- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
287-288

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandeganderätt - Strandell, Karl Erik Axel - Stranden - Strandflaten - Strandfloka - Strandfrat - Strandgrus - Strandgräfvaren - Strandhugg - Strandkil - Strandklo - Strandkrypa - Strandkur - Strandkål - Strandlinjer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vatten" (1902), K. A. Moring, "Om vattenverk enligt
finsk rätt", I (1908), H. von Sydow, "Aktstycken
i striden om kungsådran" (1913), Åke Holmbäck,
"Kvarnkommissionerna" (1914), B. Ekeberg, "Ett
och annat om det Svenska vattenregalet" (s. å.),
uppsatser i "Ekonomisk tidskrift" för åren 1902,
1905, 1909 och 1912 af Dahlberg, Åström och von
Sydow, Svenska vattenkraftsföreningens publikationer
n:ris 61 (rättsgrunderna för kronans anspråk på
vattenfall i norra Sverige), 26, 27, 29, 39,
42, 52 och 73 (handlingar ang. rättstvisten
om Krångedeforsarna). E. Lagerlöf, "Kronans
regalrättsanspråk och afvittringarna vid Lule älf"
(1912) och de genom Kammarkollegii försorg utgifna
handlingarna ang. bättre rätt till strömfallet
Lanforsen (1913, 1915 och 1916). B. H. D.

Strandell, Karl Erik Axel, präst, skriftställare,
f. 14 mars 1842 i Skog, Hälsingland, d. 21 jan. 1917 i
Stockholm, blef 1862 student i Uppsala, där han 1864
aflade teol. examen, kapellpredikant vid Sandarne
1867 samt kyrkoherde 1878 i Vendel och 1888 i Klara
församling i Stockholm; han utnämndes 1897 till
teol. doktor. S. hade många offentliga uppdrag,
bl. a. ledamotskap af kyrkomötet 1898–1910, af
Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
(1903–13) och Svenska kyrkans missionsstyrelse
(1904) och var i flera år ordf. i Stockholms
prästsällskap. Ett värdefullt tillskott till
vår praktisk-religiösa litteratur utgöra hans
öfversättningar af många arbeten af O. J. Funcke
(se denne).

Stranden, härad och pastorat på ömse sidor om inre
delen af Storfjorden (Söndmörsfjorden) s. ö. om
Aalesund, Romsdals amt, Norge. 267,67 kvkm. 1,517
inv. (1910). Från S. skjuter en rad trånga, vilda
fjälldalar in i det väldiga söndmörska fjällmassivet,
bland dem i riktning n.–s. Strandedalen, genom
hvilken landsvägen passerar. S. är en fjällbygd
med många höga tinnar (den högsta, Skruven,
1,611 m.). Ångbåtsförbindelse med Aalesund.
K. V. H.

Strandflaten kallas i Norge, på förslag af
geologen H. Reusch, det bräm af lågt liggande
land, som finns längs kusten från Lindesnes till
Varangerfjorden. S. framträder ofta som låga
öar och skär eller som utskjutande låga halföar
och som en låg, ej sällan jämförelsevis smal
fot framför ett brant uppstigande fjäll. S:s
höjd kan uppgå till omkr. 100 m. ö. h. Ofta
har den ojämn yta med uppskjutande småhöjder,
smådalar, småfjordar, hvilket sammanhänger med dess
geologiska bildning. S. måste nämligen antagas ha
uppstått genom abrasion (se d. o.) omedelbart
före istiden eller stamma från en interglacial
jordperiod. För Norge har den stor betydelse, då
allra största delen af Vestlandets och Nordlands
befolkning lefver där, och den har åstadkommit,
att landets bebyggande har en periferisk prägel.
K. V. H.

Strandfloka, bot. Se Ligusticum.

Strandfrat, Palingenia, zool., släkte tillhörande
fam. Ephemeridæ (dagsländor), ordn. Pseudoneuroptera
bland insekterna. Det skiljer sig från släktet
Ephemera företrädesvis därigenom, att det
mellersta ändborstet är förkrympt. Jfr Dagsländor.
L–e.

Strandgrus, geol., ett gröfre eller finare, ofta
stenblandadt grus, som förekommer vid såväl
forna som nuvarande hafs- eller sjöstränder och
hvars särskilda stenar och gruskorn till följd af
böljverksamheten blifvit mer eller mindre rundnötta.
E. E.

Strandgräfvaren l. Strandmullvaden, Bathyergus,
zool.
, släkte, tillhörande fam. Bathyergoidea
bland gnagarna (Glires). Liksom hos alla till
denna familj hörande gnagare har strandgräfvaren
ombildats till en gräfvare, kroppen är klumpig,
cylindrisk, hufvudet bredt och trubbigt, svansen
är mycket kort med strålformig hårbeklädnad; inga
ytteröron finnas; ögonen äro mycket små, framtänderna
mycket utstående och tjänstgöra liksom lemmarna vid
gräfvandet. B. maritimus l. kapska sandråttan, från
södra Afrika, är 30 cm. lång, har ryggsidan gulaktig,
buksidan grå samt träffas på sandiga ställen, där
den gräfver vidsträckta, förgrenade gångar. L–e.

Strandhugg kallades de nordiske vikingarnas röfveri
på såväl egna som främmande kuster. Svårigheten att
proviantera fartygen föranledde ofta landstigningar,
hvarvid vikingarna försågo sig med hvad de för sitt
uppehälle behöfde m. m. Ehuru någon egentlig strid
därmed icke afsågs, inträffade likväl ej sällan
sådan, då landtfolket satte sig till motvärn,
hvarvid vikingarna äfven bemäktigade sig fångar,
hvilka gjordes till trälar. R. N.*

Strandkil, bot. Se Aster.

Strandklo, bot. Se Lycopus europæus.

Strandkrypa, bot. Se Glaux.

Strandkur. Se Saltsjöbad, sp. 520.

Strandkål, bot. Se Crambe.

Strandlinjer, geol., gränslinjerna mellan land
och vatten (haf och större sjöar), såväl de
nuvarande som forna tiders, då under olika skeden
af kvartärperioden (se d. o.) nivåförhållandena
voro helt olika nutidens. Strandlinjer förekomma
därför inom Fennoskandia vid mycket olika höjd öfver
nuv. hafsnivå och således också mångenstädes på ganska
långt afstånd från nutidens kuster. De märken efter
forna vattenstånd, som vågsvall och bränningar
åstadkommit vid de forna stränderna, framträda
flerstädes på höjdsluttningar, fjällsidor och andra
platser såsom längre eller kortare, från rätt stora
afstånd iakttagbara och till synes vågräta linjer
(strandlinjer) samt utgöras af antingen strandvallar
(se d. o.) eller af en rad från grus och sand frisköljda
större stenblock eller af erosionsterrasser (i
grus eller fast berg utskulpterade hak). Strandlinjer
af sistnämnda slag äro i Norge ingen sällsynthet. De
strandlinjer, som bildats af det senglaciala hafvet,
då detta nådde sin största utbredning (marina gränsen,
se d. o.), äro i allmänhet väl utpräglade och träffas
nu, på grund af landets sedermera inträdda olikformiga
höjning, inom de norrländska kustområdena vid ända
till 200 m. höjd, inom Vänern- och Vätternområdena
vid 140–180 m. och i södra Skåne vid en nivå af
ned till endast 21 m. öfver nuv. hafsyta. – Det
finnes äfven väl utbildade strandlinjer långt inne
i landet, högt uppe på fjällsidorna, dit hafvet
ej nått (s. k. inlandsterrasser). Dessa ha under
istidens senare skede uppstått vid af då kvarvarande
delar af inlandsisen uppdämda sjöar, s. k. issjöar
(se d. o.), hvilka, när isen slutligen afsmälte,
åter aftappades. Sådana inlandsstrandlinjer finnas
på fjället

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free