- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
123-124

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stora kommissionen - Stora Komoro - Stora Kopparberg - Stora Kopparbergs bergslag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

högadel på grund af kommissionens domar nödgades
gälda, uppgick till ungefär 4 mill. dal. smt,
en summa, hvars storlek framträder, då man
erfar, att inkomstsidan i rikets budget 1696
steg till endast 6-7 mill. dal. smt. Tyngst
drabbades riksförmyndarna. M. G. De la Gardie
graverades under den första och tredje gruppen
med ersättningsanspråk af omkr. 260,000 dal. smt,
K. G. Wrangel med omkr. 175,000 o. s. v. Mest hemsökt
bland arfvingarna blef riksrådet grefve Nils Brahe,
som utom för sig själf måste ansvara för sin farbroder
Per Brahe och sin svärfader K. G. Wrangel och,
trots ackord, fick erlägga närmare 700,000 dal. smt.

Stora Komoro, ö. Se Angasija.

Stora Kopparberg. Se Kopparberg 1.

Stora Kopparbergs bergslag, det af ålder förnämsta
bland svenska industribolag, är till sin upprinnelse
nära knutet vid Stora Kopparberget l. Falu grufva
(se d. o.). Liksom dennas historia, är
äfven bolagets höljd i dunkel under sina första
århundraden. Man kan dock med nöjaktig grad af
sannolikhet förlägga grufvans upptäckt och bolagets
uppkomst till förra hälften af 1200-talet. Att ett
samegande förefanns under detta århundrades senare
del, kan slutas af det äldsta till våra dagar komna
dokumentet om grufvan, ett bytesbref af 16 juni
1288, gällande en åttondedel i fyndigheten. De
äldsta bevarade privilegierna, af 24 febr. 1347,
förutsätta tydligt en egarkorporation, hvars
behof af en bolagsordning i någon mån fylldes genom
de i privilegiebrefvet gifna föreskrifterna. Det
öfverinseende öfver brytningen m. m., som Kronan
redan då egde, afsåg hufvudsakligen god ordnings
upprätthållande, men efter hand utvidgades hennes
inflytande, särskildt under Vasakonungarna, då ett
bergsregale tydligt framskymtar. Staten hade stort
intresse att uppehålla grufdriften för afradens
skull och fann lätt anledning till inblandning i
bergslagets förhållanden, när, såsom stundom hände,
afraden uteblef eller statshjälp efter inträffade
ras eller af annan orsak oundgängligen behöfdes.
Allt djupare grep Kronan under århundradenas
lopp in i förvaltningen, och bergslagets rätt
öfver grufvan och grufdriften blef slutligen i
alla detaljer statsreglerad, ehuruväl själfva
eganderätten till fyndigheten knappast någonsin
varit i egentlig mening bergsmännen bestridd, än
mindre dem frånhänd. Då statens förmynderskap
medförde en invecklad och tungrodd administration
samt många andra olägenheter, fann bergslaget ofta
anledning till klagomål. Ändlösa tvister blefvo häraf
följden, och bergslagets historia är, särskildt under
frihetstiden och de närmaste årtiondena därefter,
rik på bevis, att förvaltningstypen var föråldrad
och behöfde utbytas. Omsider började en annan vind
blåsa, medförande ökad frihet för bergslaget att
handha grufbrytningen efter eget skön. Först 1862
upphörde dock koppargrufvans styrelse att bestå af
statsämbetsmän. Bergverket blef detta år jämställdt
med och inordnadt bland bergslagets öfriga verk och
egendomar. Sådana hade nämligen efter hand tillkommit
med början redan under 1600-talet. Tidigare var
bolagets uppgift inskränkt till den gemensamma
brytningen af Falu grufva. Den på malmen grundade
metallurgiska industrien, d. v. s.
råkoppartillverkningen, drefs sedan äldsta tid och
ända till 1862 af bolagsdelegarne – de brukande
bergsmännen – eller andra personer enskildt hvar
för sig vid ett mångtal småhyttor i och omkring
Falun. Nyssnämnda år infördes efter långvarigt
motstånd sambruket, d. v. s. kopparsmältning i
gemensamt verk, tillhörigt bergslaget. För råkopparns
gärning och vidare förädling till plåt, kärl, mynt
o. s. v. hade man långt tidigare insett fördelen
af ett gemensamt verk, och redan 1641 inköptes för
ändamålet Avesta (se d. o. 2). Verket indrogs genom
reduktionen till Kronan, men inköptes 1777 åter af
bergslaget, som dref detsamma till 1872, då det såsom
obehöfligt försåldes. Avesta var det första af de
s. k. "enskilda verken", som af bergslaget genom
köp förvärfvades eller för dess medel anlades
och som af bergslaget fritt förvaltades som annan
privategendom. Försök saknades icke från statens
sida att tillvälla sig öfverinseende äfven öfver
"enskilda verken", men bergslagsdelegarna satte sig
bestämdt däremot och lyckades bevara sin egande-
och dispositionsrätt i det närmaste oförkränkt. 1735
anlade bergslaget sitt andra enskilda verk, Svartnäs
järnbruk, för att där förfärdiga det stångjärn, som
erfordrades vid Falu grufva. Bolaget hade sålunda
bredvid sin kopparhandtering, som särskildt under
1600-talet var af verklig världsbetydelse, skapat
sig en järnhandtering, som med tiden skulle utväxa
till för våra förhållanden mycket stora mått. Det ena
järnbruket anlades efter det andra på förr hos oss
vanligt sätt, där vattenkraft och malm stodo till buds
och träkolstillgång kunde beredas. Genom anläggningen
af Domnarfvet (se d. o.) 1873–78 skedde
emellertid en koncentrering, medförande nedläggning af
småverken utom Korså bruk (se d. o.) med Ågs masugn,
hvilka ännu drifvas. 1903 tillköptes Gysinge
bruk (se d. o.), 1907 Söderfors och Älfkarleö bruk (se
dessa ord) med Harnäs (nu nedlagda) masugnar. Sedan
1878, då Domnarfvet pådrogs, är bergslaget Sveriges
största järntillverkare, och planer äro nu å bane att
öka årsproduktionen af järn och stål till 300,000
ton. – Bolagets första mera betydande förvärf af
skogsegendomar föranleddes af träkolsbehofvet vid dess
järnbruk. Först sedan Gäfle–Dala järnväg på 1850-talet
blifvit byggd och en trävaruexport från Dalarna kommit
till stånd, fortsattes skogsköpen i större skala och
på ett målmedvetet sätt. Bolagets första sågar voro
belägna vid Domnarfvet och vid Tisken. 1862 deltog
bergslaget med två femtedelar i grundläggandet af det
stora trävarubolaget "Kopparbergs och Hofors sågverks
a.-b.", men sålde alla sina aktier däri 1889. Fyra år
dessförinnan hade bolaget genom inköp af Skutskärs
sågverk (se d. o.) skaffat sig fast fot vid hafvet,
och dit förlades våren 1886 hufvudparten af dess
sågning för export. Timret från Dalarnas skogar
flottas ända fram till detta sågverk, som är ett af
landets allra största. På bolagets skogar är äfven
grundad en mycket stor tillverkning af trämassa
och papper. Vid Skutskär anlades 1894 dess första
hithörande fabrik, arbetande enligt sulfatmetoden,
och 1900 en andra sådan fabrik, arbetande enligt
sulfitmetoden. 1897–1900

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free