Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stradella, Alessandro - Stradivari (Straduarius), Antonio - Stradivarius - Stradom - Stradonic - Straet, Jan van der - Straff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. omkr. 1645, d. 28 febr. 1682, af adlig börd,
verkade först i Rom och vistades enligt sin
samtida Bonnet-Bourdelots berättelse en tid som
operakompositör i Venezia, vardt där sånglärare
åt en förnäm venezians älskarinna och flydde
med henne, men blef på grund däraf utsatt för
upprepade mordförsök af lejda banditer, än i Rom,
där hans musiks skönhet räddade honom, än i Turin,
där han 1677 farligt sårades, och än i Genua, där han
slutligen mördades. Hans kompositioner utmärkas af
formsinne och varm melodik. Här må nämnas operorna
Il Floridoro och Il trespolo tutore, den senare i
god comiquestil, oratorierna San Giovanni Battista,
Esther, S. Pelagia, Crisostomo och Susanna (1681)
samt körverket Quel prodigo ch’io miri (utg. af
Chrysander 1888), hvarur Händel använde flera
stycken för "Israel i Egypten". S. skref äfven
kammarkantater, madrigaler, arior, duetter och
triosonater m. m. Biblioteket i Modena eger icke
mindre än 148 verk af S. i manuskript; andra
finnas i Venezia, Neapel, Paris, London, Oxford
och Cambridge. Den under S:s namn offentliggjorda
och mycket sjungna arian "Se i miei sospiri"
("Helga madonna") är icke af honom, utan troligen
af L. Niedermeyer. S:s romantiska kärleksäfventyr
utgör ämnet för texten till en opera af Flotow. Jfr
monografier öfver S. af Catelani (1866), P. Richard
(Paris, s. å.), Hess (1906) och Crawford (1911).
E. F-t.
Stradivari (Straduarius), Antonio, italiensk
instrumentmakare, den störste mästaren i
violintillverkning, f. 1644 i Cremona, d. där 1737,
var elev till Nicola Amati och började antagligen
omkr. 1667 arbeta för egen räkning. Af hans elfva
barn egnade sig sönerna Francesco (f. 1671, d. 1743)
och Omobono (f. 1679, d. 1742) åt faderns yrke och
arbetade tillsammans med honom. S. själf förfärdigade
ett stort antal utmärkta violonceller, violiner,
altfioler m. m. Hans tidigare violiner voro små som
Amatis, men från 1684 och ytterligare 1700 gjorde
han sin modell större och allt vackrare, med de mest
noggranna mått och proportioner. Man har förgäfves
sökt utröna sammansättningen af deras ypperliga
fernissa, skiftande från orange till rödbrunt, öfver
denna cremonesiska patricierfamilj utgafs 1872 en
utförlig monografi af P. Lombardini. Om S. ha vidare
skrifvits monografier af Fetis (1856) och tre bröder
Hill ("Antonio S., his life and work", 1902). Jfr
Amati och Guarneri. Cremonas violinfabrikanter,
och i all synnerhet S., ha fullkomnat violinens
byggnad och tonkvalitet till en grad, som sedermera
ej kunnat öfverträffas eller ens uppnås, hvadan deras
instrument på nutida konstauktioner betinga ofantliga
pris ("stradivarier" i regel omkr. 20,000 kr.).
E. F-t.
Stradivarius, violin, tillverkad af A. Stradivari.
Stradom, förstad till Krakau (se d. o.).
Stradonic [-dånits], arkeologisk fyndort. Se
Laténetiden, sp. 1303.
Straet [strät], Jan van der, vanligen kallad Giovanni
Stradano l. Giovanni della Strada, nederländsk
målare, f. 1523 i Bruges, d. 1605 i Florens, studerade
först under ledning af sin fader och Pieter Aertsen,
men blef i Florens
elev af sin vän Vasari. Han kallades därifrån
till Neapel för att med penseln föreviga Don Juan
d’Austrias bragder, men bosatte sig sedan för alltid i
Florens, där han arbetade för toskanska hofvet och för
åtskilliga af Florens’ kyrkor, bl. a. S. Annunziata,
i hvilken han ligger begrafven och där man af hans
hand ännu ser en Kristus på korset. Hufvudsakligen
upptogs dock hans tid med att teckna mönster till
väfnader för Medicéernas räkning. I likhet med
sin samtida och kamrat Volterra imiterade han
Michelangelos svulstigaste teckning och blef
därför en utpräglad manierist. Taflor af honom
finnas i Augsburgs museum, i kyrkan S. Spirito i
Florens, i ärkebiskopliga palatset där m. fl. st.
O. G-g.
Straff, jur., är inom rättsvetenskapen en
beteckning för vissa ingrepp i eljest rättsligt
skyddade intressen, som ett subjekt underkastas
från samhällsmyndigheternas sida på grund af
en i dess handlande föreliggande afvikelse från
en rättsregel. Uteslutna från straffområdet äro
sålunda alltid sådana ingrepp i eljest rättsligt
skyddade intressen, som ega rum oberoende af,
om något rättsstridigt förhållande i vederbörande
subjekts handlande föreligger, t. ex. tvångsvis
anordnadt nedslaktande af kreatur till förebyggande
af smittfara, tvångsvis företaget inspärrande af
sinnessjuka på vårdanstalt m. m. Emellertid föras
till straffets område endast sådana ingrepp,
som af rättsordningen omedelbart knytas till
rättsreglernas brytande med utsöndrande af sådana,
som ha sin grund närmast i en utfästelse (aftalsviten,
s. k. konventionalstraff) eller i ett föreläggande
af offentlig myndighet till framtvingande af en (mer
eller mindre) individualiserad rättsplikts fullgörande
(s. k. offentliga viten). Ytterligare utsöndrar man
därifrån alla sådana ingrepp, som uteslutande eller
åtminstone i främsta rummet tjäna syftet att bereda
reparation åt det genom rättsregelns brytande kränkta
intresset (skadestånd i vidsträcktaste mening). I
motsats härtill inskränker man sedan gammalt vanligen
beteckningen straff till sådana ingrepp, som äro
anordnade främst i ändamål att tillfoga subjektet
i fråga ett lidande eller obehag för den orätt han
gjort (vedergällning). Endast för dylika ingrepp
använder t. ex. den svenska strafflagen beteckningen
straff i egentlig mening. Genom uppställande af detta
kännemärke utesluter man emellertid ytterligare från
straffområdet äfven åtskilliga andra ingrepp, som
icke främst kunna anses tjäna syftet att tillfoga
vederbörande ett lidande, utan behärskas af andra
ändamålsföreställningar, t. ex. blott afse att
afvärja den fara för samhället eller för den enskilde,
som uppstått genom en annans rättsstridiga förfarande
(konfiskation af för brottets föröfvande använda
redskap, af olofligen tillsaluhållna otjänliga
födoämnen m. m.). Vissa dylika ingrepp behandlas
emellertid i strafflagen som straff (i vidsträcktare
mening), s. k. "påföljder". Viktigast bland dessa
är påföljden förlust af medborgerligt förtroende
(se d. o.), hvilken icke heller egentligen afser
att tillfoga delinkventen något lidande, utan
blott att förhindra, att vissa, hufvudsakligen
offentligträttsliga funktioner utöfvas af därför
på grund af deras brottsliga förhållande icke längre
kvalificerade personer. Utanför strafflagens område
eger ett liknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
