
men icke släkt eller endast på långt håll besläktade,
som äro födda på samma dag och som sålunda af dem, som
ej närmare känna förhållandet, anses för tvillingar.
Stjärndrifter, astron. Se Stjärnor, sp. 1440.
Stjärndygn. Se Stjärntid.
Stjärndyrkan uppträder i en del religioner och under
vissa perioder af religionernas lif, men är ingalunda
hvarken ett så tidigt eller så allmänt fenomen, som
man ofta antar. Primitiva folk ha vida mindre sinne
för stjärnorna, hvilkas natur är dem alldeles obekant
och hvilkas rörelser och banor föga iakttagas, än för
jordiska företeelser. Ännu hos de äldre kulturfolken
ha först månen (se Måndyrkan), senare solen
(se Soldyrkan) fått sina platser i tro och
kult, innan stjärnorna uppmärksammades. Bland dessa
träda planeterna tidigast fram för medvetandet,
särskildt morgon- och aftonstjärnan Venus, som i
södern ofta synes äfven om dagen; senare Juppiter,
Mars och Saturnus (af babylonierna af obekant orsak
kallad "solens stjärna"). Med sol och måne förenades
de fem bekanta planeterna till ett sjutal, som hade
symbolisk helighet hos semiter och perser och som
i den romerska kejsartiden blef dagens gudar; men
redan den babyloniska kalendern hade bildat veckan
på grundval af dessa sju, samma vecka, som vi ännu
räkna och hvars namn i moderna europeiska språk
motsvara de babyloniska planetnamnen (se Dag). Bland
fixstjärnorna framträdde Sirius dels genom sin glans,
dels genom sitt förhållande till årstiderna (i Egypten
till Nilens stigande). I Persien dyrkades den som
regnstjärna under namnet Tisthrija; på grekiska
ön Keos sökte man afvärja dess skadliga inflytande
genom vapenlarm. Stora och (senare särskildt) Lilla
björnen fingo praktisk betydelse för sjöfarten genom
sitt fasta läge nära himlapolen, hvarför man i den
hellenistiska kosmologien ansåg de båda Björnarna
vara särskildt viktiga för kosmos’ (världsalltets)
rörelse. Då stjärnorna ansågos vara lefvande väsen -
ännu Aristoteles förklarar planeternas rörelser genom
gudomliga krafter -, trodde man, att de utöfvade ett
direkt inflytande på människan liksom på naturen;
men sin egentliga betydelse fick denna tro först
genom de kombinationer mellan stjärnorna inbördes
och stjärnorna och världsödet, som astronomien och
astrologien (se d. o.) företogo. Denna forntidens
mest älskade vetenskap har uppenbarligen sin hemort
i Babylon, där den i alla händelser har fått en såväl
för det antika Europa som för de asiatiska kulturerna
mönstergill systematisk form; sedan man i Babylonien
identifierat gudarna med stjärnorna och af dessas
rörelser sökte utläsa gudarnas vilja.
Dyrkan af stjärnorna öfvergick således
till beräkning af deras banor och konstellationer;
det religiösa momentet och den mytologiska fantasien
gåfvo vika för divinationens och astrologiens
pseudovetenskap. Först i denna form får stjärntron
större betydelse. Den egentliga stjärnkulten,
där man vänder sig omedelbart till den enskilda
stjärnan eller stjärnbilden, hör icke till de
betydande företeelserna inom religionshistorien. Den
lär ha haft sin fruktbaraste mark inom den semitiska
rasen. I de förislamitiske arabernas religion spelade
den en viktig roll, och äfven israeliterna voro
mottagliga för den. Dessa senare ha uppenbarligen
fått den från Babylonien, där stjärnorna redan
i äldsta tider förbundos med gudarna, i det att
kiltecknet för "Gud" var en stjärna. I Persien har
man - men först i senare tider, i den yngre Avesta
(Jaht 8) - riktat böner till Sirius; i hellenistiska
texter från kejsartiden påträffas böner till Mars och
andra planeter (Pfeiffer nedan anf. arb. 107 ff.). I
de för det religiösa lifvet viktiga religionerna
har stjärndyrkan varit utan stor betydelse. I
den israelitiska som i den grekiska religionen,
i bramanismen som i parsismen uppträder den först
sent och sporadiskt, innan astrologien intränger på
dessa religioners område. Mot arabernas stjärndyrkan
vänder sig Muhammed med skarp polemik. De mongoliska
folkens ifriga stjärndyrkan känna vi blott i form
af astrologi. - De s. k. panbabylonisternas försök
att framställa stjärndyrkan som den ursprungliga
religionen i hela den semitiska världen, också hos
israeliterna, anses med goda skäl vara förfeladt.
Litt.: F. Boll, "Die entwickelung des astronomischen
weltbildes im zusammenhang mit religion und
philosophie" (i "Kultur der gegenwart", III, III,
3), F. Cumont, "Den astrala religionen i forntiden"
(öfv. af A. Nelson; 1912), E. Pfeiffer, "Studien
zum antiken sternglauben" (1910), G. Gundel,
"De stellarum appellatione et religione romana"
(1907), W. Lotz’ art. "Sterne" i "Realencyklopädie
f. protest, theol. und kirche" (bd XIX), H. Gressmanns
art. "Sterne" i "Die religion in geschichte und
gegenwart", d. V, J. Wellhausen, "Reste arabischen
heidentums" (i "Skizzen und vorarbeiten" III, 1887),
H. Winckler, "Alt-orientalische forschungen" (I-III,
1893-1902), och A. Jeremias, "Das Alte testament
im lichte des alten orients" (3:e uppl., 1916),
bägge häfdande den panbabyloniska ståndpunkten,
F. Kugler, "Sternkunde und sterndienst in Babel"
(I-III, 1907 ff.) och "Im bannkreis Babels"
(1910), som uppträder emot denna. Kort orientering
lämnar E. Briem, "Astrologi och astronomi i
Babylonien" (i "Nord. astron, tidsskr.", 1917).
Edv. Lehmann.
Stjärneborg. Se Hven.
Stjärnevik, gods i Oppeby socken, Östergötlands län,
vid Åsunden, 3 mtl, med 6 3/4 mtl tillhörande inom
socknen, tax. till 241,900 kr. (1916). S. såldes
1370 under namnet Uppeby af Bo Jonsson till Torkel
Haraldsson och var sedermera dels kyrko-, dels
prebendehemman, köptes 1629 af assessorn Peder
Stiernfelt och tillhörde sedermera, fr. o. m. 1683
kalladt säteri, medlemmar af släkterna Koskull,
Breitholtz, von Gertten, Duwall och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
