Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 465-466 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stuart, Arabella - Stuart, Henry Frederick - Stuart, Henry - Stuart, Charles - Stuart, John - Stuart, Henry Benedict Maria Clement

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Grey hade starka engelska tronföljdsanspråk; ett
par flyktförsök föranledde hennes flyttning till
strängare fängelse på Wrest house. Efter konung
Jakobs tronbestigning i England, 1603, mottogs hon
nådigt vid dennes hof, men fortfarande gjordes allt
för att hindra henne från giftermål. Hon skildras i
venezianska sändebudsrapporter som vacker, kunnig i
många språk, högdragen och puritanskt sinnad. Ett
försök att fly ur landet 1609, då meningen var
att förmäla henne med en pretendent till Moldau,
bragte henne ånyo för kort tid i fängelse. Febr. 1610
förlofvade hon sig med William Seymour (se d. o. 5),
en broder till hennes 1602 tilltänkte make, och
i strid mot ett aftvunget löfte, att de ej utan
konungens samtycke skulle gifta sig, firade de
(juni) i hemlighet sitt bröllop i Greenwich. De
nygifta fängslades omedelbart, och en 1611 planerad
samtidig flykt lyckades blott för maken, medan
Arabella tillfångatogs på det fartyg, som skulle
föra henne till Calais. Hon tillbragte sina sista
år i Tower i djup melankoli, som enligt en uppgift
slutligen öfvergick till vansinne. Hon begrofs i samma
grafhvalf som Maria Stuart i Henrik VII:s kapell i
Westminster abbey. Jfr E. T. Bradley, "The life and
letters of Arabella S." (1889).

17. Henry Frederick, prins af Wales, äldste son
till Jakob I af England och Skottland och Anna
af Danmark, f. 1594, d. 1612, inskrefs 1605 vid
Magdalen college för studier i Oxford och erhöll
1610 titeln prins af Wales. Han skildras
som högt begåfvad och kunskapsrik samt var en trofast
vän till W. Raleigh.

18. Henry S., hertig af Gloucester,
tredje son till Karl I af England och Henrietta
Maria af Frankrike, f. 1639, d. 1660 i London,
motstod under sin landsflykt i Frankrike
sin moders försök att öfvertala honom att bli katolik,
vistades sedan hos sin broder Karl i Köln, stred
1657-58 i spanska armén i Flandern och återvände vid
restaurationen 1660 till England, men afled s. å.
i smittkopporna. Clarendon egnar i sin historia
hans karaktär varma loford.

19. Charles S., 6:e hertig af Lennox och
3:e hertig af Richmond, brorsons son till
S. 15, f. 1640, d. 1672, uppfostrades i Frankrike
och återvände vid restaurationen 1660 med Karl II
till England, ärfde s. å. hertigtiteln och fick en
framskjuten ställning vid hofvet. Han kom i onåd,
då han 1667 enleverade och gifte sig med Karl II:s
älskarinna Frances Teresa S. (af ättgrenen
S. of Blantyre), f. 1648, d. 1702, kallad "La
belle Stuart" och berömd för sin ovanliga
skönhet. Hon återkallades snart till hofvet,
och hennes make sändes som ambassadör till Danmark,
där han afled.

20. John S., 3:e earl af Bute
(se sp. 458), engelsk statsman, f. 25 maj
1713, d. 10 mars 1792, blef genom arf 1723 skotsk
earl, kom 1747 genom en tillfällighet i beröring
med prins Fredrik af Wales och fick kort därpå vid
dennes hof en ledande ställning, som han behöll äfven
efter prinsens död, med orätt misstänkt för att vara
prinsessans af Wales älskare. Hon anförtrodde honom
ledningen af sin sons, sedermera konung Georg III:s,
uppfostran, och S. ingaf denne det hat till whigs och
de absolutistiska tänkesätt, som sedermera
blefvo den unge konungens regcringsgrundsatser. Georg
III gjorde 1760 S. till sin förste kammarherre och
inkallade honom i rådet; han var därefter länge den
verklige ledaren af konungens politik. 1761 blef
han statssekreterare, och hans konflikt med Pitt om
krigsförklaring mot Spanien ledde okt. s. å. till
dennes afgång. S. var nu ministärens ledande man,
och maj
1762 blef han det äfven formellt, då han
efterträdde hertigen af Newcastle som förste
skattkammarlord.

Hans blinda fredsifver vållade, att Parisfreden
1763 för Storbritannien blef vida mindre
fördelaktig än de stora framgångar Pitt
vunnit eller förberedt kunnat göra den. Mot S.,
som redan förut var mycket impopulär, fördes nu en
ytterligt häftig smädekampanj, och han afgick
(april 1763), befarande, att monarkien eljest
skulle lida af den allmänna oviljan mot honom.
Grenville genomdref (aug.) hans aflägsnande
från hofvet samt förmådde 1765 konungen
att lofva att ej längre använda S. som förtrolig
rådgifvare i statsangelägenheter. Han drog
sig nu alldeles från politiken och vistades länge
på resor i Italien. Som statsman var S. svag
och trångsynt, men från anklagelserna mot hans
personliga karaktär har en senare forskning fritagit
honom. Han var mycket beläst, en god botanist
och anlade på sitt ståtliga gods Luton Hoo en stor
botanisk trädgård.


21. Henry Benedict Maria Clement S.,
yngre son till "den äldre pretendenten" Jakob S. och
Klementina af Polen, f. 6 mars 1725 i Rom, d. 13
juli 1807 i Frascati, fick af sin fader kort efter
födelsen titeln hertig af York. Han vistades under
sin äldre broder Karls invasionsförsök i Skottland
1745-46 i Frankrike och förde nominellt befälet
öfver de franska trupper i Dunkerque, som voro
afsedda att i händelse af framgång för Karl samverka
med denne i England. Efter resningens misslyckande
återvände han till Rom och utnämndes juli 1747
af påfven Benedikt XIV till kardinal (han kallades
sedermera kardinalen af York), prästvigdes 1748,
blef 1761 biskop af Frascati och 1767 heliga stolens
vicekansler. Påfvarna gåfvo honom tid efter annan
inkomstbringande andliga ämbeten i Frankrike, Spanien
och spanska Amerika, så att han blef en af sin tids
rikaste kyrkofurstar. Det lyckades honom dock ej att
vid faderns död 1766 förmå påfven Klemens XIII att
erkänna hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>