- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
353-354

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strokirch, Karl Mikael von - Strokirch, Johan Paul Fredrik Otto von - Strokkr - Stroma - Stromatopora - Stromberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konventikelplakatets tolkning i liberalare riktning och
motsatte sig prästerskapets yrkande på utvisning af
Dippel (se d. o.), hvars hängifne lärjunge han vardt,
ehuru ej på alla punkter delande hans åskådning, ja
S. blef "dippelianismens" (se Pietism, sp. 842-:843)
förnämste förkämpe i Sverige. Han invecklades
i den stora rättegången med dippelianerna, sade
sig vilja lyda K. M:ts varningsbref mot Dippel,
blott för så vidt det öfverensstämde med Guds
ord och hans eget samvete, fick sitta i arrest i
väntan på dom i ett halft år och dömdes 1730 till 8
dagars fängelse vid vatten och bröd. S. å. trädde
han i brefväxling om Dippel med grefve N. L. von
Zinzendorf (se denne) i Herrnhut, som därvid ifrigt
försvarade tron på Kristi försoningsdöd emot Dippels
förnekande af denna lära. Enligt von S. är "Kristus
i oss" och icke "Kristus för oss" grunden för vårt
hopp om salighet. Frälsningen sker genom olika
utvecklingsgrader eller "reningskurer". Helgelsen
går före rättfärdiggörelsen, hvilken följer efter
afdöendet från synden. Den religiösa erfarenheten
ensam kan afgöra frågan om Gudsordets sanning
i bibeln. Trots sina afvikande meningar upptogs
von S. som medlem i brödraförsamlingen, och han
understödde de herrnhutiske missionärer, som besökte
Stockholm. Samtidigt deltog han liksom Rosén (se
denne) i "gråkoltarnas" mystisk-apokalyptiska
svärmerier, dock utan att själf anlägga den grå
vadmalsdräkten. Den mot "gråkoltarna" började
rättegången undandrog han sig genom att lämna
Stockholm för en tid, hvarunder han i olika delar
af landet verkade för sina radikalt kyrkofientliga
idéers spridning. Han förkastade nu icke blott
barndopet, skriftermålet och nattvarden, utan äfven
f. ö. alla kyrkliga handlingar och sammankomster
såsom betydelselösa ceremonier. Då prästeståndet 1734
framlade ett memorial om införandet af strängare
straff för dem, som spredo kätterska meningar,
inlämnade S. ett mycket beryktadt och oklokt
svarsmemorial. För enigheten i religionen, hette
det, vore nog, att alla erkände "för det första,
att en Gud eller ett själfständigt väsen är till,
för det andra, att han är en belönare för dem, som
honom söka". "Att hålla vissa helgdagar, nymånader och
sabbater måste höra upp såsom styckeverk." Öfverheten
skall nöja sig med att öfvervaka allmän moralisk
ordning och säkerhet. "Andans ämbetsmän", d. v. s. af
Guds ande upplysta personer, skulle meddela läran
om återlösningen i Kristus. De, som mottagit anden,
behöfde sedan ingen vidare undervisning. Prästerna
voro "blinda vägvisare uti andeliga mål", "oskickelige
att förrätta Andans ämbete". Förbittringen mot S. blef
så stor, att en och annan fordrade hans afrättning,
och prästeståndet vann en glänsande seger. 1735
utfärdades en ny religionsstadga, mycket strängare
än konventikelplakatet och riktande sig äfven mot
dem, som misstänktes i hemlighet hysa afvikande
meningar. Dessförinnan hade S. bildat en liten
friförsamling – den första i vårt land –, bestående af
10–15 personer af båda könen, som flyttade tillsamman
i "Mommas hus" i Maria församling. Några konventiklar
höllos icke, utan de "sökte stå lediga för Guds Anda
till att bedja, när och så som han ledde dem". För
spridningen af deras om kväkarnas
påminnande idéer inleddes 1736 mot S. och Rosén
(se denne) processer, sona blefvo långvariga. 1741
dömdes Rosén såsom den förnämste ledaren och
traktatförfattaren till landsförvisning. Två
andra af medlemmarna i "Mommas hus" dömdes till
mångårigt fängelsestraff, men med S. fortsattes
rättegången. 1741 års riksdag anhöll hos K. M:t
förgäfves, att S. skulle fängslas, till dess hans sak
afgjorts. S. deltog i riksdagsförhandlingarna äfven
de följande åren, och hans sak lämnades oafgjord,
hvartill tydligen hans ställning som medlem
af Riddarhuset bidrog. Vid riksdagen 1741 vanns
dessutom en stor seger för religionsfrihetens sak,
i det riksdagen dels beviljade de reformerte fri
religionsöfning i landet, dels beslöt, att ingen för
villfarande meningar i religionen misstänkt eller
anklagad person finge förolämpas eller arresteras,
innan varning, rannsakning och dom gått förut. Därmed
var S:s största insats gjord. De följande åren
trängdes den radikala pietismen tillbaka af den mera
kyrkligt sinnade herrnhutismen. 1746 reste S. till
Livland och delade därvid ut sin ansenliga förmögenhet
bland de fattige. Från Livland begaf han sig till
Altona, Herrnhut (1748) och Amsterdam. På 1760-talet
återvände han till Sverige och kämpade fortfarande
för sina idéer, bl. a. genom att utge Vidimerade acter
och protocoller
rörande rättegången mot Tolstadius (2
dlr, 1768-69). Hans skarpa kyrkokritik måste ses mot
bakgrunden af den officiella kyrkofromhetens utvärtes
formväsen och lättsinniga förtröstan på Kristi
tillfyllestgörelse. Jfr K. Henning, "J. C. Dippels
vistelse i Sverige samt Dippelianismen i Stockholm
1727–1741" (1881) och "Bidrag till kännedomen om de
religiösa rörelserna i Sverige och Finland efter 1730"
(1891), N. Jacobsson, "Den svenska herrnhutismens
uppkomst" (1908), och E. Linderholm, "Sven Rosén" (1911).

2. Johan Paul Fredrik Otto von S., af Johan von
S:s adliga ätt, landthushållare, riksdagsman,
f. 1824, d. 1903, var sedan 1876 i många år ordf. i
Jönköpings läns hushållningssällskap, representerade
länet i riksdagens Första kammare 1872–81, 1887 och
1896–1903 och invaldes 1880 i Landtbruksakad. Han
blef 1859 kammarherre och 1889 hofmarskalk.
1. N. J.

Strokkr, namn på en af geysirkällorna på Island. Se Geysir, sp. 1100.

Stroma (grek.), med. Se Svulst.

Stromatopora Gf. (af grek. stroma, lager, och
poros, hålrum), paleont., ett under silur- och
devontiden lefvande, till hydrozoernas grupp räknadt
släkte, hvars arter starkt bidragit vid bildningen
af vissa silur- och devonkalkstenar. Skelettet,
som visar stor likhet med skelettet hos de lefvande
Hydractinia och Millepora, består af kalktrådar,
som omsluta oregelbundna håligheter. Polyprören äro
medelst tvärbottnar afdelade i fack. Genom periodisk
tillväxt af kalktrådarna uppstår hos skelettet ett
slags koncentrisk skiktning. – Inom vissa delar
af Gottlands öfversilur äro Stromatopora-skelett
mycket vanliga, bildande kalkstenslager eller
kalkstenskörtlar, som kallats stromatoporakalk.

A. Hng.

Stromberg, två 1699 i friherrligt stånd upphöjda grenar af
den 1674 adlade ätten Strömberg (som urspr. hette Brattman). Den ena

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:01:42 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free