Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 479-480 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stuckgrund - Stud. - Studach, Jakob Laurentz - Stud-book - Studemund, Wilhelm - Student

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Freskomåleri) beredes på många olika sätt alltefter
målares och stuckatörers ej alltid överensstämmande
åsikter. Icke sällan ser man också i nyare tid utförda
fresker, som fördärfvats därigenom, att putsen
spruckit, skifvat sig och styckevis lossnat eller
att färgen i följd af putsgrundens sammansättning
blifvit fläckig och oklar eller bladat af, allt
fel, som oftast härröra från oriktiga tekniska
förfaringssätt vid grundens beredning. I södern,
synnerligast i Italien, har freskomåleriet häfdat
sin plats som det mest varaktiga och monumentala. Där
ses ännu (t. ex. i Pompeji) otaliga byggnadsverk,
prydda med fresker, som genom århundraden bevarat
färgstyrka och klarhet. Det förfaringssätt för
stuckgrundens beredning, som var i bruk vid vår
tidräknings början och då (blott några årtionden innan
Pompeji förstördes) användes af romerska konstnärer,
finnes omständligt beskrifvet af Vitruvius i hans "De
architectura" (bok VII, kap. 2-6). Hans beskrifning
på alfreskogrund är i korthet följande. Kalkstenen,
hvaraf kalken skall brännas, bör under en längre
tid före bränningen ligga i vatten; kalken blir
härigenom efter släckningen af bättre och mera
likartad beskaffenhet än eljest. Af marmor väljes
en sort, som i brottet visar genomskinliga korn,
hvilka se ut som salt; sådan marmor är den mest
lämpliga till fin puts och stuck. Marmorn krossas,
males och siktas i tre olika grader af finhet. Väggen,
som skall prepareras, beslås först med vanligt groft
kalkbruk och, sedan detta utjämnats och torkat,
med finsandigt bruk. Under det detta senare torkar,
påslås en andra salfva och därpå en tredje, hvarigenom
putsens varaktighet ökas. Vidare beredes ett bruk
af gröfre marmormjöl, blandadt med kalk, och slås på
den finsandiga putsen; därpå bruk af det mellanfina
marmormjölet och slutligen, sedan detta slätrifvits,
en salfva af den tredje, finaste sorten, som glättas
och slipas. "På detta sätt skall väggen, belagd med
tre finsandiga skift och med tre af marmorstuck,
bli varaktig och hvarken spricka eller visa något
annat fel". Färgerna, som läggas på den ännu våta
putsen, släppa icke, utan tränga in i grunden och
bibehålla sin styrka och glans under långa tider.
C. G-m.

Stud., vid djurnamn förkortning för schweiziske
konkyliologen Samuel Studer, f 1757, d. 1834.


Studach, Jakob Laurentz, katolsk biskop, f. 25
jan. 1796 i Altstetten (Schweiz), d. 9 maj 1873 i
Stockholm, studerade en tid medicin i Wien (1815),
men egnade sig slutligen åt det prästerliga kallet,
och efter afslutade teol. studier i Landshut
prästvigdes han 1820 i Eichstädt (Bajern). Han
hade någon tid tjänstgjort som huspräst hos den
hertigliga Leuchtenbergska familjen, då han vid den
äldsta dotterns, prinsessan Josefinas, trolofning
med kronprins Oskar af Sverige och Norge utsågs att
vara den unga furstinnan följaktig till Norden 1823
i egenskap af aumônier. Oaktadt de svårigheter,
som i hans nya ställning mötte honom, och oaktadt
en hos honom sjuklig längtan till fosterlandet,
förblef han sin uppgift trogen till slut. Efter hand
utnämndes S. till apostolisk vikarie för Sverige och
Norge (1833), erhöll värdigheten af påflig prelat och
apostolisk protonotarie (1837) och vigdes 1862 i Rom
till titulärbiskop af Orthosia. Samtidigt upphöjdes
han till romersk grefve. Som styresman för de katolska
församlingarna i Sverige och Norge vinnlade han
sig i synnerhet om att förskaffa dessa erforderliga
andaktslokaler. På hans tillskyndelse byggdes katolska
kyrkor i Stockholm (1837), Kristiania (1850) och
Göteborg (1866). Fridsam och flärdlös, undandrog han
sig hofvets fester och världens buller för att vårda
sig om fattiga och värnlösa trosförvanter samt drifva
vidtomfattande filologiska eller litterära studier, om
hvilka vittna bl. a. arbetena Schwedische volksharfe
(1826), Sämund’s Edda des Weises oder die ältesten
norränischen lieder (1829), Die urreligion oder das
entdeckte uralphabet (2 bd, 1856, 1858), hvarförutom
han utgaf flera religionsböcker på svenska. S. begrofs
på katolska församlingens kyrkogård, där änkedrottning
Josefina lät resa en grafvård af hvit marmor,
på hvilken står inristadt: "Till minne af
en vän och femtioårig trogen följeslagare."
J. M-r.

Stud-book [sta’dbuk], eng., stuteribok
(se d. o.).

Studemund [sto’demont], Wilhelm, tysk klassisk
filolog, f. 1843, d. 1889, blef 1868 e. o. professor i
Würzburg, 1869 ord. professor där, 1870 i Greifswald,
1872 i Strassburg, 1885 i Breslau. S. har stora
förtjänster om den latinska paleografien (i
synnerhet om dechiffreringen af palimpsester), om
Plautuskritiken och om Gajus’ institutioner, af hvilka
senare han tills. med P. Krüger utgaf en kritisk
upplaga (1877; 5:e uppl. 1905). Bland hans Plautusverk
må nämnas Plauti fabularum reliquiæ ambrosianæ,
utg. af O. Seyffert (1890). Jfr f. ö. Cohn, "Wilhelm
S." (1891). J. C.

Student (af lat. studere, vinnlägga sig om,
studera), den, som aflagt godkänd afgångsexamen från
högre allmänt läroverk (se Studentexamen). Från den
tid studentexamen utgjorde en till universiteten
förlagd inträdespröfning till dem används ordet
student också i den inskränktare betydelsen af
studerande vid universitet eller högskola. Denna
betydelse har ordet bl. a. i en del sammansättningar,
såsom studentbref (se d. o.), studentförening,
studentkår o. s. v. Om de svenske, finske, danske och
norske studenternas antal och föreningsväsen m. m. se
art. om de olika universiteten, Nation 2, Stockholms
förenade studentkårer och Studentförening. Sammanlagda
antalet af de vid universitet och högskolor i
Sverige, Finland, Danmark och Norge inskrifna
studenterna var 12,696 höstterminen 1917; det
största antalet studenter (3,215) hade Helsingfors’
universitet. Om den särskildt af studenter
odlade sången se Studentsång. Om internationella
sammanslutningar mellan studenter se Studentförbundet
och Studentmöten. - Om en egendomlig ceremoni, som
i äldre tider utfördes, då nykomna studenter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>